2011-08-11 Way Out West, Slottskogen, Göteborg

Fredag:
De flesta festivaler hade i år ett bättre program än WOW men det blev pga vissa omständigheter ändå Way Out West som blev den enda festivalen som jag besökte. Men höjdpunkter fanns det gott om ändå.
Under fredagen häckade jag bokstavligen vid Linnéscenen och först ut efter lunch var Edward Sharpe & The Magnetic Zeros. Det månghövdade bandet har turnerat med samma låtar i två års tid men verkade inte uttråkade för fem öre. På scen rådde konstant förvirring, det var hela tiden diskussioner om vilken låt de skulle spela och vem som skulle inleda. Det skulle kunna ha varit onödigt rörigt, men det kändes istället som om medlemmarna var karaktärer i en fri teatergrupp och sångaren Edwards monologer band ihop föreställningen och tillförde naivistisk charm á la Di Leva.

Nästa artist på scen Linné var Jenny Wilson & Tensta Gospel Choir och hennes scenshow verkade betydligt mer välregisserad med matchande scenkläder och inövat rörelseschema. Det svängde vansinnigt mycket, men Jenny Wilson kantiga sångstil tillåter inte något onödigt wailande vilket ser till att musiken inte kommer mer än en armlängds avstånd från Talking Heads. Festivalen bästa spelning.
Efter det hoppades jag att Explosions In The Sky skulle leverera en rejäl flygplansmotor men de rörde sig inte en millimeter från marschtakt på virvel och balalajkagitarrer.
Santigold rör sig musikaliskt mellan modernare varianter på Hiphop och amerikanskt indierock. Det blir ganska schizophrent när hon ena stunden låter som Missy Elliot och sedan växlar över till Pixies och Yeah Yeah Yeahs. Samtidigt blir det också väldigt befriande opretentiöst och lekfullt. Alla låtar håller inte samma kvalité men scenshowen är gjord med humor och Santigolds röstproblem gör att man blir lite överseende.
Mellan Linnéspelningarna så drar Fleet Foxes, Robyn och Thåström storpublik men jag ser inte tillräckligt av dem för att bilda mig någon uppfattning om spelningarna
Om jag inte visste bättre så skulle jag tro att Iamamiwhoami var ett av David Lynch alla projekt. Musiken och filmerna som presenteras via deras Youtube-kanal och nu också på Spotify innehåller ett myller av sifferkoder och symboler. På WOW gör de sin första spelning och i många fall är mystiken kring bandet snäppet roligare än musiken, den avancerade scenografin till trots. Mot slutet tar det sig dock rejält. Kvällen avslutades med årets mest överreklamerade festivalsnackis, Prince. Det kunde jag ha varit utan.

Lördag:

Tidigt inledde Twin Shadow med lite småmysig new wave-pop. Att kunna höra ekon av Adrian Borlands musikaliska gärning gav guldkant till ett lite svajjigt låtmaterial. Lördagens startfält var betydligt tråkigare fredagens. Tittade (eller lyssnade mest) på Tallest Man On Earth, The Jayhawks, Noah And The Whale och Säkert. The Jayhawks var stabila och låtmaterialet oklanderligt. Säkert och TMOE var på något sätt också stabila men med intetsägande låtar. Noah och valen var direkt dåliga.
Jag såg Loney Dear för några år sedan och blev allt annat än imponerad. Sedan dess har han producerat några låtar som skulle kunna resultera i en viss omvärdering av honom som artist. Hans wailande var dock urtist och det var i stort sett bara setets sista låt som var godkänd.
Ariel Pink Haunted Graffiti var en underlig upplevelse. Rim och reson var som bortblåst och att beskriva spelningen i ord låter sig icke göras. Detsamma kan även sägas om Kanye Wests framträdande. Mest för att auto-tune balladerna och det uppblåsta egot var kräkframkallande och att de tyngre old school-hitsen svängde ganska bra. I bakgrunden pumpade Fake Blood på med rätt menlös och oegen techno..