Mr. Zaines Konsertarkiv

2011-12-15T09:59:00.000+01:00

2011-11-10, Monster Magnet och Black Spiders, på Katalin, Uppsala

Att jag går på en konsert i min hemstad Uppsala tillhör inte vanligheterna. De få gånger det är något jag vill se så brukar det krocka med t.ex. jobb. Katalin har den senaste tiden satsat på ett nostalgi-program och i år har The Waterboys, Public Enemy och Susanne Vega spelat. Ändå är det lite oväntat att ett band som MM dyker upp just där. Förhoppningsvis så kan det blir lite fler renodlade rockkonserter även i framtiden för publik verkar det finnas så att det räcker.

Förbandet Black Spider bjöd på en pinsam blandning rockklischéer. Referenser: Poodles och Mustasch.

Monster Magnets set bestod av skivan Dopes To Infinity från 1995, men de kastade om låtordningen lite så att hitsen skulle hamna sist. Dave Wyndorf verkade inledningsvis både lite överårig och lite seg och rösten höll inte riktigt. Det lät ändå ganska bra. En bit in i setet så började han tända till och leverade mellansnack och publifrieri och även rösten lät bättre. Som extranummer spelade de hitsen från Powertrip och Nomads-låten "Five Years Ahead Of My Time".
Sammantaget en ganska fin spelning. Det var dock omöjligt att inte jämföra med Melvins som jag såg ett par veckor innan. Genremässigt har de ibland klumpats ihop som olika sorters Stoner-rock, men skillnaden är tidvis som natt och dag. Om Melvins är punk så är Monster Magnet new wave och om Melvins är psykedelisk kraut så är Monster Magnet glam-rock. Båda ytterligheterna duger för mig.

2011-12-15T09:30:00.001+01:00

2011-10-23 Melvins, på Strand, Stockholm

Dagens Melvins består av Buzz Osbourne (så klart), Dale Crover (så klart) plus Codey Willis och Jared Warren från Big Business. Två trumset ser man sällan, men det fungerar utmärkt och svänger rätt hårt.
De blandar och ger rätt kraftigt från deras långa karriär men det låter ändå homogent och lite enehanda för tyngdpunkten ligger på monotona en-riffslåtar. Bäst blir det när de varvar de snabbare låtarna med långsammare som At The Stake

2011-10-18T21:08:00.001+02:00

2011-08-26 Kurt Vile & The Violators och Den Stora Vilan, Strand, Stockholm

På bilden: Den Stora Vilan

Den Stora Vilan är ett ungt band från Göteborg som spelar svängig proggrock. Alla i bandet är bra instrumentalister utan att förhäva sig. Spelningen var en bra och trevlig överraskning. Det kan man inte riktigt säga om huvudakten Kurt Vile. Hans senaste skiva Smoke Ring For My Halo är en av årets bästa och jag hopppades få se och höra något i hästväg. Men tji fick jag. Ljudet var av sämsta kvalitét, trist att bara höra sång, en gitarr och golvpuka när man ser att det står fler personer på sen och ser ut att spela. Det blev bättre mot slutet men vad hjälpte det. Kurt själv var tämligen surmulen och muttrade om att arrangörerna hellre ville ha disko än konsert. Låtar som på skiva låter spänstiga och fint arrangerade lät denna kväll murriga och enahanda. Herr Vile pratsjöng sig genom repertoaren och många låtar lät väldigt lika varandra. Träligt.

2011-09-02T14:08:00.000+02:00

2011-08-11 Way Out West, Slottskogen, Göteborg

Fredag:
De flesta festivaler hade i år ett bättre program än WOW men det blev pga vissa omständigheter ändå Way Out West som blev den enda festivalen som jag besökte. Men höjdpunkter fanns det gott om ändå.
Under fredagen häckade jag bokstavligen vid Linnéscenen och först ut efter lunch var Edward Sharpe & The Magnetic Zeros. Det månghövdade bandet har turnerat med samma låtar i två års tid men verkade inte uttråkade för fem öre. På scen rådde konstant förvirring, det var hela tiden diskussioner om vilken låt de skulle spela och vem som skulle inleda. Det skulle kunna ha varit onödigt rörigt, men det kändes istället som om medlemmarna var karaktärer i en fri teatergrupp och sångaren Edwards monologer band ihop föreställningen och tillförde naivistisk charm á la Di Leva.

Nästa artist på scen Linné var Jenny Wilson & Tensta Gospel Choir och hennes scenshow verkade betydligt mer välregisserad med matchande scenkläder och inövat rörelseschema. Det svängde vansinnigt mycket, men Jenny Wilson kantiga sångstil tillåter inte något onödigt wailande vilket ser till att musiken inte kommer mer än en armlängds avstånd från Talking Heads. Festivalen bästa spelning.
Efter det hoppades jag att Explosions In The Sky skulle leverera en rejäl flygplansmotor men de rörde sig inte en millimeter från marschtakt på virvel och balalajkagitarrer.
Santigold rör sig musikaliskt mellan modernare varianter på Hiphop och amerikanskt indierock. Det blir ganska schizophrent när hon ena stunden låter som Missy Elliot och sedan växlar över till Pixies och Yeah Yeah Yeahs. Samtidigt blir det också väldigt befriande opretentiöst och lekfullt. Alla låtar håller inte samma kvalité men scenshowen är gjord med humor och Santigolds röstproblem gör att man blir lite överseende.
Mellan Linnéspelningarna så drar Fleet Foxes, Robyn och Thåström storpublik men jag ser inte tillräckligt av dem för att bilda mig någon uppfattning om spelningarna
Om jag inte visste bättre så skulle jag tro att Iamamiwhoami var ett av David Lynch alla projekt. Musiken och filmerna som presenteras via deras Youtube-kanal och nu också på Spotify innehåller ett myller av sifferkoder och symboler. På WOW gör de sin första spelning och i många fall är mystiken kring bandet snäppet roligare än musiken, den avancerade scenografin till trots. Mot slutet tar det sig dock rejält. Kvällen avslutades med årets mest överreklamerade festivalsnackis, Prince. Det kunde jag ha varit utan.

Lördag:

Tidigt inledde Twin Shadow med lite småmysig new wave-pop. Att kunna höra ekon av Adrian Borlands musikaliska gärning gav guldkant till ett lite svajjigt låtmaterial. Lördagens startfält var betydligt tråkigare fredagens. Tittade (eller lyssnade mest) på Tallest Man On Earth, The Jayhawks, Noah And The Whale och Säkert. The Jayhawks var stabila och låtmaterialet oklanderligt. Säkert och TMOE var på något sätt också stabila men med intetsägande låtar. Noah och valen var direkt dåliga.
Jag såg Loney Dear för några år sedan och blev allt annat än imponerad. Sedan dess har han producerat några låtar som skulle kunna resultera i en viss omvärdering av honom som artist. Hans wailande var dock urtist och det var i stort sett bara setets sista låt som var godkänd.
Ariel Pink Haunted Graffiti var en underlig upplevelse. Rim och reson var som bortblåst och att beskriva spelningen i ord låter sig icke göras. Detsamma kan även sägas om Kanye Wests framträdande. Mest för att auto-tune balladerna och det uppblåsta egot var kräkframkallande och att de tyngre old school-hitsen svängde ganska bra. I bakgrunden pumpade Fake Blood på med rätt menlös och oegen techno..

2011-08-23T12:37:00.001+02:00

2011-08-10 Nymphet Noodlers / Ian Persson Band på Sticky Fingers, Göteborg

På 90-talet var Nymphet Noodlers sveriges mest underskattade rockband. Mig veterligen fick de inte spela på någon av Sveriges större festivaler. Rätta mig gärna om jag har fel, men på Hultsfred fick de iallafall inte spela. Att de genomförde sin återföreningsspelning i Göteborg (trots att de allihopa är från Värmland, något som sångaren gärna påpekar) är fullt naturligt eftersom flertalet idag bor och verkar i Gbg. Jag hör dock någon i publiken säga att "det är jävligt mycket värmlänningar här ikväll". Sedan går det heller inte att bortse från den starka kopplingen till Ebbot och hans Union Carbide Productions.
Bandet utstrålar spelglädje och det låter verkligen snortajt. Man skulle väl kunna anta att de har utvecklat sin musikaliska kompetens med åren i band som The Soundtrack Of Our Life, The White Mooze, The Convolusions, Dundertåget och Hederos & Hellberg, men faktum är att det var lika duktiga och svängiga redan på 90-talet.

Ian Persson band var väl inget för någon som var sugen på 90-talsnostalgi. Gubbig rock med rötterna hos Tom Pettty och Bruce Springsteen. Eller Lundell på engelska.

2011-06-21T11:13:00.001+02:00

2011-05-08 Swans / James Blackshaw på Strand, Stockholm

Swans var ett band som ständigt utvecklades under åren 82-97. Som soloartist och i otaliga samarbeten har sångaren Michael Gira varit en artist av oomkullrunkelig integritet. När han så omstartade bandet igen efter 13 år så var jag något skeptisk och även om My Father Will Guide Me Up A Rope To The Sky som släpptes förra året var bra så var den bara ett liten föraning om vad Swans hade att bjuda på.
Enligt uppgift var Gira lite missnöjd över att de var lite fega när de spelade in låtarna och att de skulle rätta till det misstaget när de uppträder live.
I Stockholm var de som ett sågverk stämt i mollackord kompat av en kör av flygplansmotorer. Så måste det ha låtit för de oinvigda. Band som Neurosis och Godspeed You Black Emperor har influerats av Swans men mästarna själva slog denna kväll efterföljarna på fingrarna när det gäller monoton och plågsam skönhet. Det var också väldigt trevligt att höra en, i ljudbilden, framskjuten bass vilket gav låtarna en puls som jag tyckte saknades på comeback-skivan. 8 låtar på 2 timmar och 40 minuter var dock på gränsen för vad man orkade med.

2010-12-02T19:06:00.002+01:00

2010-11-06 Midaircondo / Little Children / Ass på UKK, Uppsala

På biljetten stod det bara Little Children och Midaircondo, men eftersom 3/4 av Little Children även uppträder som ASS (Andreas Söderström Solo) så blev det en liten extrakonsert.

De spelade ett ganska jazzigt set och det svängde mer än det brukar på skivorna. Sedan kom sångaren Linus Lutti in på scen och akten bytte namn.

Lutti är en mycket mjuk sångare men tar ändå upp utrymmet i ljudbilden pga pondus och självklara melodier.

Tidigare har jag nog tänk på Midaircondo som elektronica, men efter att ha sett dem på scen så vet jag att de är ljudkonstnärer. Istället för att använda sig av på förhand samplade ljud så använder de sina röster och ett stort antal akustiska instrument. De processar sedan ljuden på diverse sätt genom delay-effekter och andra tekniska prylar förvränger dem. De kan inte lata sig på scen utan de jobbar väldigt hårt från första tonen till den sista. Alla tre spelningarna var mycket bra.

2010-10-11T11:31:00.003+02:00

2010-10-09 Television Personalities / Sad Days For Puppies på Strand, Stockholm

Ibland känns vissa citat mer aktuella än annars. Någon av medlemmarna i Aerosmith lär ha sagt att de i början var musiker som provade knark, men gradvis gick över till knarkare som provade att spela musik. Dan Treacy kan fortfarande skriva låtar, men som scenartist klarar han inte ens att leva upp till hobbynivån. Hans betydligt yngre kompband kämpar för att hålla skeppet flytande och det är stundtals helt omöjligt. Trummisen lämnar scenen i vånda men övertalas att återkomma. Ibland kan man urskilja en textrad från några av TVPs kändare låtar men det är en klen tröst för gamla fans som äntligen skulle få se sin idol. Om jag jämför med tidigare katastrofspelningar som jag bevittnat (som Poesie Noire 1987 och The Pastels 1989) så hade lördagens spelning några förmildrande omständigheter. Oledolyckan himself, Dan Treacy verkade inte lida alltför mycket och en trogen skara fans stöttade honom hela vägen.

Sad Day For Puppets framträdande var betydligt mer rumsrent, men inte mycket roligare.

2010-09-24T11:02:00.006+02:00

2010-09-23 Blonde Redhead / Porcelain Raft på Debaser Medis, Stockholm

Blonde Redhead har alltid känts som en udda fågel. På deras första 4 skivor blandade de kantig gnisselrock med fransk sextiotals-pop vilket de slutligen fastslog med en Gainsbourg-cover 1998. Runt 2002 bytte de skivbolag från alternativrocksbolaget Touch & Go till engelska 4AD och soundet blev mjukare och gitarren sköts bakåt i ljudbilden. Under pågående turné så spelar de endast material från de tre senaste skivorna och mest naturligtvis från senaste synthpoppiga Penny Sparkle och på scen så svänger det mycket mer än på skiva. Ljudet är perfekt och varje låt känns som en fullkomligt perfekt konstnärlig skapelse och jag kommer på mig själv med att hoppas på att de inte ska spela några gamla låtar.

Enmansbandet Porcelain Rafts musikaliska ambition verkade vara mycket hög men lät mest som F.R. David med Panda Bear-komp.

2010-09-09T20:08:00.005+02:00

2010-08-14 Way Out West - Göteborg

Lördag: Skyndade mig in till stan för att se onödigt uppskrivna The Drums. Har inte varit imponerad av det jag har hört hittills och de var t.o.m. ännu sämre live.

Mumford & Sons gjorde desto bättre intryck, västarna till trots. De är otroligt drivna scenmusikanter som gör allt rätt. Helt ok med andra ord. Innan de hade spelat färdigt smet vi iväg och kollade in Girls. Först lät det väldigt intetsägande och de levde inte upp till lovorden vi läst och hört, men det tog sig efterhand. Inget revolutionerande, men helt ok. Detsamma kan ju sägas om Pavements spelning. Jag såg dem 4 ggr mellan 1992 och 1998 men aldrig har jag sett dem så glada och avspända som i år. Låtlistan var också något i hästväg. Trots detta så kändes det lite för tryggt för att vara Lo-Fi och så kände man sig återigen lite äldre. The Chemical Brothers har förmågan att väcka gamla och gistna kroppar till liv. Ansamlingen framför scenen var enorm men jag kunde inte riktigt ryckas med i euforin. Efter LCD Soundsystems kalasspelning dagen innan med trummor och bas och hela fadderullan så kändes kemibrödernas playbackshow lite dammig. Visst var det snygga bilder i bakgrunden, men det kändes bitvis som om det lika gärna kunde ha varit Blue Man Group på scen.

Om klubbupplägget säger jag bara: Grrrrrrr

2010-09-09T18:57:00.002+02:00

2010-08-13 Way Out West - Göteborg

Fredag: Det var väldans trevligt att besöka en festival man inte varit på tidigare, speciellt en stadsfestival med indie-inriktning. WOW rymmer många genrer och stilar men det mesta var hyffsat indie-pk.

Första bandet var Panda Bear och det var en riktig besvikelse. Mässande och repetivt och tämligen enerverande. Paul Weller bjöd på ett slags potpurri av gamla The Jam-dängor och Style Council-låtar (enligt hörsägen) och ja, det var helt ok. Beach House gjorde en jämn och bra spelning varken mer eller mindre. Local Natives hade jag tidigare avfärdat som ett ytterligare Band Of Horses/Fleet Foxes-skäggigt (och tråkigt) band. Låt för låt så blev jag mer och mer välvilligt inställd och ja, det var riktigt bra. The National är ett bra band men de borde kanske skaffa sig en rådgivare som berättar för dem att deras snabbare låtar med krystad hojtsång inte är så bra. Bitvis jättebra, bitvis lite pinsamt. När Iggy och The Stooges brakade loss så hade vi parkerat oss i öltältet närmast stora scenen och de bjöd på bra underhållning som tusan. Rockklassiker för hela slanten. Kvällen avslutades med en smått fantastisk spelning med LCD Soundsystem. Med riktig bas, riktig gitarr och riktiga trummor kan man göra perfekt dansmusik i gränslandet mellan Talking Heads och New Order. Och ja, jag dansade.

Om klubbupplägget säger jag bara: grrrrrr

2010-09-09T16:01:00.004+02:00

2010-07-27 Skinny Puppy på Tyrol, Stockholm

Ibland får man känslan att antalet människor som missade Skinny Puppy på deras legendariska, men avbrutna turné 1988, är lika många som hävdar att de var på Woodstock. Inte minst när haussen kring deras Stockholmsspelning i juli var som störst. Jag var bland dem som hade biljett till konserten i Jönköping som skulle ägt rum dagen efter att Nivek Ogre lades in på Malmö (tror jag) Lasarett. På grund av det så blev även jag en smula handsvettig när jag klev in på Tyrol för att se bandets comeback-turne-spelning på Tyrol 2010.

Bandet har alltid haft extravaganta scenshower på sina turnéer och det gjorde att man undrade vad som skulle hända på scenen. Det störde nog själva musikupplevelsen en aning att man väntade på att något som sedan inte hände. Dessutom så störde jag mig på att Nivek var inlindad som en mumifierad Ku-Kux-Klan-medlem. Jag funderade mest på hur satans varmt det måste vara.

De hade uppdaterat de äldre låtarna men tyvärr är de nyare så dåliga att de gärna kunde ha hoppat över dem. När de kom ut för extranummer så hade Nivek slängt av sig kostymen och jag kunde slappna av en smula och antagligen så var det därför som det kändes som om konserten lyfte just då. Eller så var Worlock och Shore Line Poison kvällen bästa låtar.

Love In Vein

Hatekill

Addiction

Dogshit

Deadlines

Politikil

Pedafly

Rodent

Tormentor

Pro-Test

Morpheus Laughing

Ugli

Assimilate

Encore:

Worlock

Shore Lined Poison

Far Too Frail

2010-09-09T15:46:00.003+02:00

2010-05-26 Dinosaur Jr / Built To Spill på Tyrol, Stockholm

Det här var Lilla Julafton för alla indierockare som var unga på 80/90-talet. Gitarrmattor och gnällig sång var dock det enda på julbordet, men det räckte gott åt allamedelålders nostalgiker. BTS inledde med en väl avvägd resa genom bandets historia. Bra låtval.

Detsamma kan sägas om Dinosaur Jr, men de levererade också med energi och spelglädje. De valde tillräckligt mycket icke-singellåtar för att det inte skulle kännas som en ren hitkavalkad.

Bäst var avslutande Kracked och Sludgefeast och det var ett genidrag att spela dessa lp-spår ihop. De råkar dessutom vara 2 av mina Dinosaur-favoriter.

2010-09-09T11:08:00.002+02:00

2009-11-21 The Shaky Hands på Debaser Slussen, Stockholm

Jag och kompis experimenterade denna kväll med att gå och se ett band som vi inte tidigare hade hört. Kvällens huvudband hade ställt in, men vi fick se förbandet The Shaky Hands från Portland.

Trots att klubbens gäster denna kväll kunde räknas till max ett 30-tal så jobbade bandet hårt för att övertyga oss om att de förtjänade våran uppmärksamhet. De lyckades väldigt bra med det för sångaren var ett energiknippe med en viss utstrålning och även om låtarna inte alltid höll måttet så var de medryckande. Tråkigt nog ringlade en lång kö utanför Debaser när bandet gått av scenen. Men de var där för diskodans.

2010-09-09T09:55:00.004+02:00

2009-09-18 The Jesus Lizard på Debaser Slussen, Stockholm

Ännu en återföreningsspelning. Med original-linup äntrade The Jesus Lizard Debaser Slussens scen och det är ingen dålig lineup. Sims och McNeilly är ett av den moderna rockmusikens tajtaste och svängigaste rytmsektioner. Sims pumpar bokstavlig ut bassgångar som är det bästa sedan Trace Pew juckade loss i ett par läderbrallor. Denisons gitarrspel är precist och irrationellt, men tillräckligt sparsmakat för att inte överrösta resten av bandet. På tal om Tracy Pew, David Yow har en del att tacka Nick Cave för, men även Iggy Pop och John Lydon. När han kommer in på scenen är det svårt att tänka sig att karln är 50 år, men stagedivandet avtar varefter spelningen fortskrider. Jag hittade ingen låstlista från denna spelningen, men den skiljer sig antagligen inte alltför mycket från kvällen innan i Oslo. Se nedan.

Destroy Before Reading

Gladiator

Puss

Bloody Mary

Killer McHann

Then Comes Dudley

Mouth Breather

Glamorous

Thumbscrews

My Own Urine

If You Had Lips

Chrome

Boilermaker

Monkey Trick

7 vs 8

Encore:

Nub

Blue Shot

Seasick

Mailman

Wheelchair Epidemic

2010-09-09T09:32:00.002+02:00

2009-04-09 Earth / Ass på Strand, Stockholm

Earth räknas till ett av de stora namnen inom Doom och Droon Metal. På första full-längdaren finns tre låtar där den kortaste är ca 15 minuter. Det är nedstämt och monotont och långsamt.

Musiken de gör idag är fortfarande monoton och långsam, men har mer gemensamt med Americana och Folkrock. Ljudbilden är luftig med inslag av piano och steel guitar. Den lätt hotfulla stämningen från tidigare plattor är inte helt bortblåst. Earth är som musikalisk motsvarighet till Cormac McCarthy. Turligt nog är ljudet perfekt på Strand denna kväll. Varje liten ton hörs tydligt och klart och bandet är makalöst samspelta.

Förbandet Ass missade vi nästan helt. Vi kom in mitt i en lång instrumental Raga som lät ok.

2010-02-01T14:33:00.002+01:00

2009-01-31 Sonic Boom på Strand, Stockholm

Att Sonic Boom (Pete Kember) gjorde avtryck i musikhistorien på 80- och början 90-talet med bandet Spacemen 3 är ingen hemlighet. Han har dessutom givit skivor med Spectrum, E.A.R. och under eget namn. En levande legend med andra ord. Trots att flera av låtarna kunde kännas igen från den tidiga karriären så blev det inte helt igenom en nostalgitrip. Som soloartist ägnar han sig hellre åt att trycka på knappar och vrida på reglage än att spela gitarr och resultatet blev en hypnotisk vandring genom ljud och textrader som man kände igen, men helt utan melodierna som hörde till (i originalversionerna). Jag hoppas att han utvecklar detta vidare på framtida skivprojekt för det lät spännande men något förvirrat. Hittade efter spelningen en flera år gammal liveinspelning gjord i england och han spelade då exakt samma låtar, så man kanske inte ska hoppas för mycket på framtida skivutgivningar.

2010-02-01T14:22:00.002+01:00

2008-10-11 Six Organs Of Admittance på Debaser Slussen, Stockholm

På senaste skivan Shelter From The Ash hade Ben Chasny tagit hjälp av en mängd musiker och soundet var fylligt och SOOA lät nästan som ett rockband. Jag hade hoppats på något liknande när bandet spelade på Debaser och blev lite besviken när de denna gång visade sig vara en trio. Chasny är självklart medelpunkten och han kompades av en en driven trummis och Elisa Ambrogio. Den senare har ett eget sätt att spela gitarr på. Hon gjorde det mesta utan att spela på strängarna. Ljud kom från gitarren ändå, men oftast inte tillräckligt för att fylla ut ljudbilden. Spelningen var i softaste laget men bra ändå.

2009-12-07T21:07:00.003+01:00

2008-07-24/25 Acceleratorfestivalen på Münchenbryggeriet

Festivalen var uppdelad på två dagar för att få med Band Of Horses på programmet. De andra tisdagsbanden fick väl räknas som förband och ett av dem var kvällens stora behållning. Foals visade sig vara ett utomordentligt live-band som framförde sin mix av pop och matterock på ett svängigt och intrikat sätt. Band Of Horses som med tiden blivit mer arena-rock än vad som är hälsosamt genomförde en godkänd spelning.

Onsdagen började lite segt även om El Perro Del Mar var godkänd. Kvällen tog dock fart efter Deerhunters fantastiskt trevliga spelning i Atlantis-salen. Gitarrerna surrade och fräste så fint att jag fick gåshud. Enda smolket i bägaren var en mytomanisk engelsman som nästan lyckades tjata ihjäl min konsertupplevelse. Efteråt ville han "göra upp", men jag lyckades övertyga honom att jag brydde mig mer om att gå och titta på St.Vincent istället, än att bråka med honom.
St.Vincent visade sig vara något av en entertainer som hade många strängar på sin lyra.
Även Wildbird & Peacedrums var en fascinerande scenupplevelse (publikupplevelse borde det kanske heta), men vid den tidpunkten på kvällen var vi lite för glada i hatten för att till fullo uppskatta "public service"-musik. Kvällen stora begivenhet skulle Battles bli, men en timmes försening lade lite sordin på upprymdheten jag kände ett par timmar tidigare. Det var en mycket bra spelning, tröttheten till trots. Bandet verkade nämligen, till skillnad från mig, ha hur mycket energi som helst.

2009-09-10T17:34:00.003+02:00

2008-04-30 Boris / Growing / This Will Destroy You på Kägelbanan, Stockholm

En mycket udda trio band på min ära. This Will Destroy You spelar en standardiserad instrumental postrock, inte speciellt olik Explosions In The Sky och ett par dussin andra band. Helt ok men inte speciellt originellt. Growing spelade också instrumental musik men var lite mer experimentella. De två medlemmarna hade 200 effektpedaler var och försökte med hjälp av diverse delay och andra effekter få igång något slags groove. De verkade inte höra varandra bra utan lyckades vara helt ur takt nästan hela spelningen, vilket fick till följd att det blev mer plågsamt än svängigt. Japanska Boris var en syn för gudar. Sångaren hade hår likt en lejonman och spelade 2-halsad bas. Trummisens podium var 3 meter högt och trummisen, även han i lejonman, jonglerade friskt med trumpinnarna. De två gitarristerna var desto coolare. Musikalist rörde sig obehärskat mellan Garagerock, Boogierock och Drone Metal. Den sistnämnda genren är deras mest framgångsrika i mina ögon (och öron) och de har bl.a. gjort skivor med Sunn (((0 och Merzbow. Tyvärr blev lite väl mycket bösrock, men avslutningsvis dronades det friskt.

2009-09-10T16:29:00.003+02:00

2008-04-09 Oceansize på Debaser Medis, Stockholm

Engelska Oceansize stod för vårens absoluta höjdpunkt. Som förband till Coheed & Cambria fick de chansen att spela inför en tämligen stor publik på Medis. Det var inte inte helt idealiskt eftersom merpartern av publiken gav blanka fasen i dem och ljudet var av förbandskvalité. De lyckades iallafall göra mig och gäng till saliga. Aldrig har jag var med om att ett band som bara fick spela ca 8 låtar lyckas pricka alla mina favoritlåtar. Progressive hårdrock blir inte finare än så.

2009-07-14T14:10:00.006+02:00

2008-04-07 Low / The Helio Sequence på Södra Teatern, Stockholm

Jag var något besviken på Low´s skiva Drums & Guns som kom efter den magnifika The Great Destroyer. D & G hade ett avskalat sound i jämförelse och det hade jag inget emot men låtmaterialet var svagare. Trots att de flesta nya sångerna nästan var befriade från gitarrer så verkade gitarristen och sångaren Alan Sparhawk närmast besatt av sin gitarr. Han kramade fram gitarrslingorna ur gitarren och verkade nästan ha svårt att behärska sig. Han erkände i slutet av konserten att han led något av bristen på jazztobak vilket kunde förklara hans något desperata uttryck.

Förbandet The Helio Sequence bestod av en trummis och en gitarrist/sångare och där slutade likheterna med The White Stripes. De lät snarare som Death Cab For Cutie minus Ben Gibbards melodikänsla.

2009-07-14T13:49:00.003+02:00

2008-03-21 Ideal på Musikens Hus, Uppsala

Skivbolaget Ideal firade 10 med att anordna spelningar på ett par ställen i Sverige, bl.a. Uppsala. De akter vi såg var Mattias Petersson, The Skull Defekts, Audionom och Wolf Eyes. Mattias Petersson hade jag inte hört förut men jag blev desto mer imponerad över hans framträdande. Hans musik brukar kallas alltifrån elektroakustisk till electronica. Mig kvittar det lika vad man kallar det för, för det var fascinerande lyssning. The Skull Defekts spelade delvis elektronisk noiserock. Det är lite svårt att veta vad killarna vid datorerna egentligen gjorde för den dåliga ljudmixen gjorde att det enda man hörde var slagverk och trummor. De hade säkert kunna tillföra en gnutta dynamik till det 30 minuter långa stycke de framförde. Bandet Audionom led också av kasst ljud men där räddades de till viss del av det visuella framförandet på duken bakom bandet. Låtarna lätt en anings halvfärdiga. Nu när jag har hört dessa låtar på skiva så vet jag hur det kunde ha låtit om de hade fått ett ordentligt soundcheck. Wolf Eyes däremot ägnade mycket tid åt att ställa in ljudet och när de väl kom igång så var jag trött och den evighetslånga låt de inledde med lät misstänkt likt soundchecket, så vi sade tack och adjö.

2009-07-14T08:57:00.002+02:00

2007-12-01 The National / Hayden på Berns, Stockholm

Nästan exakt två år tidigare spelade The National på Kalmar Nation i Uppsala. Sedan dess så hade en betydligt större publik upptäckt bandet och senaste skivan Boxer hamnade på många årsbästalistor. När spelningen inleddes på Berns märktes det att de inte riktigt hade vant sig vid tanken på att de numera var ett stort band. Så långt ifrån Oasis som man kan komma. Publikens jubel fick dem att växa under hela spelningens gång utan de verkade bli styva i korken. Kanske finns där en äkta ödmjukhet. Spelningen var iallafall riktigt bra och förartisten Hayden var helt ok om än inte lika engagerande som The National.

2009-07-14T08:50:00.002+02:00

2006-10-14 The Search / Mist Of Babylon på Katalin, Uppsala

Båda banden är från Uppsala och har funnits i minst 10 år, trots det så var det första gången jag såg något av dem. MOB spelar yxig gothmetal av den tråkigare sorten. Alla låtar byggde på osvängigt gitarr-tuggande och till och med Depeche-covern All The Things She Said lät replokalsmetal. The Search spelade atmosfärisk popmusik som också fick en att fundera på 80-talsreferenser (t.ex. Kitchens Of Distinction) men hade talang nog att göra både bra låtar och snygga arrangemang.

2009-07-14T08:38:00.002+02:00

2007-10-10 Future Of The Left på Debaser, Stockholm

När Wales-bandet McLusky lade av så bildades Future Of The Left och de låter som en blandning av NoMeansNo och Shellac. De turnérade som förband till ett amerikanskt trallpunkband som heter Against Me. Det är egentligen optimalt för en småbarnsföräldrer att gå på konsert och bara se förbandet för då hinner man hem till Uppsala innan klockan 23. Innan FOTL spelade ett annat band men gjorde verkligen inget intryck på undertecknad. FOTL var desto bättre. Efter en något trevande och strulig inledning så fick de igång sin rytmiska ångvält. Tyvärr var det högst 10 pers som var där för att se FOTL och Against Me-publiken brydde sig inte.

2009-07-12T20:22:00.004+02:00

2007-06-29 Accelerator på Frescati, Stockholm

Festivalen flyttade ut i det gröna och utökade till 2 dagar, men vi valde dock att bara gå på fredagen.

Pga strul med insläppet så hann Danielson börja innan vi var inne på området men jag tror att vi missade högst 1-2 låtar. Iklädda något som såg ut som scoutdräkter såg Danielson och kompani precis så egensinniga ut som de låter. Jag är hemskt förtjust i hans låtar och gnälliga sångröst och trots att han undvek sina bästa låtar (alternativt brände av dem när vi satt fast i insläppskön) så var det en perfekt inledning på festivalen. Isis var precis så bra som jag hoppats på och speciellt när de spelade The Other från Oceanic. Perfekt monotonmangel. Precis tvärtom var det med TV On The Radio som var betydligt sämre än jag hoppats på. Det kommer ta åratal innan jag kan lyssna på dem utan att obehagskänslor från sommaren 2007 dyker upp som gubben i lådan. Electrelane som är rätt så bra på skiva lät mycket bättre live. De dissonanta gitarrslingorna skar som knivar och det var minst sagt en behaglig upplevelse. De flesta av mina kompisar tyckte tyvärr tvärtom. Modest Mouse hade rykte om sig att vara väldigt ojämna live De spelade merparten av det hittigare materialet från de senaste skivorna och typ inget från deras tidigare (och bättre) skivor. Det var ganska bra men lite trist. Höjdpunkten var låten Bukowski. Cansei De Sexy var lite små-ok. Likadant med Digitalism som var det enda bandet jag såg på inomhusscenen.

2009-07-12T20:08:00.002+02:00

2007-05-10 Built To Spill på Debaser Medis, Stockholm

Gamla hjältar är ju alltid gamla Hjältar men gamla hjältar kan också var Gamla hjältar. Jag hade i många år längtat efter att se BTS live. Så det var ett enkelt beslut att köpa biljett till skäggmätartävlingen på Medis. Skivan Perfect From Now On tillhör mina favoriter men tyvärr kändes det inte riktigt som BTS levde upp till de förväntningar som dessa låtar bär på sina axlar. De verkade vara mycket mer glada över att spela nya låtar och det var i dessa som energin sprudlade som mest. Visst lät även de äldre låtarna OK men det slog inte direkt gnistror.

2009-07-12T19:11:00.004+02:00

2006-07-06 Accelerator på Münchenbryggeriet, Stockholm

2006 var ett ganska bedrövligt konsertår för min del. Inställda konserter, ryggskott och andra sjukdomar osv. Som tur var kunde man alltid lita på att ett gäng schyssta band kom till Münchenbryggeriet i Juli.

Spinto Band spelade klämmig popmusik i XTCs och Ray Wonders anda och lyckades underhålla ett tag. Lite ihåligt dock. Samma sak med The Jai-Alai Savant som hade en schysst Mr T-liknande sångare med bra tryck i pipan. De blandade hygglig garagerock med dub-reggae. Vashti Bunyan hade efter mer än 30 års frånvaro gjort comeback och viskade fram sköra folkpoplåtar. Bitvis gåshudsframkallande.

En annan veteran, dock inte lika gammal, var David Berman som övertygande med sitt band Silver Jews och bjöd på hitkavalkad. Otroligt hypade Hot Chip verkade glada men det hjälpte inte upp deras lalliga Ibizaparty på scen. Arctic Monkeys däremot verkade mycket koncentrerade och proffsiga och var på sätt en glad överraskning. Tyvärr hade de inga bra låtar bagaget. Sent om sider så spelade efterlängtade Islands på Fylkingescenen men jag fick ingen bra vibbar av deras spelning. Vet inte riktigt vad de höll på med. Men så var jag själv rätt så trött vid det laget.

2009-07-12T10:54:00.002+02:00

2005-12-08 The National / Film School på Kalmar Nation, Uppsala

The National var relativt okända i Sverige 2005 trots att deras senaste skiva Alligator hade fått en del lyriska recensioner i webmedia. Att de drog fullt hus på Kalmar var kanske inte så förvånande men bandet själva verkade mycket överraskade över det mottagande de fick av publiken. Många verkade kunna texterna och sångaren såg stundtals mycket rörd ut. Spelningen tillhör en av de bästa jag har sett på nationen.

2009-07-12T09:47:00.003+02:00

2005-12-07 Broken Social Scene / Most Serene Republic på Kägelbanan, Stockholm

Broken Social Scene har några likheter med Animal Collective. Båda spelar flummig indie men AC är mer 60-talspsykedeliska medan BSS känns mer rotade i 90-talets indierock.

En annan skillnad är att när Animal Collective sågade av grenen de satt på genom att skippa melodierna till förmån för bröt så återvände BSS till popmelodin efter ett par minuters instrumental och introvert flumrock. Det var i dessa stunder som de var som starkast.

Förbandet passade musikaliskt men kunde inte riktigt mäta sig med huvudbandet.

2009-07-12T09:20:00.004+02:00

2005-11-15 Animal Collective / Nix Nolte på Södra Teatern, Stockholm

Förbandet Nix Nolte kändes som ett udda och ganska så malplacerat förband. Balkanfolkrock är inte direkt något man förknippar med Animal Collective. De var dock uthärdliga.

Jag hade fastnat för Animal Collective i och med deras softa Sung Tongs och efter det så släppte de deras hittils poppigaste skiva Feels. Spelningen började med Banshee Beat från den sistnämnda men sakta och säkert så visade de att det roligaste de vet är att flippa ut och hojta sig igenom improvisationer. Det blev lite tjatigt i längden och jag blev inte alltför ledsen över att behöva slinka iväg mitt i extranummret för att hinna med sista bussen hem till Uppsala.

Jag hade definitivt uppskattat om de hade skippat flummet i förmån för deras bättre poplåtar.

2009-05-25T07:12:00.002+02:00

2005-07-?? Accelerator på Münchenbryggeriet.

Den här festivalen var det mycket snack om under försommaren. En del hävdade att festivalen grävde sin egen grav genom att boka gubbar (och en gumma) som Sonic Youth och Teenage Fanclub. Yngre indiepuritaner har ju förstås inget mot "gubbig" musik så länge inte gubbar framför det, eller nej förresten, det som är värst är när gubbar också gillar musiken. För min del kvittade det men är nog för att jag är "gubbe". Några krockar ställde förvisso saken på sin spets. Jag valde Cocorosie framför Teenage Fanclub, vilket var naturligt eftersom TF inte hade gjort någon bra skiva på många år och Cocorosie var ett nytt och fräscht band. De gör intressant musik som är något svår att sätta en musikstämpel på. Bluesig hippiefolk-lo-fi. De gör kul musik men kan vara nästan outhärdligt pretto samtidigt. Magnolia Electric Co spelade bra folkrock på gården medans Secret Machines spelade flummig rock inomhus. De hade minst tio effektpedaler var som användes flitigt. Bra till en början men tjatigt i längden. Joanna Newsom med sin gigantiska harpa var kvällens höjdpunkt. Mina förväntningar var skyhöga och på något sätt lyckades hon överträffa dessa. Genialiskt nog så inledde hon med en ny låt som var över femton minuter lång (Only Skin gavs ut på Ys, 2006). Och hon rodde det i hamn. Joanna verkade otroligt nervös och när hon sedan radade upp favoriter från debut-cd verkade hon mot slutet av spelningen slappna av lite och lyckades t.o.m. le när hon kom in för extranummer. Jenny Wilson spelade på utescenen och lät minst lika bra som på Hultsfred. Nästa krock var Sonic Youth Vs. Devendra Banhart. Där valde jag gubbarna för jag hade bara sett dem på större scener förrut och de gjorde fortfarande bra skivor. Devendra tillhörde också den nya hippiefolkscenen och hade kopplingar till både Joanna Newsom och Cocorosie. Han hade dock visat vissa tendenser att vara på nedgång och det jag läste om hans spelning på Roskilde ökade mina farhågor. Sonic Youth gjorde en helt ok spelning även om avslutning på extranummret Expressway To Yr Skull (med saxofonisten Mats Gustafsson som gäst) var en prövning även för Sonic Youths mest hängivna fans.

Golden Blue

Bull In the Heather

Stones

Pattern recognition

Unmade Bed

Eric's Trip

Rain On Tin

Brother James

New Hamphsire

Paper Cup Exit

Pacific Coast Highway

Expressway To Yr Skull

2009-05-20T18:52:00.003+02:00

2005-06-16/17/18 Hultsfredsfestivalen

Torsdag: Det blev mest party den här dagen men jag hann med två band iallafall. Helmet var ett gammalt favoritband men de hade släppt en rätt så trist skiva 2004. Tyvärr så blev spelningen lika trist. Klart att de spelade äldre och bättre låtar också men jag stod mest och nojjade över den höga medelåldern på publiken som knappt fyllde teaterladan till hälften. Sist de spelade på Hultsfred var 1997 och då fyllde de utrymmet framför Pampas. David Sandströms första soloskiva är riktigt bra. Sedan började han spela en ganska profillös jeansrock. Så det blev ingen höjdarspelning.

Fredag: Silverbullit drog igång fredagen med dunder och brak på Atlantis. Det var bra men jag styrde stegen mot Teaterladan för att se Jenny Wilson istället. Det blev en mycket bra spelning och hon såg inte ens nervös ut (gjorde alltid det med First Floor Power). Dagen hade ju börjat lysande och den fortsatte i samma stil trots tilltagande regn. Svenska Convoy var en mycket glad överraskning. Otroligt nervig och stilfull indierock. Som sagt, regnet kom och platsen framför stora scenen var lerig och blöt när Nine Inch Nails skulle spela. Har läst att det var Fredrik Strages högsta önskan inför spelningen med NIN. Stämningen var iallafall perfekt för svart industrirock av bästa sort. Tillsammans med Jenny Wilson festivalens höjdpunkt. Senare på natten såg jag Mattias Alkberg och han verkade lika trött som jag kände mig.

Lördag: Tittade lite på en rad band som tyvärr inte var mer än hyggliga. Brendan Benson, Efterklang, My Favorite, Firefox, Tegan & Sara och System Of A Down. Några som däremot höjde sig över mängden var Logh som spelade på Stora Dans. De spelar en ganska laidback och melodiös indierock som är mycket tilltalande. Så avslutades min (hittils) sista Hultsfredsfestival.

2009-05-20T18:50:00.002+02:00

2005-??-?? The Teenage Idols på Debaser, Stockholm

Jag minns knappt den här spelningen men en bestående känsla av störigt och innehållslöst vilar över namnet The Teenage Idols

2009-05-19T10:03:00.002+02:00

2005-03-28 The Wedding Present på Debaser, Stockholm

Måste säga att jag var lite skeptisk till att se The Wedding Present år 2005. Det var rätt många år sedan de hade gjort något riktigt bra. Jag blev positivt överraskad. Tror att det var upplägget av låtordningen som gjorde det. Det blev varken en nostalgitripp eller en trist senaste-skivan-låtlista. Var tredje låt var ny eller från Gedges andra band Cinerama, var tredje låt var en gammal låt och var tredje var från de senare skivorna. På så sätt blev det en spännande mix av det mesta som publiken ville höra och bandet slapp höra på tjat om gamla hits medan de harvar genom senaste skivan. De kunde dock ha skippat Kennedy som inte funkar live för fem öre om inte bandet verkar älska varje sekund av låten. Ungefär lika plågsamt som att se Mascis hafsa igenom Freak Scene för femti-elfte gången.

2009-05-19T09:49:00.002+02:00

2005-??-?? Korea Campfire på Agaton, Uppsala

Några av Korea Campfires medlemmar spelade tidigare i ett band som hette Bobsleigh. De spelade ett flertal gånger på Kalmar Nation men gav aldrig ut någon skiva. KC är mindre indie än Bobsleigh utan spelar mer rak lo-fi-rock. De verkade inte helt ihoprepada men det lyckades de vända till sin fördel genom humor. Publiken var tyvärr rätt så liten.

2009-05-19T09:45:00.004+02:00

2005-??-?? 454 på Fellini, Uppsala

Hamnade av någon anledning på Fellini (som numera är borta) och fick se Uppsalabandet 454 som tycks ha hållit på sedan urminnes tider. De spelade hyggliga rockrökare.

2009-05-19T08:17:00.003+02:00

2004-09-30 Michael Gira på Södra Teatern, Stockholm

Michael Gira är främst känd som sångare i det legendariska bandet Swans, men hans musikaliska karriär slutade ingalunda när Swans splittrades. Med Angels Of Light och diverse soloskivor är han ständigt aktuell. Som skivbolagsägare på Young God Records så har han upptäckt bla. Devendra Banhart och Akron/Family och givit ut skivor med europeiska band som Larsen och Ulan Bator.

När han går på scenen iförd stor hatt och boots och kostym så hajjar nästan till inför hans uppenbarelse och önskar nästan att jag köpt biljett till en av de bakre raderna. Med akustisk gitarr så kan han smeka fram mjuka folklåtar om han vill, men oftast så stampar han i golvet med bootsen och hamrar ilsket på strängarna. Oavsett vilket han gör så är det intensivt och gjort med stor övertygelse. När han spelade Swans-låten New Mind så blev jag lite orolig för att golvet på teatern skulle rämna men har det hållit hittils så ska det väl också hålla för en amerikansk ångvält.

2009-05-19T06:46:00.002+02:00

2004-06-17/18/19 Hultsfredsfestivalen

Teaterladan: The Dillinger Escape Plan hade en ny sångare och de hade även sansat sig något musikaliskt. Ljudet var halvtaskigt men bandet var en energikick. Essex Green gör ljuva melodier men kan också vara lite tråkiga. Är man på partyhumör med spring i benen så kan det svårt att stå still och se ett sådant band. Hade det varit på Södra Teatern kunde det ha blivit hur bra som helst.

Atlantis: Phoenix spelade sömngångarpop.

Pampas: Jag har inte direkt följt Bright Eyes karriär från första parkett men har uppskattat en och annan av hans låtar. Som live-artist så är hans rykte något skamfilat men på Pampas bestod Bright Eyes av ett stort antal habila musiker och Oberst själv verkade vara på hyggligt humör. Rätt så bra spelning blev det. Kris Kristofferson var perfekt att sitta i öltältet och lyssna på. Likaså Jose Gonzalez som drog storpublik.

Hawaii: Det verkar som om jag tillbringade större delen av festivalen i ett öltält, för även PJ Harvey, Pixies och Morrissey såg jag från ett öltält. PJ Harvey gjorde ett ganska så utåtriktat framträdande, väsensskilt från det jag såg på Vattenfestivalen 98. Pixies hade blivit betydligt äldre och tyngre sedan jag såg dem på Roskilde 89, men de verkade mycket mer fokuserade och samspelta. De radade upp sina låtar på ett effektivt och tilltalande sätt. Morrisseys karriär hade efter The Smiths varit en berg och dalband med (i mitt tycke) alltför mycket dal. Hans fans verkar vilja att han fortfarande ska vara bra, så att de sväljer vilken halvdan comebackskiva som helst med hull och hår. Han är en hygglig liveartist och när han plockar fram några The Smithslåtar på slutet så stiger jublet.

2009-05-15T09:50:00.002+02:00

2004-03-20 Einstürzende Neubauten på Fryshuset, Stockholm

Neubauten är ett av alternativscenens smartaste band. Allt de gör känns otroligt genomtänkt och planerat. Musiken är i sanning inget hafsverk och de har, som det verkat, medvetet balanserat på gränsen mellan konstmusik och musik som skulle kunna bli hits, om än i undergroundformat. När de spelar live så är det sällan mer än två snabbare låtar i sträck för att undvika att publiken blir alltför upphetsad. Då plockar de genast fram någon låt som består av viskningar och prassel. Det viktigaste verkar vara att bandet, i alla lägen, har kontroll över situationen.

Setlist:

Ein leichtes leises Säuseln

Perpetuum Mobile

Dead Friends (Around the Corner)

Redukt

Youme & Meyou

Neun Arme

Die Befindlichkeit des Landes

Ein seltener Vogel

Ozean und Brandung - Paradiesseits

Haus der Lüge - Armenia

Good Morning Everybody

Selbsportrait mit Kater

Ich gehe jetzt

Hex for Stevo Pearce (Some Bizzare) - Grundstück

Wo sind meine Schuhe?

Sabrina

Ende Neu

Live Dave

Alles

2009-05-15T09:45:00.002+02:00

2004-02-?? Gustav Kjellvander Art Fair på Kalmar Nation, Uppsala

Det är något med Gustavs musik som inte når fram till mig. Han verkar ju begåvad och så och får ofta bra recensioner men det känns som om det fattas något.

2009-05-15T09:41:00.002+02:00

2004-01-30 First Floor Power på Kalmar Nation, Uppsala

Vid det laget började jag misstänka att några i bandet led av kronisk scenskräck. Men vad gör väl det om man gör brillianta låtar och framför dem nästan lika bra. Låtlistan dominerades av senaste skivan Nerves.

2009-05-14T21:21:00.003+02:00

2003-11-17 Ween på Kägelbanan, Stockholm

På biljetten stod det att det skulle vara "An Evening With Ween". Nu blev det ingen helkväll med bandet men de bjöd på en riktigt lång spelning och en hitkavalkad utan dess like. Många låtar var i tyngre versioner med många fina gitarrsolon från Dean Ween. Solon är inte riktigt min grej men han framförde dem med sån inlevelse och akuratess så det var högst njutbart.

Gene Ween verkade vara hög som en milstolpe och på bästa humör vilket verkade smitta av sig på resten av bandet.

2009-05-14T21:15:00.002+02:00

2003-10-03 The Bear Quartet / Franke på Kägelbanan, Stockholm

På Accelerator framförde BQ flera av låtarna från den mer experimentella Ny Våg. Den här gången var det dock deras rakare material som fick ligga som grund för deras spelning. Båda spelningarna tillhör de sämre jag har sett med dem. Antagligen hade det varit bättre ifall de hade blandat låtarna lite mellan dessa ytterligheter.

Franke var rejält uppskrivna men de såg ut som The Boppers men lät som ett andra klassens gothrockband från 80-talet. Bedrövligt.

2009-05-14T21:09:00.002+02:00

2003-09-?? The Concretes / Tiger Lou på Kalmar Nation, Uppsala

Det var ett tag sedan var på Nationen men The Concretes var jag sugen på att se så det fick bli ett besök. Det började lite trevande och sångerska såg minst sagt obekväm ut. Dessutom i stor Dolly Parton-peruk. Men ju längre spelningen led så släppte osäkerheten och bandet, som säkert var 8 stycken sammanlagt, växte sakta men säkert framför våra ögon. De såg både glada och en aning lättade ut när de klev av scenen.

Tiger Lou var mest en trist kille med gitarr.

2009-05-11T14:59:00.001+02:00

2003-07-03 Accelerator på Münchenbryggeriet, Stockholm

Eftermiddagen började med The Bear Quartet som verkade lite gråa i regnrusket. The Thrills som spelade inomhus fick det att verka som om vädret var bättre än det faktiskt var. Tyvärr hade de inte tillräckligt med bra låtar för att det skulle räcka till en hel spelning. Bonnie "Prince" Billy var ganska rockig vilket funkade bra med de nyare låtarna (ex Joy And Jubilee) men sämre med de äldre. Yo La Tengo var tyvärr ganska trista men det vägdes upp av Mogwais fantastiska spelning som gjorde mången post-rockare hjärteglad. Interpol var så ohyggligt dåliga att jag blev smått förbannad. Visst de kunde framföra sina låtar men de gjorde det utan med någon som helst känsla. De kunde lika gärna kört playback för det hade blivit bättre. The Kills funkade utmärkt att runda av kvällen med. Hårt, nervigt och helt utan självdistans. Och bra.

2009-05-11T10:49:00.003+02:00

2003-06-12/13/14 Hultsfredsfestivalen

Torsdag: Solen sken och festen började precis komma igång ordentligt på campingen. Det var inte direkt idealiskt för att gå kolla på en ung farbror med en akustisk gitarr men som tur var så gick jag och såg Badly Drawn Boy. Låtarna från den nyaste överproducerade skivan lät mycket bättre i akustiska versioner och jag fick nog gåshud ett par ggr. The Raveonettes larmade på som om livet hängde på det men låtarna var lite för lika varandra för att det skulle vara bra mer än några låtar. Cursive med cello i sättningen gjorde en mycket bra spelning i Teaterladan. Dave Gahan var ogenerat publikfriande medans Massive Attack var i segaste laget.

Fredag: Cult Of Luna hade jag lite svårt att ta på allvar eftersom de lät alltför mycket som Neurosis. Jag gillar Neurosis men COL hade inte mycket eget. Sparta var väldans bra och var definitivt fredagens höjdpunkt. Emocore med bra melodier. Jag hade sett fram emot att se Radiohead men trängseln blev för mycket, efter ett par låtar stod jag inte ut, utan gick till öltältet och lyssnade därifrån istället. Kan man inte få se ett stadiumrockband i fred, va!

Lördag: Fireside hade blivit rejält mycket tråkigare, vilket de visade med eftertryck på Pampasscenen. Grandaddys spelning hade extremt hög mysfaktor och de bjöd på perfekt pop- och skäggkavalkad. Union Carbide Production gjorde en återföreningsspelning och de olika bassisterna (Wladis, Helm och Skoglund) som hade varit med genom åren bytte av varandra på scenen. Det bevisades att återföreningar kan vara ganska trista och att UCP slår TSOOL med hästlängder.

2009-05-11T08:47:00.002+02:00

2003-05-01 The Go-Betweens på Kägelbanan, Stockholm

År 2000 hade The Go-Between gjort comeback, mer än 10 år efter splittringen. De hade lyckats förvånansvärt bra för när det spelade låtar från The Friends Of Rachel Worth så kändes det flera gånger som om det var en gammal klassiker. Kombinationen McLennan-Forster är indiepopens svar på Lennon-McCartney. De kan göra hyggliga soloplattor men det är när de är tillsammans som de flesta mästerverken kommer till. Många av dessa spelades och bandet kom in 3 ggr för extranummer.

Make Her Day
Poison In The Walls
Magic In Here
Surfing Magazines
Right Here
German Farmhouse
Mrs Morgan
Spirit
Old Mexico
Too Much Of One Thing
Bye Bye Pride
121
Caroline And I
Was There Anything I Could Do?
-
Love Is A Sign
The Clock
Spring Rain
-
You Won't Find It Again
Love Goes On!
-
Lee Remick

2009-05-11T07:29:00.003+02:00

2003-04-10 Stephen Malkmus på Kägelbanan, Stockholm

Malkmus har alltid pratat sig varm om Träd, Gräs Och Stenar och inte helt oväntat befann sig hela bandet i publiken när han spelade på Kägelbanan. Sedan Pavements splittring så hade SM givit ut ett par skivor som mer och mer lät skäggig sjuttiotalsrock. Så det blev många gitarrsolon med dubbla gitarrer (twin lead guitar). Några i publiken ropade efter Pavementlåtar men fick rejält snäsiga svar från SM.

2009-05-11T07:15:00.002+02:00

2003-04-?? Träd Gräs Och Stenar / Cul-De-Sac / Damo Suzuki på Lava, Stockholm

En riktig skäggig kväll. De svenska veteranerna fick inleda och gjorde det brilliant. Även om flera av deras äldre inspelningar känns lite mossiga idag så visade de att låtarna i sig har åldrats med värdighet och lika gärna kunde gjorts idag av något post-rockband. Cul-de Sac är från USA och var lite väl torra och akademiska för att deras konstrock skulle kunna mäta sig med deras svenska förebilder och föregångare. De fick även kompa Damo Suzuki som mest är känd för att ha varit sångare i tyska kraut-bandet Can. Han var en energisk gubbe numera som hojtade sig igenom några improviserade (?) stycken. Fruktansvärt trist och odynamiskt. Hade hellre sett att TGOS hade fått vara kvällens huvudband och fått spela längre än de 30 minuter de fick.

2009-05-11T06:56:00.002+02:00

2003-03-05 The Flaming Lips / Brendan Benson på Münchenbryggeriet, Stockholm

Det var med blandade förväntningar som jag tog mig till Bryggeriet denna kväll. The Flaming Lips hade rykte om sig att vara ett sevärt liveband men jag hade också hört diverse liveinspelningar som avslöjade Wayne Coyne som en fruktansvärt svag sångare. P3 live från förra besöket i Sverige var i stort sett olyssningsbart.

Det skulle visa sig att de var ett sevärt band och falsksången inte dominerade intrycket. I och med att bandet gick på scen och körde igång första låten Raze For The Prize så fylldes scenen av ett tiotal "dansare" i djurkostymer och spellokalen av gigantiska ballonger. Varje låt akompanjerades av en passande film, t.ex. Teletubbies. När de spelade She Dont Use Jelly så fick man se bitar av Beverly Hills-avsnittet som bandet var med i. Wayne Coynes uppenbarelse var som en blandning av DiLeva och Carl-Einar Häckner med kärleksbudskap och teaterblod.

2009-05-06T07:34:00.003+02:00

2003-02-17 Sigur Ros / The Album Leaf på Chinateatern, Stockholm

Förbandet The album Leaf hade jag inte riktigt koll på innan spelningen men de gjorde en soft och trevlig spelning. Lite jämntjockt kanske.

Sigur Ros spelning var desto mer utstuderad. På en stor duk bakom bandet visades luddiga filmer för att spä på luddet de presterade med sina instrument. Mest fascinerande var att de lyckades låta precis som på skiva. Jag oroade mig mest för att de inte skulle spela låt nummer 8 från senaste skivan, ( ). Helt i onödan skulle det visa sig för naturligtvis så avslutade den låten hela konserten. Det crescendot gick sannerligen inte av för hackor. Jag hade träningsvärk i händerna dagen efter konserten pga att jag krampaktigt hållit i stolens armstöd under de mest bombastiska partierna.

2009-05-06T07:29:00.002+02:00

2002-11-11 The People´s Republic Of No, Uppsala

Jag hade börjat spela med ett nytt band och det här var tydligen våran live-debut. Är inte säker på var det kan ha varit. Antagligen på Grand. Måste fråga mina fd kollegor om detaljer.

2009-05-04T15:08:00.002+02:00

2002-09-07 Guided By Voices / The Last Days Of April på Göta Lejon, Stockholm

Det var betydligt mycket mindre folk än på 16 Horsepower en vecka tidigare men det var bara till det bästa. Man kom närmare bandet och slapp trängas. GBV hade mig veterligen inte spelat i Stockholm tidigare och jag hade väntat mig större publik.

När bandet klev på scenen och rivit av ett par låtar deklarerade Robert Pollard att de skulle spela snabbt och inte köra så mycket mellansnack eftersom de ville hinna med så många låtar som möjligt innan sista bussen gick till Uppsala. Som Uppsalabo så kunde jag uppskatta den omtanken. De var i högform och hann med nästan alla gamla favoriter på den drygt 2 timmar långa konserten men även några udda låtar som t.ex. Liars Tale. De hann dricka en hel del också. Bassisten fick bäras av scenen efter sista extranumret. En kompis, vi kan kalla honom Jos, såg dem dagen efter i Malmö och de var inte riktigt i form den dagen.

2009-05-04T08:56:00.003+02:00

2002-09-02 16 Horsepower / Conway Savage på Göta Lejon, Stockholm

16 Horsepower var numera ett rätt så stort band och drog mycket folk till Göta Lejon som var fullsmockat. Det var en bra spelning med både lugna och tyngre låtar. Men intimiteten från spelningen på Studion var som bortblåst vilket var fullt naturligt pga förutsättningarna.

2009-05-04T08:37:00.003+02:00

2002-07-04 Accelerator på Münchenbryggeriet, Stockholm

Precis som 2001 så inleddes spelandet på stora inomhusscenen av ett instrumentalband. Denna gånga var det kanadensiska Do Make Say Think med medlemmar bl.a. från Broken Social Scene. Deras tassande tangerar ibland gränsen till Jazz. Skön inledning. I mina anteckningar står det att jag såg Bad Cash Quartet och The Plan. Det betyder att jag antagligen att jag befann mig i baren vid den scen där de spelade men jag kan inte ha varit så värst uppmärksam på vad de gjorde. Yeah Yeah Yeahs var rejält hypade det här året och tyvärr så kändes deras musik väldigt innehållslös. Mycket attityd och poserande för lite ull. Med åren har de blivit betydligt bättre så nu skulle jag gärna vilja se dem igen. Det var mycket attityd och poserande när ...And You Will Know Us By The Trail Of Dead spelade men det var uppbackat av låtar av hög klass. Det var lätt festivalens höjdpunkt. Breach spelade i källaren där ljudet ofta var ganska kasst. Det var gapigt och skrammligt med inte det minsta tungt. Samma problem hade The Icarus Line på samma scen. Doves bjöd på en tunn soppa av popmelodier som inte skulle fastna ens med karlssons klister. Cat Power spelade akustiska och finstämda låtar i moll på utomhusscenen inför en minimal publik. Synd att hon inte spelade lite tidigare för det lät väldigt bra.

2009-04-27T17:24:00.003+02:00

2002-06-13/14/15 Hultsfredsfestivalen

Torsdagen var ingen höjdare. En energisk Hamell On Trial var förvisso underhållande ett tag, men recensionen dagen efter i Vimmerby Tidning var roligare. "Han har något som sticker ut som både känns skönt och gör ont". Undrar vad det kan vara?. Entombed var trista och The Chemical Brothers som var en stor positiv överraskning förra gången var denna gång en stor negativ överraskning.

Fredagen: Bob Log 3 var kul i nästan exakt två låtar. Sen hade man skrattat färdigt. Ed Harcourt var lite för pretentiös. Slayer var perfekt att sitta och dricka öl till. Hyggligt ljud och svängiga låtar. Sonic Youth kändes spännande att se på "hemmaplan" men var lite småtråkiga. För varje låt så droppade ungdomarna i publiken av och kvar stod seniorklubben och flinade när Thurston och Lee gned på sina gitarrer. The Black Rebel Motorcycle fyllde halva Folkets Park med rök, men kändes mer som efterapare än nydanare. The Promise Ring spelade emopop istället för emo-core och kändes i fjösigaste laget. Spiritualized var bombastiska men skulle för min skull ha spelat tidigare på kvällen medans jag kunde ha hållit ögonen öppna.

Sonic Youth låtlista:

1.Burning Spear

2.Bull in the Heather

3.Drunken Butterfly

4.Karen Revisited

5.Rain on Tin

6.Disconnection Notice

7.Plastic Sun

8.Kool Thing

9.White Kross

10.The Empty Page

11.Radical Adults Lick Godhead Style

12.Sympathy for the Strawberry

Lördagen: The Cooper Temple Clause bevisade tesen om att engelska rockband var alltför inriktade på utseende och stil än bra musik. Ok men alltför skitnödigt. Förstoppning led även Danko Jones av och spelade otroligt fånig macho-rock. Bob Hund var helt ok även de spelade på största scenen. Det gjorde även New Order som verkade rejält glada i hatten efter att England spöat Danmark i Fotbolls-VM. De tjoade sig igenom en låtlista som var som en våt dröm för Joy Division och New Order-fans. Tjoandet tog dock udden av en spelning som skulle kunna ha varit fantastisk.

New Orders låtlista:

1.Crystal,

2.Transmission,

3.Regret,

4.60 Miles An Hour,

5.Atmosphere,

6.Brutal,

7.She's Lost Control,

8.Bizarre Love Triangle,

9.True Faith,

10.Temptation,

11.Love Will Tear Us Apart,

(Encore)

12.Blue Monday,

13.World in motion,

14.Your Silent Face

2009-04-25T14:28:00.003+02:00

2002-04-01 Godspeed You Black Emperor! på Södra Teatern, Stockholm

GYBE! tillhör giganterna inom post-rockscenen och jag var väldigt svag för deras musik när det begav sig. Det var mer än en vanlig rockkonsert som vi bevistade. Filmerna på duken bakom det sittande bandet var en lika stor del av upplevelsen som musiken. Den estetik som bandet har hållt sig med ända sedan starten bygger mycket på avskalad men luddig symbolik som för tankarna till radikal vänster och anti-kapitalism. Det fanns inte ett uttalat budskap men spelningen kändes som ett väckelsemöte för medvetna 30-åringar utan partitillhörighet. Musikaliskt så var det stor spännvidd mellan tassande strängplock på både gitarr och stråkinstrument och mullrande crescendon. En mycket stor konsertupplevelse.

2009-04-25T08:44:00.003+02:00

2002-03-06 Sven-Ingvars på Tyrol, Stockholm

Pga mitt yrke så fick jag det stora och tveksamma nöjet att bevista en "krogshow" med Sven-Ingvars. Vi fick höra varenda låt som de någonsin har haft en hit med. Oavsett vad man tycker om musiken så är de minst sagt proffsiga. Så det var väl lite underhållande trots allt.

2009-04-25T08:30:00.002+02:00

2002-02-23 Tomahawk / Dälek på Nymble, Stockholm

Tomahawk är en supergrupp. Mike Patton (Mr.Bungle, Faith No More), Duane Denison (The Jesus Lizard), Kevin Rutmanis (Cows, Melvins) och John Stanier (Helmet, Battles) är en medlemsuppsättning som förpliktigar. De hade än så länge bara släppt en skiva och det verkade som om Denison var den drivande kraften eftersom den lät mest som The Jesus Lizard. Mike Patton har dock tendensen att ta över en show så live kändes det som ännu ett av hans projekt.

Det var en mycket bra spelning och förrutom alla låtar från skivan så spelade bl.a. en Roxy Music-cover. Dälek ligger på Pattons skivbolag och är en duo som spelar hip-hop som inte låter som hip-hop. Förrutom det vokala så bygger deras musik på gnissel och oljud från samplade gitarrer och det ger en något annorlunda framtoning.

2009-04-25T08:22:00.002+02:00

2002-02-19 Billy Bragg på Lydmar Hotell, Stockholm

Billy Bragg har nog en trogen skara fans och dessutom så var det gratis inträde. Det spelade med andra ord inte någon roll att spelningen var oannonserad för Lydmar var fullpackat till bristningsgränsen. Det stod t.o.m. folk utanför fönstret och tittade. Farbror Billy var på väldigt gott humör och pratade mer än han sjöng. Han verkade lite dragen så det blev mycket skämt som anspelade på sex. Låtvalet var blandat så både äldre och nyare fans fick sitt lystmäte. Men som sagt, mellansnacket dominerade tilställningen

2009-04-23T21:34:00.002+02:00

2001-10-28 The Fall på Kägelbanan, Stockholm

The Fall var väldigt efterlängtade. Det sägs att det här var första gången de spelade i Sverige, och det är anmärkningsvärt med tanke på att de har turnérat i 30 år. Mark E. Smith är en dokumenterat lynnig person och det verkar vara lite av ett lotteri att se en The Fall-konsert pga detta. Ibland så känner han inte för att stå på scen och kliver av scenen eller så startar en ett slagsmål. Vi hade tur för denna kväll ville han både stå på scen och framföra låtar. De flesta låtarna var från de senaste skivorna men några gamla örhängen fick vi också höra. Bl.a Mr. Pharmacist som verkar vara ett stående inslag på alla deras konserter.

2009-04-23T19:54:00.004+02:00

2001-07-05 Accelerator på Münchenbryggeriet, Stockholm

Det var andra året festivalen gick av stapeln. Först ut var Lemko Hall från skåne som spelade instrumental postrock. De var rätt så bra. Loosegoats var som vanligt bra men The Magnetics Fields kändes träiga och trista. The Black Heart Procession hade jag sett fram emot vansinnigt mycket. Tyvärr så var deras spelning lite tråkig den också. Kvällen räddades av att Arab Strap var en positiv överraskning. Mycket tyngre och mörkare än jag hade förväntat mig. Vi tittade sedan på Four Tet. Det var extremt lite folk och kollade på honom, men sittandes på golvet framför scenen så konstaterade vi att flertalet missade något bra. Sedan drog innan spektaklet The Strokes skulle spela. Det visade sig vara ett klokt drag.

2009-04-23T16:41:00.004+02:00

2001-06-14/15/16 Hultfredsfestivalen

Torsdagen bjöd på några ok spelningar med Lowgold, Division Of Laura Lee och Starsailor, de sistnämnda var faktiskt lite mer än ok. Bigelf däremot var direkt dåliga. Kvällens överlägset bästa konsert stod Tool för. Ljudet var otroligt, filmerna på duken bakom bandet var mer än sevärda. Kolla in bandets videos på Youtube så förstår ni vad jag menar. Låtvalet var excellent. Jag tror nästan att konserten var lite FÖR bra.

Fredagen började med solsken och Jello Biafra och slutade med lera och Soulfly. Jello Biafra berättade om sina erfarenheter i politiken men kravallerna i Göteborg (som var just denna helg) kom att få stor plats hans framträdande. J. Mascis & The Fog blandade nya låtar med gamla Dinosaur Jr-låtar men jag har väldigt svårt att ge mig hän till pliktskyldigt nostalgi-rockande. Jello dök upp och rev av ett par låtar. Tror att de spelade 2 (!) The Stooges-låtar. I Am Kloot var ok, men inte mer. Fireside gjorde däremot ett vansinnigt bra framträdande i Teaterladan. Mot slutet var de minst 6 gitarrister och i sista låten gick medlemmarna med gäster av scenen en och en tills bara en fanns kvar. Finstämt och nästan magiskt. Tittade några låtar med Hell On Wheels. Queens Of The Stoneage tog gruvlig revansch för 2000 års arrangörsmiss. De hade dessutom hunnit med att slå igenom ganska rejält sen dess. Soulfly lyckades få folk att studsa upp och ner i leran.

Lördagen blev lite sådär. Sneglade på The Nomads jubileumskalas från öltältet. Jello dök upp även där men denna gång blev det en Dead Kennedys-låt. Såg enligt anteckningarna Gloss, Iggy Pop, El Caco och The Hives. Minns dock inget av dessa. Vad jag däremot minns betydligt bättre är The Shins spelning på Stora Dansbanan. Det var en mycket trevlig popfest med ett skivregn som avslutning.

2009-04-23T10:35:00.002+02:00

2001-06-09 Fett Me´ Kärlek i Odinslund, Uppsala.

Skolavslutning i lärdomsstaden Uppsala firades med metal och pop vid Domkyrkan. Uppsalabandet Stained Red blandade Nu-Metal med Rap och var inte direkt innovativa och egna. Nine från Linköping hade släppt 2 rätt så bra hardcore-skivor men hade tyvärr gått åt Metalhållet vilket inte var till deras fördel. First Floor Power hade varit tämligen nervösa första gången jag såg och det var inte bättre andra gången. De gjorde ett väldigt förvirrat och tafatt intryck. Jag stod nära mixerbordet och hörde hur ljudteknikerna svor ve och förbannelse över amatörer. Yvonne hade utvecklats till ett stadiumrockband med tiden. De nya låtarna kanske funkade bra live, men jag föredrar nog de tidigare åren med bandet.

2009-04-23T10:28:00.002+02:00

2001-02-16 King Here After på födelsedagsfest i Stockholm

Festen anordnades på en sexklubb på Riddarholmen och på köpet följde en mindre uppskattad Dragshow. En av födelsedagsbarnen spelade trummor i King Here After vilket ledde till att kvällens musikunderhållning var just KHA. Sångaren Pär, som för övrigt inte tillhörde dragshowgänget, hade kvällen till ära bestämt sig för att uppträda i klänning. Spelningen var avslappnad och de bjöd på gamla godingar och nya godingar.

2009-04-23T10:20:00.002+02:00

2000-10-21 Murder Squad på Fellini, Uppsala

Medlemmar från Dismember och Entombed hade gått ihop och bildat Murder Squad för att spela klassisk Death Metal. Ganska så svängigt faktiskt. Som jag tidigare påpekat så är det kul att se Death Metal spelas och man inser man själv inte skulle klara av en endaste av de ackordföljder som bandet spelar. Det krävs minst två hjärnhalvor för att klara det.

2009-04-17T07:59:00.002+02:00

2000-08-29 Mr Bungle på Kägelbanan, Stockholm

Mr Bungle med Mike Patton som jag sett tidigare samma sommar med Fantomas, hade gjort tre skivor som låtit väldigt annorlunda. Det de hade gemensamt var att de var experimentella och innehöll många musikstilar ihopblandade till en grummlig soppa. Det var första intrycket, men med tiden så blev soppan klarare och mycket mer välsmakande. De var inte krångliga enabart för sakens skull utan det fanns också en tanke och ett musikaliskt hantverk bakom.

På konserten spelade de låtar från alla tre skivor plus några udda coverlåtar. En kanonspelning.

2009-04-17T07:54:00.002+02:00

2000-08-25 Kapoor på Skandiascenen, Uppsala

Uppsalabandet Kapoor hade spelat in en skiva som byggde på en historia. Nu hade de satt upp en föreställning med diverse dansare och projektioner och musiken och texterna skulle föra handlingen framåt. Jazzsångaren Claes Jansson var inblandad också. Och det funkade hyggligt. Det var kul att någon vågar sig på ett annorlunda projekt.

2009-04-17T07:30:00.002+02:00

2000-07-14/15 Arvikafestivalen

Det var första och eventuellt sista gången jag var på Arvika. Vi hade inte direkt vädrets makter på vår sida men tack vare snälla människor (en polares chef med fru) kunde vi genomföra helgen hyffsat torrskoda. Eftersom Fields Of The Nephilim ställde in så blev fredagen lite rumphuggen. Vi såg ett träligt hårdrocksband som hette We, Doktor Kosmos som lyckades få publiken att sjunga allsång och sist men inte minst Laibach. De sistnämnda var så in i helvete dåliga så man blev förbannad. Jag hoppas att de fick betala för att spela.
Lördagen blev betydligt roligare. Dagens första band Fantomas infriade de höga förväntningarna med råge. Mike Patton och trummisen Dave Lombardo stod vända mot varandra för att lättare kunna sammarbeta. De vansinniga låtarn på skivan lät ännu mer vansinniga när man såg bandmedlemmarna försöka spela låtarna live. Buzz hår hjälpte också till. Karl Bartos var lite kul men inte mycket mer. När han spelade gamla Kraftwerk-dängor stod han mest och småmyste för sig själv. Moby gjorde en greatest hits-show. Allra sist på kvällen spelade Einstürzende Neubauten på stora scenen. Efter två dagars partajande så brukar jag vara ganska så trött och denna lördagsnatt var inget undantag. Men det vara bara att bita ihop och njuta av Neubauten. De har en förmåga att bygga upp stämningar och sedan plocka ner dem igen. De kommer antagligen aldrig göra som Moby och rada upp sina mest kända låtar. Men och andra sidan så är de ett fantastiskt liveband som kan krama musten ur publiken med sina dramatiska låtar.

2009-04-09T07:24:00.002+02:00

2000-06-15/16/17 Hultsfredsfestivalen

Jag blir lätt nedslagen när kollar vilka band som jag såg det här året och vad de presterade. Något band var ok, men resten vet i sjutton. Dessutom så missade jag inte något av vikt. Möjligen Badly Drawn Boy och Log.

Torsdag: Dipper är ett helt ok band som stundtals kan vara riktigt medryckande. Men helst ska man se dem på en liten liten scen för att det ska funka. Deftones som åtminstone gjort en bra skiva med låtar som det är rätt bra tryck i, var otroligt sega och lättflyktiga. Det var så mycket effekter på sång och gitarrer så ljudet knappt orkade fram till publiken. Eller så blåste det helt enkelt bort nere vid Hulingen. Såg ett band som hette Kittie som också spelade någon slags Nu-Metal. De var lite riviga men låtarna var inte av högsta klass.

Fredag: The Bear Quartet ville tydligen protestera mot dom stora orättvisorna i världen så deras synthkille Calle fick heta The Bear Quartet den här dagen. Många rynkade pannor och frågetecken blev det. Så många att det skymde musiken som han framförde. Den var antagligen bättre än man tyckte just då. Ladybug Transistor var ytterst tråkiga men lite gulliga. The Tremolo Beer Gut kommer jag inte ens ihåg. Queen Adreena däremot var riktigt ok. Påminde lite om Daisy Chainsaw (om någon minns dem?). Kunde bero på att några av medlemmarna i Queen Adreena hade spelat i det bandet. Fast det visste jag inte då. Sist på kvällen såg jag metalbandet Wolf. Nja.

Lördag: Nasum från Örebro spelade rolig Grind-punk på Stora Dansbanan. Kändes konstigt nog helt rätt kl.14:30 på eftermiddagen. Tittade på The Animalhouse för att sångaren hade varit med i Ride. Det var helt bortkastad tid för menlösare band hade inte skådats sedan fredagen. Raised Fist och Bellatrix var inte så bra de heller. Kvällen stora begivenhet skulle bli Queens Of The Stoneage. Någon tog det intelligenta beslutet att låta dem spela på Stora Scenen istället för på Pampas, dessutom 1,5 timme före utsatt tid. Vilket gjorde att merparten av de som ville se dem fick nöja sig med en hiphopsnubbe på Pampas istället. Många förvånade kan man tänka. Turligt nog så råkade jag vara en av få som faktiskt såg QOTS och det var inte så muntert det heller. Det kan väl ha varit ca 150 pers framför scenen. Spelningen var dock OK. Men vilken tabbe av festivalarrangörerna!

2009-04-09T07:08:00.002+02:00

2000-06-10 The Soundtrack Of Our Lives i Odinslund, Uppsala

Jag måste erkänna att jag inte är något stort fan av TSOOL. Deras musik är helt ok, ibland riktigt bra, men oftast bara tråkig. Ingen gång jag har sett dem uppträda har de varit speciellt överväldigande heller. De påstås ju vara ett sånt bra live-band, men jag inte sett något bevis för det. I Odinslund anordnades spelningar pga skolavslutningen. Nuförtiden håller de till på Fyrishov istället.

2009-04-06T15:06:00.002+02:00

2000-05-18 Robin Proper-Sheppard på Östgöta Nation, Uppsala

Den här kvällen fick jag anledning att besöka Ög vilket inte tillhörde vanligheterna. Det var ett gäng med band som spelade bl.a. något som hette Portello tror jag. Jag var iallafall där för att se Robin Proper-Sheppard som på nittiotalet spelade i The God Machine och numera höll till i bandet Sophia. Han spelade ensam med gitarr och verkade inte vara på topphumör. Humöret blev dock bättre varefter ölen slank ner. Han spelade bara Sophia-låtar och mot slutet så skulle han ge sig i kast med The River Song. Den låten har ett långt intro innan sången kom. Robin satt blundande i djup koncentration och vad han inte visste var att en något överförfriskad utbytesstudent hade tagit sig på på scenen och satt sig bakom trummorna. Precis när han skulle börja sjunga så drar studenten igång ett trumsolo. Vi höll andan i väntan på vad som skulle hända. Mot alla odds så ber Robin studenten att kompa honom. i resten av låten. Det lät naturligtvis för jävligt men det var att föredra framför bråk.

2009-04-06T15:03:00.002+02:00

2000-04-29 Motorpsycho på Kägelbanan, Stockholm

Hade höga förväntningar pga att de hade minst 4 skivor på raken av högsta klass. Det blev en ganska lång spelning men ganska få låtar. Det var extremt mycket solon som höll på i evighet. Man kunde gå på toan och sedan till baren och köpa öl och komma tillbaka till samma solo. Några låtar var covers. Tonights The Night av Neil Young och en MC5-låt. Bra låtar vanligtvis och Motorpsycho gjorde dem bra men på bekostnad av deras egna låtar. Skulle jag göra en topp 30-lista över deras bästa låtar så var det bara två som de spelade och det var låtar från plats 27-30. Konserten var en vändpunkt i deras karriär då det mesta de gav ut efteråt var av lägre klass. Kollade låtlistor från resten av turnén och dessa visade sig vara en orgie i favoritlåtar.

2009-04-06T15:01:00.003+02:00

2000-03-31 Talon på Fredmans, Uppsala

Hade en arbetskamrat som spelade bas i Talon som var ett hårdrocksband. Och som alla andra hårdrockare så gillade de Iron Maiden. Tror att det blev 2-3 stycken Maiden-covers.

2009-04-06T14:59:00.001+02:00

2000-01-?? Forcefeed på Fellini, Uppsala

Ett nytt millenuim och en ny hårdrockskväll på Fellini.

2009-04-06T14:54:00.001+02:00

1999-11-05 Yvonne på Grand, Uppsala

Inget som helst minne av den här spelningen.

2009-04-02T16:12:00.002+02:00

1999-10-30 Pavement / First Floor Power på Klubben, Fryshuset, Stockholm

First Floor Power hade inte hört ett ljud av innan denna kväll. När de började spela så satt jag vid ett bord utom synhåll från scenen. Min första tanke var "Fy Farao vad det där bandet låter nervösa". Jag led verkligen, det var som ljudet av ett nervsammanbrott. Men efter 2-3 låtar började de låta säkrare och mindre nervösa, och då började man höra hur pass bra de var. Så jag gick ifrån bordet och började kolla in bandet och när de var klara så var jag ett övertygat fan.
Riktigt lika motigt hade inte Pavement det men inledningen var lite seg men de tog sig också rejält allt eftersom.

2009-04-02T16:09:00.003+02:00

1999-10-15 Kapoor / Sheriffos på Trädgårdscafét, Uppsala.

Hittade ett spelställe till i Uppsala. Det revs dock inte så långt senare. Kapoor hade gjort en temaskiva som hette Gods & Monsters och många av dessa låtar framfördes denna kväll. Sherrifos var lite småroliga. Lät lite som Man Or Astroman om jag inte minns fel.

2009-04-02T16:08:00.001+02:00

1999-10-09 Water Smells på Fellini, Uppsala

Uppsalaband som spelade poppig Emo-core. Hyggligt.

2009-04-02T16:04:00.003+02:00

1999-10-02 Lee Marvelous på Flogstapuben, Uppsala

Det visade sig att det fanns en hyffsad scen i Flogsta och där spelade några gamla bekantingar från King Here After med det nya bandet Lee Marvelous. Antar att namnet är menat som en hyllning till Lee Marvin. De spelade lugn folkrock och sångaren lät lite som Steve Kilbey.

2009-04-02T15:15:00.002+02:00

1999-06-17/18/19 Hultsfredsfestivalen

Torsdag: Enligt min anteckningar så var det första bandet jag såg Electric Frankenstein men jag minns inte hur de lät eller såg ut. Monster Magnet däremot gjorde intryck. Det är alltid roligt se medelålders män i skinbrallor försöka vara så rock´n´roll de bara orkar. Och om man ska göra något så tufft som att falla handlöst backlänges så är det bäst att göra som Dave Wyndorf, dvs ta en snabb titt över axeln så att det inte finns något hårt som man kan slå sig på. Sedan tog jag en snabb titt på Sick Of It All innan det bar iväg till campingen för att förfesta innan kvällens riktiga begivenheter. 23:15 spelade Placebo på Pampasscenen och de var riktigt bra. En del kallar dem för gothpop men det är inget annat än elakt förtal. Gick sedan en sväng förbi stora scenen där Hole spelade men de var mest träliga. Kvällens sista spelning för min del var Mogwai i Teaterladan. Det var inte mycket folk och bandet såg inte så farligt engagerade ut men det var kvällens höjdpunkt. Vackert och brutalt om vart annat. När de avslutningsvis förde oväsen i 10 minuter eller mer så hade dock mina öron fått nog.

Fredag: Breach inledde dagen och hade utökat bandet rejält sedan sist jag såg dem. Med två trummisar (en lånad från Fireside) så lät de maffigare än vanligt. En ny gitarrist (från Him Kerosene) hade de också. Resten av eftermiddagen och kvällen var vigd åt rock med The Nomads, Marilyn Manson och Entombed. Men ingen av dem var särskilt bra. Däremot var The Chemical Brothers en stor glad överraskning. De bjöd på väldigt synthiga tongångar och som gammalt fan av Front 242 och Kraftwerk så var det glädjande och vi passade på att dansa en skvätt.

Lördag: Försökte stampa takten till Meshuggah i teaterladan men det var som vanligt helt omöjligt. Bra spelning. Man Or Astroman var ganska så bra. Mer röj och mindre surf än det jag hört på skiva. S.P.O.C.K. och S.O.D. hade kunnat vara utan.

2009-04-01T21:14:00.004+02:00

1999-06-04 Shellac / The Ex på Studion, Stockholm

När man har höga förväntningar på ett band så kan det ibland vara plågsamt att behöva se ett förband, speciellt om det visar sig vara ett dåligt sådant. The Ex hade jag aldrig hört tidigare så redan innan de började så hoppades jag på att de skulle spela så kort som möjligt. De visades sig vara väldigt bra och istället så önskade jag att de inte skulle sluta. De lät som en blandning av NomeansNo och A Witness. Shellac gjorde också en närmast perfekt spelning och de inledde med några äldre låtar. Jag tror att det var The Guy Who Invented Fire och Wingwalker. En kanonkväll!

2009-04-01T18:21:00.002+02:00

1999-06-03/05/06 Fyrisfestivalen, Uppsala

Som ledsagare hade den stora förmånen att tillbringa större delen av veckoslutet på Fyrisfestivalen. På tordagen fick se Jan Johansen uppträda tillsammans med coverbandet Sverige Är Fantasktiskt med bl.a. Hooked On A Feeling på repertoaren. Även Crosstalk spelade den kvällen. Lördagen avnjöt jag i Christer Sandelin och Tommy Ekmans sällskap och fick höra låtar från hela deras karriär. Sedan blev det boogierock med Red Hot Max innan kvällen kröntes av Jerry Williams. Det är något visst att stå bredvid 50-plussiga damer med mascaran rinnande nerför kinderna, skrikandes "Jag Älskar Dig Jerry!". Söndagen blev lite lugnare men Owe Thörnquist fick jag iallafall se.

2009-04-01T18:17:00.002+02:00

1999-05-12 Mother Superior på Kalmar Nation, Uppsala

MS spelade pårökt Stooges-rock. Jag stod och spelade flipper när de spelade och rätt som det var utbröt tumult i puben och bandets basist jagade någon ur publiken ut ur huset med basen i högsta hugg. Kändes som en scen ur boken Please Kill Me.

2009-04-01T18:10:00.002+02:00

1999-04-29 Truxa / Picabo på Kalmar Nation, Uppsala

Mitt senaste band var Truxa och var en trio med gitarr, bas, trummaskin och sång. Vi försökte att lira ihop oss genom att lira covers och när vi uppträdde för första och sista gången så var det enbart sådana låtar som framfördes. På repertoaren fanns dels ett gäng new wave-låtar av Magazine, XTC, Fad Gadge Gary Numan, och dels alternativ noise-rock av bl.a. Unsane, Hammerhead, Bitch Magnet och The God Machine. Picabo lirade fortfarande trixig indie med den äran.

2009-04-01T18:01:00.002+02:00

1999-04-23 Sahara Hotnights / The All Janet på Kalmar Nation, Uppsala

På Speech Records, som jag tror var en underetikett till A West Side Fabrication, huserade bl.a. The All Janet och Sahara Hotnights. De sistnämnda hade börjat bli lite småkända och gråtande dalmasar stod utanför dörren och ville komma in. De påminde en hel del om PJ Harvey i början och nog kunde man ana början på en framgångsrik karriär redan då.

2009-04-01T12:15:00.002+02:00

1999-04-09 Rocket 99 / Labrador på Kalmar Nation, Uppsala

Rocket 99 bestod av musiker från Singer och Nymphet Noodlers som hade spelat många gånger på nationen. Musikaliskt levde de tyvärr inte upp till de förväntningar som fanns pga deras tidigare band. Labrador var från Nässjö och var nykomlingar på nationsscenen. De lät som en blandning Fireside och Brick. Ljudet var lite skumt på deras spelning men bandet levererade.

2009-04-01T12:13:00.002+02:00

1999-03-25 Dipsomaniacs på Kalmar Nation, Uppsala

Bandet var från Norge. De var allt annat än imponerande, men man blev ölsugen av att lyssna på dem.

2009-04-01T12:05:00.002+02:00

1999-03-22 Mark Eitzel / Arctic Fox / Karlsson Unified på Kalmar Nation, Uppsala

Mark hade gjort sig legendarisk med sitt American Music Club men hade även gjort skivor under eget namn. Som liveartist så var han milt sagt karismatisk och pratade säkert lika mycket som spelade. Lite som en amerikansk Billy Bragg. Han hade med sig två kompmusiker på trummor och keyboard som också var underhållande att se. Kommer inte ihåg så mycket av förbanden men har för mig att de var bra. I efterhand så förmörkas dock intrycket av spelningen en aning av de saker man hörde om hur Mark Eitzel var privat när han inte stod på scenen.

2009-04-01T12:03:00.003+02:00

1999-03-12 Yellow Fever på Kalmar Nation, Uppsala

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva deras musik men i mitt minne så var det kråsskjortor oc blås och lite sydamerikanskt stuk. Kanske åt Kid Creole & The Coconutshållet. Svängde hyffsat för stunden.

2009-04-01T11:57:00.002+02:00

1999-03-05 Langhorns / The Pharaos på Kalmar Nation, Uppsala

Efter 2,5 månad utan en enda konsert så lyckades jag masa iväg på till Kalmar Nation som hade surfafton. I Langhorns spelade gitarristen i The Sinners och han spelade surfgitarr så snabbt att man inte inte se hans högerhand. I slutet av höger underarm såg man bara något suddigt som skulle kunna vara en hand. Har inte sett något liknande sedan David Gedge i The Wedding Present storhetsdagar.

2009-03-31T18:52:00.002+02:00

1998-12-19 Entombed / Meshuggah / F.K.Ü på Grand, Uppsala

Nu var det dax för metal-gala på ungdomsgården Grand. F.K.Ü var från Uppsala och lirade klämmig metal och om någon undrar vad namnet betyder så står det för Freddy Krügers Underwear. Meshuggah stod för kvällens bästa spelning och spelade en cover Uppsalabandet Whimzy och deras låt Shark Attack. Entombed var helt ok även om jag inte är något större fan av deras sångare Petrov.

2009-03-31T18:51:00.002+02:00

1998-11-28 Kapoor, på Fellini, Uppsala

Bandet hette tidigare Karma Kain och spelade tung grungerock men hade med namnbytet börjat spela lite mer progressiv rock.

2009-03-31T18:47:00.002+02:00

1998-10-21 Spitfire, på Fredmans, Uppsala

Spitfire var från Ryssland och spelade ska-rock. Underhållande men lite torftigt. De var väldigt publikfriande och spelade Abba-covers. Dåligt med publik även på denna spelning.

2009-03-31T18:43:00.002+02:00

1998-10-16 Vomitory, Fellini, Uppsala

Karlstadsbandet Vomitory spelade Death Metal och som regel är de flesta Death Metalband oftast roligare att lyssna på när man får tillfälle att studera hur de spelar. Bra spelning men lite folk.

2009-03-31T18:22:00.002+02:00

1998-10-09 The Who Sell Out på Fredmans, Uppsala
1998-10-09 The Kristet Utseende på Fellini, Uppsala

Den här kvällen lyckades jag se två band på två ställen. Först lirade Girre och co i The Who Sell out på Fredmans. Sedan lyckades vi hamna på Fellini där The Kristet Utseende spelade. Man kan ju undra varför? Det var en av de sämsta konserter jag har sett, åtminstone den sämsta i Uppsala iallafall.

2009-03-31T15:58:00.003+02:00

1998-10-03 Rockfesten, Missionskyrkan, Uppsala

På Missionskyrkan hade man i flera år anordnat en ganska så Rockfest med åtminstone ett par bra band varje år. 1998 var första gången jag hade möjlighet att gå och det var först och främst för att se Fireside och Breach. Bandet Incubator bestod av ett gäng grabbar som var högst 13 år. De härmade några rockriff och poserade ganska så bra. Mat Åt Far var Uppsalas största hiphop-band och var också det band som hade störst publik. Forcefeed var också lokala förmågor och spelade Faith No More-influerad metal. Breach hade bara en gitarrist av någon anledning men de lät nästan lika bra för det. Fireside hade släppt samlingen Hello Kids (vilket var en passande titel med tanke på kvällens publik) och låten Beatiful Island, Ugly Natives från den var kvällens höjdpunkt. Mycket vackert. Tyvärr var det inte så mycket folk när de spelade, antar att Bolibompa hade börjat.

2009-03-28T11:56:00.002+01:00

1998-09-23 The Bear Quartet på Kalmar Nation, Uppsala

Sista gången jag såg BQ på Kalmar. Det hade utökat bandet med Björn Olsson och folk från Blissful. Personality Crisis är kanske inte min favoritBQ-skiva men jag gillar Mom And Dad vars refräng är direkt stulen från Cocteau Twins låt Evangeline.