måndag 25 maj 2009


2005-07-?? Accelerator på Münchenbryggeriet.

Den här festivalen var det mycket snack om under försommaren. En del hävdade att festivalen grävde sin egen grav genom att boka gubbar (och en gumma) som Sonic Youth och Teenage Fanclub. Yngre indiepuritaner har ju förstås inget mot "gubbig" musik så länge inte gubbar framför det, eller nej förresten, det som är värst är när gubbar också gillar musiken. För min del kvittade det men är nog för att jag är "gubbe". Några krockar ställde förvisso saken på sin spets. Jag valde Cocorosie framför Teenage Fanclub, vilket var naturligt eftersom TF inte hade gjort någon bra skiva på många år och Cocorosie var ett nytt och fräscht band. De gör intressant musik som är något svår att sätta en musikstämpel på. Bluesig hippiefolk-lo-fi. De gör kul musik men kan vara nästan outhärdligt pretto samtidigt. Magnolia Electric Co spelade bra folkrock på gården medans Secret Machines spelade flummig rock inomhus. De hade minst tio effektpedaler var som användes flitigt. Bra till en början men tjatigt i längden. Joanna Newsom med sin gigantiska harpa var kvällens höjdpunkt. Mina förväntningar var skyhöga och på något sätt lyckades hon överträffa dessa. Genialiskt nog så inledde hon med en ny låt som var över femton minuter lång (Only Skin gavs ut på Ys, 2006). Och hon rodde det i hamn. Joanna verkade otroligt nervös och när hon sedan radade upp favoriter från debut-cd verkade hon mot slutet av spelningen slappna av lite och lyckades t.o.m. le när hon kom in för extranummer. Jenny Wilson spelade på utescenen och lät minst lika bra som på Hultsfred. Nästa krock var Sonic Youth Vs. Devendra Banhart. Där valde jag gubbarna för jag hade bara sett dem på större scener förrut och de gjorde fortfarande bra skivor. Devendra tillhörde också den nya hippiefolkscenen och hade kopplingar till både Joanna Newsom och Cocorosie. Han hade dock visat vissa tendenser att vara på nedgång och det jag läste om hans spelning på Roskilde ökade mina farhågor. Sonic Youth gjorde en helt ok spelning även om avslutning på extranummret Expressway To Yr Skull (med saxofonisten Mats Gustafsson som gäst) var en prövning även för Sonic Youths mest hängivna fans.

Golden Blue
Bull In the Heather
Stones
Pattern recognition
Unmade Bed
Eric's Trip
Rain On Tin
Brother James
New Hamphsire
Paper Cup Exit
Pacific Coast Highway
--
Expressway To Yr Skull

onsdag 20 maj 2009


2005-06-16/17/18 Hultsfredsfestivalen

Torsdag: Det blev mest party den här dagen men jag hann med två band iallafall. Helmet var ett gammalt favoritband men de hade släppt en rätt så trist skiva 2004. Tyvärr så blev spelningen lika trist. Klart att de spelade äldre och bättre låtar också men jag stod mest och nojjade över den höga medelåldern på publiken som knappt fyllde teaterladan till hälften. Sist de spelade på Hultsfred var 1997 och då fyllde de utrymmet framför Pampas. David Sandströms första soloskiva är riktigt bra. Sedan började han spela en ganska profillös jeansrock. Så det blev ingen höjdarspelning.

Fredag: Silverbullit drog igång fredagen med dunder och brak på Atlantis. Det var bra men jag styrde stegen mot Teaterladan för att se Jenny Wilson istället. Det blev en mycket bra spelning och hon såg inte ens nervös ut (gjorde alltid det med First Floor Power). Dagen hade ju börjat lysande och den fortsatte i samma stil trots tilltagande regn. Svenska Convoy var en mycket glad överraskning. Otroligt nervig och stilfull indierock. Som sagt, regnet kom och platsen framför stora scenen var lerig och blöt när Nine Inch Nails skulle spela. Har läst att det var Fredrik Strages högsta önskan inför spelningen med NIN. Stämningen var iallafall perfekt för svart industrirock av bästa sort. Tillsammans med Jenny Wilson festivalens höjdpunkt. Senare på natten såg jag Mattias Alkberg och han verkade lika trött som jag kände mig.

Lördag: Tittade lite på en rad band som tyvärr inte var mer än hyggliga. Brendan Benson, Efterklang, My Favorite, Firefox, Tegan & Sara och System Of A Down. Några som däremot höjde sig över mängden var Logh som spelade på Stora Dans. De spelar en ganska laidback och melodiös indierock som är mycket tilltalande. Så avslutades min (hittils) sista Hultsfredsfestival. 
2005-??-?? The Teenage Idols på Debaser, Stockholm

Jag minns knappt den här spelningen men en bestående känsla av störigt och innehållslöst vilar över namnet The Teenage Idols

tisdag 19 maj 2009

2005-03-28 The Wedding Present på Debaser, Stockholm

Måste säga att jag var lite skeptisk till att se The Wedding Present år 2005. Det var rätt många år sedan de hade gjort något riktigt bra. Jag blev positivt överraskad. Tror att det var upplägget av låtordningen som gjorde det. Det blev varken en nostalgitripp eller en trist senaste-skivan-låtlista. Var tredje låt var ny eller från Gedges andra band Cinerama, var tredje låt var en gammal låt och var tredje var från de senare skivorna. På så sätt blev det en spännande mix av det mesta som publiken ville höra och bandet slapp höra på tjat om gamla hits medan de harvar genom senaste skivan. De kunde dock ha skippat Kennedy som inte funkar live för fem öre om inte bandet verkar älska varje sekund av låten. Ungefär lika plågsamt som att se Mascis hafsa igenom Freak Scene för femti-elfte gången. 
2005-??-?? Korea Campfire på Agaton, Uppsala

Några av Korea Campfires medlemmar spelade tidigare i ett band som hette Bobsleigh. De spelade ett flertal gånger på Kalmar Nation men gav aldrig ut någon skiva. KC är mindre indie än Bobsleigh utan spelar mer rak lo-fi-rock. De verkade inte helt ihoprepada men det lyckades de vända till sin fördel genom humor. Publiken var tyvärr rätt så liten.
2005-??-?? 454 på Fellini, Uppsala

Hamnade av någon anledning på Fellini (som numera är borta) och fick se Uppsalabandet 454 som tycks ha hållit på sedan urminnes tider. De spelade hyggliga rockrökare.
2004-09-30 Michael Gira på Södra Teatern, Stockholm

Michael Gira är främst känd som sångare i det legendariska bandet Swans, men hans musikaliska karriär slutade ingalunda när Swans splittrades. Med Angels Of Light och diverse soloskivor är han ständigt aktuell. Som skivbolagsägare på Young God Records så har han upptäckt bla. Devendra Banhart och Akron/Family och givit ut skivor med europeiska band som Larsen och Ulan Bator. 
När han går på scenen iförd stor hatt och boots och kostym så hajjar nästan till inför hans uppenbarelse och önskar nästan att jag köpt biljett till en av de bakre raderna. Med akustisk gitarr så kan han smeka fram mjuka folklåtar om han vill, men oftast så stampar han i golvet med bootsen och hamrar ilsket på strängarna. Oavsett vilket han gör så är det intensivt och gjort med stor övertygelse. När han spelade Swans-låten New Mind så blev jag lite orolig för att golvet på teatern skulle rämna men har det hållit hittils så ska det väl också hålla för en amerikansk ångvält.
2004-06-17/18/19 Hultsfredsfestivalen

Teaterladan: The Dillinger Escape Plan hade en ny sångare och de hade även sansat sig något musikaliskt. Ljudet var halvtaskigt men bandet var en energikick. Essex Green gör ljuva melodier men kan också vara lite tråkiga. Är man på partyhumör med spring i benen så kan det svårt att stå still och se ett sådant band. Hade det varit på Södra Teatern kunde det ha blivit hur bra som helst.

Atlantis: Phoenix spelade sömngångarpop. 

Pampas: Jag har inte direkt följt Bright Eyes karriär från första parkett men har uppskattat en och annan av hans låtar. Som live-artist så är hans rykte något skamfilat men på Pampas bestod Bright Eyes av ett stort antal habila musiker och Oberst själv verkade vara på hyggligt humör. Rätt så bra spelning blev det. Kris Kristofferson var perfekt att sitta i öltältet och lyssna på. Likaså Jose Gonzalez som drog storpublik.

Hawaii: Det verkar som om jag tillbringade större delen av festivalen i ett öltält, för även PJ Harvey, Pixies och Morrissey såg jag från ett öltält. PJ Harvey gjorde ett ganska så utåtriktat framträdande, väsensskilt från det jag såg på Vattenfestivalen 98. Pixies hade blivit betydligt äldre och tyngre sedan jag såg dem på Roskilde 89, men de verkade mycket mer fokuserade och samspelta. De radade upp sina låtar på ett effektivt och tilltalande sätt. Morrisseys karriär hade efter The Smiths varit en berg och dalband med (i mitt tycke) alltför mycket dal. Hans fans verkar vilja att han fortfarande ska vara bra, så att de sväljer vilken halvdan comebackskiva som helst med hull och hår. Han är en hygglig liveartist och när han plockar fram några The Smithslåtar på slutet så stiger jublet.

fredag 15 maj 2009

2004-03-20 Einstürzende Neubauten på Fryshuset, Stockholm

Neubauten är ett av alternativscenens smartaste band. Allt de gör känns otroligt genomtänkt och planerat. Musiken är i sanning inget hafsverk och de har, som det verkat, medvetet balanserat på gränsen mellan konstmusik och musik som skulle kunna bli hits, om än i undergroundformat. När de spelar live så är det sällan mer än två snabbare låtar i sträck för att undvika att publiken blir alltför upphetsad. Då plockar de genast fram någon låt som består av viskningar och prassel. Det viktigaste verkar vara att bandet, i alla lägen, har kontroll över situationen.

Setlist: 
Ein leichtes leises Säuseln
Perpetuum Mobile
Dead Friends (Around the Corner)
Redukt
Youme & Meyou
Neun Arme
Die Befindlichkeit des Landes
Ein seltener Vogel
Ozean und Brandung - Paradiesseits
Haus der Lüge - Armenia

Good Morning Everybody
Selbsportrait mit Kater
Ich gehe jetzt
Hex for Stevo Pearce (Some Bizzare) - Grundstück

Wo sind meine Schuhe?
Sabrina
Ende Neu

Live Dave
Alles
2004-02-?? Gustav Kjellvander Art Fair på Kalmar Nation, Uppsala

Det är något med Gustavs musik som inte når fram till mig. Han verkar ju begåvad och så och får ofta bra recensioner men det känns som om det fattas något. 
2004-01-30 First Floor Power på Kalmar Nation, Uppsala

Vid det laget började jag misstänka att några i bandet led av kronisk scenskräck. Men vad gör väl det om man gör brillianta låtar och framför dem nästan lika bra. Låtlistan dominerades av senaste skivan Nerves. 

torsdag 14 maj 2009


2003-11-17 Ween på Kägelbanan, Stockholm

På biljetten stod det att det skulle vara "An Evening With Ween". Nu blev det ingen helkväll med bandet men de bjöd på en riktigt lång spelning och en hitkavalkad utan dess like. Många låtar var i tyngre versioner med många fina gitarrsolon från Dean Ween. Solon är inte riktigt min grej men han framförde dem med sån inlevelse och akuratess så det var högst njutbart. 
Gene Ween verkade vara hög som en milstolpe och på bästa humör vilket verkade smitta av sig på resten av bandet. 
2003-10-03 The Bear Quartet / Franke på Kägelbanan, Stockholm

På Accelerator framförde BQ flera av låtarna från den mer experimentella Ny Våg. Den här gången var det dock deras rakare material som fick ligga som grund för deras spelning. Båda spelningarna tillhör de sämre jag har sett med dem. Antagligen hade det varit bättre ifall de hade blandat låtarna lite mellan dessa ytterligheter.
Franke var rejält uppskrivna men de såg ut som The Boppers men lät som ett andra klassens gothrockband från 80-talet. Bedrövligt.
2003-09-?? The Concretes / Tiger Lou på Kalmar Nation, Uppsala

Det var ett tag sedan var på Nationen men The Concretes var jag sugen på att se så det fick bli ett besök. Det började lite trevande och sångerska såg minst sagt obekväm ut. Dessutom i stor Dolly Parton-peruk. Men ju längre spelningen led så släppte osäkerheten och bandet, som säkert var 8 stycken sammanlagt, växte sakta men säkert framför våra ögon. De såg både glada och en aning lättade ut när de klev av scenen.
Tiger Lou var mest en trist kille med gitarr. 

måndag 11 maj 2009

2003-07-03 Accelerator på Münchenbryggeriet, Stockholm

Eftermiddagen började med The Bear Quartet som verkade lite gråa i regnrusket. The Thrills som spelade inomhus fick det att verka som om vädret var bättre än det faktiskt var. Tyvärr hade de inte tillräckligt med bra låtar för att det skulle räcka till en hel spelning. Bonnie "Prince" Billy var ganska rockig vilket funkade bra med de nyare låtarna (ex Joy And Jubilee) men sämre med de äldre. Yo La Tengo var tyvärr ganska trista men det vägdes upp av Mogwais fantastiska spelning som gjorde mången post-rockare hjärteglad. Interpol var så ohyggligt dåliga att jag blev smått förbannad. Visst de kunde framföra sina låtar men de gjorde det utan med någon som helst känsla. De kunde lika gärna kört playback för det hade blivit bättre. The Kills funkade utmärkt att runda av kvällen med. Hårt, nervigt och helt utan självdistans. Och bra.

2003-06-12/13/14 Hultsfredsfestivalen

Torsdag: Solen sken och festen började precis komma igång ordentligt på campingen. Det var inte direkt idealiskt för att gå kolla på en ung farbror med en akustisk gitarr men som tur var så gick jag och såg Badly Drawn Boy. Låtarna från den nyaste överproducerade skivan lät mycket bättre i akustiska versioner och jag fick nog gåshud ett par ggr. The Raveonettes larmade på som om livet hängde på det men låtarna var lite för lika varandra för att det skulle vara bra mer än några låtar. Cursive med cello i sättningen gjorde en mycket bra spelning i Teaterladan. Dave Gahan var ogenerat publikfriande medans Massive Attack var i segaste laget.

Fredag: Cult Of Luna hade jag lite svårt att ta på allvar eftersom de lät alltför mycket som Neurosis. Jag gillar Neurosis men COL hade inte mycket eget. Sparta var väldans bra och var definitivt fredagens höjdpunkt. Emocore med bra melodier. Jag hade sett fram emot att se Radiohead men trängseln blev för mycket, efter ett par låtar stod jag inte ut, utan gick till öltältet och lyssnade därifrån istället. Kan man inte få se ett stadiumrockband i fred, va!

Lördag: Fireside hade blivit rejält mycket tråkigare, vilket de visade med eftertryck på Pampasscenen. Grandaddys spelning hade extremt hög mysfaktor och de bjöd på perfekt pop- och skäggkavalkad. Union Carbide Production gjorde en återföreningsspelning och de olika bassisterna (Wladis, Helm och Skoglund) som hade varit med genom åren bytte av varandra på scenen. Det bevisades att återföreningar kan vara ganska trista och att UCP slår TSOOL med hästlängder.
2003-05-01 The Go-Betweens på Kägelbanan, Stockholm

År 2000 hade The Go-Between gjort comeback, mer än 10 år efter splittringen. De hade lyckats förvånansvärt bra för när det spelade låtar från The Friends Of Rachel Worth så kändes det flera gånger som om det var en gammal klassiker. Kombinationen McLennan-Forster är indiepopens svar på Lennon-McCartney. De kan göra hyggliga soloplattor men det är när de är tillsammans som de flesta mästerverken kommer till. Många av dessa spelades och bandet kom in 3 ggr för extranummer.

Make Her Day
Poison In The Walls
Magic In Here
Surfing Magazines
Right Here
German Farmhouse
Mrs Morgan
Spirit
Old Mexico
Too Much Of One Thing
Bye Bye Pride
121
Caroline And I
Was There Anything I Could Do?
-
Love Is A Sign
The Clock
Spring Rain
-
You Won't Find It Again
Love Goes On!
-
Lee Remick

2003-04-10 Stephen Malkmus på Kägelbanan, Stockholm

Malkmus har alltid pratat sig varm om Träd, Gräs Och Stenar och inte helt oväntat befann sig hela bandet i publiken när han spelade på Kägelbanan. Sedan Pavements splittring så hade SM givit ut ett par skivor som mer och mer lät skäggig sjuttiotalsrock. Så det blev många gitarrsolon med dubbla gitarrer (twin lead guitar). Några i publiken ropade efter Pavementlåtar men fick rejält snäsiga svar från SM.
2003-04-?? Träd Gräs Och Stenar / Cul-De-Sac / Damo Suzuki på Lava, Stockholm

En riktig skäggig kväll. De svenska veteranerna fick inleda och gjorde det brilliant. Även om flera av deras äldre inspelningar känns lite mossiga idag så visade de att låtarna i sig har åldrats med värdighet och lika gärna kunde gjorts idag av något post-rockband. Cul-de Sac är från USA och var lite väl torra och akademiska för att deras konstrock skulle kunna mäta sig med deras svenska förebilder och föregångare. De fick även kompa Damo Suzuki som mest är känd för att ha varit sångare i tyska kraut-bandet Can. Han var en energisk gubbe numera som hojtade sig igenom några improviserade (?) stycken. Fruktansvärt trist och odynamiskt. Hade hellre sett att TGOS hade fått vara kvällens huvudband och fått spela längre än de 30 minuter de fick.
2003-03-05 The Flaming Lips / Brendan Benson på Münchenbryggeriet, Stockholm

Det var med blandade förväntningar som jag tog mig till Bryggeriet denna kväll. The Flaming Lips hade rykte om sig att vara ett sevärt liveband men jag hade också hört diverse liveinspelningar som avslöjade Wayne Coyne som en fruktansvärt svag sångare. P3 live från förra besöket i Sverige var i stort sett olyssningsbart. 
Det skulle visa sig att de var ett sevärt band och falsksången inte dominerade intrycket. I och med att bandet gick på scen och körde igång första låten Raze For The Prize så fylldes scenen av ett tiotal "dansare" i djurkostymer och spellokalen av gigantiska ballonger. Varje låt akompanjerades av en passande film, t.ex. Teletubbies. När de spelade She Dont Use Jelly så fick man se bitar av Beverly Hills-avsnittet som bandet var med i. Wayne Coynes uppenbarelse var som en blandning av DiLeva och Carl-Einar Häckner med kärleksbudskap och teaterblod.

onsdag 6 maj 2009

2003-02-17  Sigur Ros / The Album Leaf på Chinateatern, Stockholm

Förbandet The album Leaf hade jag inte riktigt koll på innan spelningen men de gjorde en soft och trevlig spelning. Lite jämntjockt kanske.
Sigur Ros spelning var desto mer utstuderad. På en stor duk bakom bandet visades luddiga filmer för att spä på luddet de presterade med sina instrument. Mest fascinerande var att de lyckades låta precis som på skiva. Jag oroade mig mest för att de inte skulle spela låt nummer 8 från senaste skivan, (  ). Helt i onödan skulle det visa sig för naturligtvis så avslutade den låten hela konserten. Det crescendot gick sannerligen inte av för hackor. Jag hade träningsvärk i händerna dagen efter konserten pga att jag krampaktigt hållit i stolens armstöd under de mest bombastiska partierna.
2002-11-11 The People´s Republic Of No, Uppsala

Jag hade börjat spela med ett nytt band och det här var tydligen våran live-debut. Är inte säker på var det kan ha varit. Antagligen på Grand. Måste fråga mina fd kollegor om detaljer.

måndag 4 maj 2009

2002-09-07 Guided By Voices / The Last Days Of April på Göta Lejon, Stockholm

Det var betydligt mycket mindre folk än på 16 Horsepower en vecka tidigare men det var bara till det bästa. Man kom närmare bandet och slapp trängas. GBV hade mig veterligen inte spelat i Stockholm tidigare och jag hade väntat mig större publik. 
När bandet klev på scenen och rivit av ett par låtar deklarerade Robert Pollard att de skulle spela snabbt och inte köra så mycket mellansnack eftersom de ville hinna med så många låtar som möjligt innan sista bussen gick till Uppsala. Som Uppsalabo så kunde jag uppskatta den omtanken. De var i högform och hann med nästan alla gamla favoriter på den drygt 2 timmar långa konserten men även några udda låtar som t.ex. Liars Tale. De hann dricka en hel del också. Bassisten fick bäras av scenen efter sista extranumret. En kompis, vi kan kalla honom Jos, såg dem dagen efter i Malmö och de var inte riktigt i form den dagen. 
2002-09-02 16 Horsepower / Conway Savage på Göta Lejon, Stockholm

16 Horsepower var numera ett rätt så stort band och drog mycket folk till Göta Lejon som var fullsmockat. Det var en bra spelning med både lugna och tyngre låtar. Men intimiteten från spelningen på Studion var som bortblåst vilket var fullt naturligt pga förutsättningarna. 

2002-07-04 Accelerator på Münchenbryggeriet, Stockholm

Precis som 2001 så inleddes spelandet på stora inomhusscenen av ett instrumentalband. Denna gånga var det kanadensiska Do Make Say Think med medlemmar bl.a. från Broken Social Scene. Deras tassande tangerar ibland gränsen till Jazz. Skön inledning. I mina anteckningar står det att jag såg Bad Cash Quartet och The Plan. Det betyder att jag antagligen att jag befann mig i baren vid den scen där de spelade men jag kan inte ha varit så värst uppmärksam på vad de gjorde. Yeah Yeah Yeahs var rejält hypade det här året och tyvärr så kändes deras musik väldigt innehållslös. Mycket attityd och poserande för lite ull. Med åren har de blivit betydligt bättre så nu skulle jag gärna vilja se dem igen. Det var mycket attityd och poserande när ...And You Will Know Us By The Trail Of Dead spelade men det var uppbackat av låtar av hög klass. Det var lätt festivalens höjdpunkt.  Breach spelade i källaren där ljudet ofta var ganska kasst. Det var gapigt och skrammligt med inte det minsta tungt. Samma problem hade The Icarus Line på samma scen. Doves bjöd på en tunn soppa av popmelodier som inte skulle fastna ens med karlssons klister. Cat Power spelade akustiska och finstämda låtar i moll på utomhusscenen inför en minimal publik. Synd att hon inte spelade lite tidigare för det lät väldigt bra.