2014-08-08/09/10 Way Out West i Slottsskogen, Göteborg

Torsdag: Kommer till ett fullpackat festivalområde lagom för att höra att kvällens stora dragplåster Neil Young har ställt in spelningen med kort varsel pga en olycka. Ser Tame Impala göra en ganska lam spelning. Mot slutet tar det sig lite men inte mycket. Inser att det kvällens höjdpunkt Beach House kommer att bli helt omöjligt att genomlida nu när alla ska se dem istället för Neil Young.
Drar istället till Hisingen för att titta på Mattias Alkbergs Begravning. Stämningen är på topp och karln har publiken i sin hand från första till sista låt. En sann entertainer. Depthford Goth lät som en ledsen barpianist som spelar The National-låtar.

Fredag: Of Monsters And Men må vid första anblicken ha vissa likheter med Arcade Fire. Men en radiohit gör inget band oavsett hur många hojtade "hey" de trycker in i varje låt. Grimes är väldigt ojämn och har en ganska enerverande röst men en föredömligt kort spelning med hennes bättre låtar passade rätt bra på eftermiddagen. En lite mindre lättsam konsertupplevelse bjöd Godspeed You! Black Emperor på.
Precis när man undrar hur länge de ska hålla på att plocka i ordning på scenen så hör man svagt att en stor och ilsken bisvärm närmar sig i fjärran. Det är dock GY!BE som har börjar spela. Snart växer surret till ett mäktigt crescendo. Resten av konserten är nästan lika gåshudsframkallande. Helgens höjdpunkt.
Kvällens mest haussade spelning står naturligtvis The Knife för. Hade vi bara sluppit gaptratten som inledningvis försökte trötta ut publiken så hade naturligtvis helhetsintrycket varit bättre, men en märkligare och intressantare live-upplevelse än The Knife är jag tveksam till att man kan få se idag.
På Rondo spelade Say Lou Lou och Austra. De första var extremt tråkiga och menlösa. Austra har betydligt bättre låtar men lyckats ändå att få dem att låta nästan likadana. Blev lite enahanda.

Lördag: Phosphorescent regnade nästan helt bort. Synd, för det lät bra. Gamla Public Enemy var mycket vitalare än jag hade räknat med. Ett riktigt tungt liveband plus mängder av energi gjorde dem till lördagens höjdpunkt. Goat har egentligen ju egentligen samma ingredienser men känns alltför mycket som ett konceptband för att hålla i längden. Bra i halvtimma ungefär.

2013-07-17 Pelican / JK Flesh på The Garage, London

Amerikanska Pelican hade sin brittiske polare Justin K. Broadrick (känd från bl a Godflesh, Grey Machine mm) som uppvärmare. Det hade de inte behövt, The Garage var lätt den varmaste konsertlokal jag har satt min fot i. Och Justins dub-projekt JK Flesh fungerar bättre på skiva än live.

Pelican som hade en ny skiva på gång fungerade alldeles utmärkt live. Instrumentalrock kan lätt bli lite enahanda att se live och Pelican är inget undantag. Det händer inte så mycket på scenen, men konserten var precis lagom lång och låtvalet utmärkt.

Låtlista:

The Creeper 

Lathe Biosas 

Ephemeral 

Deny the Absolute 

Lost in the Headlights 

Parasite Colony 

Immutable Dusk 

Strung Up from the Sky 

Encore:

Dead Between the Walls 

2013-06-27 Depeche Mode på Globen, Stockholm

Ibland så är det bäst att låta lagt kort ligga. Min ungdoms första riktiga idoler Depeche Mode har jag egentligen givit upp sedan många år tillbaka och arenakonserter är något som måste undvikas. Men i ett ögonblick av medelålders oförstånd så inhandlades biljetter ett par dagar innan konserten.
Delta är inte en bra skiva men den låter snyggt och bandet verkade ta sin uppgift på allvar när låtarna från den framfördes. Tillsammans med en snygg ljus- och bildshow så var den delen fullt godkänd. Även Policy Of Truth, Precious, Walking In My Shoes och Black Celebration var godkända även om de slarvade bort den sistnämnda genom att strunta i tempohöjningen. Den tog bokstavligen inte fart.
Resten av konserten var antingen en kavalkad av rockklichéer eller Gores soloballader. Enjoy The Silence som är en tämligen majestätisk poplåt reducerades till ett halvdant Rapsody In Rock-nummer med tramsiga trum- och pianosolon.

Låtlista: Welcome to My World 

Angel 

Walking in My Shoes 

Precious 

Black Celebration 

Policy of Truth 

Should Be Higher 

Barrel of a Gun 

The Child Inside 

Judas

Heaven 

Soothe My Soul 

A Pain That I'm Used To 

A Question of Time 

Secret to the End 

Enjoy the Silence 

Personal Jesus 

Goodbye 

Encore:

Home 

Halo 

Just Can't Get Enough 

I Feel You 

Never Let Me Down Again 

2013-06-14 Chealsea Light Moving på Debase Slussen, Stockholm

Legendaren Thurston Moore har alltid hållit sin solokarriär lite på en armlängds avstånd från sitt lika legendariska band Sonic Youth. Antingen så har det varit frijazz eller aningens mer avskalat och enkelt.
Efter Sonic Youths uppbrott så bildade han Chelsea Light Moving som har en vanlig rocksättning och låter som en fortsättning men tyvärr inte med samma musikaliska brillians. Thurston själv är dock uppsluppen och glad och pratar nästan lika mycket som han spelar gitarr.

2013-06-01 Invader Ace / Dean Allen Floyd på Kägelbanan, Stockholm

Som av en slump hamnade jag och en kompis på Kägelbanan och fick se två akter som inte fanns på min världskarta tidigare. 

Första bandet vi såg heter Invader Ace och de gjorde allt de kunde för att spränga gränser. Bastuba, gitarr och sång, plus elektronik, kördes genom urgamla transistorapparater vilket fick allt att låta distat och förvridet. De förde tankarna till Panda Bear och hans animaliska kollektiv men var lite mer dansmusikinriktade.

Andra bandet Dean Allen Foyd gick på lite mer upptrampade stigar. Det var halv-psykedelisk rock från 60-talet för hela slanten. Även kläderna var från nämnda årtionde. Kompetent men inte lika spännande som föregående duo.

2013-04-13 Christian Kjellvander, Tennis Bafra, EP’s Trailer Park och Culkin på Kalmar Nation i Uppsala

Den här kvällen på Kalmar Nation anordnades en minifestival för att knyta an till nationens historia som live-scen. Christian Kjellvander och Eric Palmqwist var med redan på 90-talet, då med sina repektive band Loosegoats och Monostar. Även de "yngre" banden Culkin och Tennis Bafra spelade.

Först ut var Culkin som på något sätt lyckades sammanfatta hela 90-talets indierockscen på 40 minuter. Tennis Bafra ville inte vara sämre utan tog över indierock-stafettpinne från Culkin. Röjigt spelning, åtminstone på scenen. Resten av kvällen blev lite softare när EP's Trailer Park bäddade in puben med mjuk amerikana.

Avslutningsvis fick Christian Kjellvander den otacksamma uppgiften att försöka bemästra en fullsatt pub med en tämligen onykter publik. Det var inte planerat att han skulle vara sist ut men när huvudbandet ställde in så blev det så. Ensam med gitarr så trollband han åtminstone hälften av publiken.

2012-11-25 Swans på Debaser Slussen, Stockholm

Det här var tredje gången som jag såg Swans på 1,5 år och då hann jag även att se Michael Gira på hans soloturné under den tiden. De som har sett Swans live vet att det inte är en dans på rosor att uppleva dem på en scen. Det är högt, hårt, monotont och extremt ångestladdat. Jag undrar om inte Swans genomgår sin mest kreativa period någonsin för på de här 18 månaderna så hände mycket. Förrutom att de gav ut dubbel-cdn The Seer, som jag rankar som en av deras bästa, så turnerade de oavbrutet och skrev nya låtar. Mellan augusti och november så hade deras 1 timmars-set på 5 låtar utvecklats till ett set på 3 timmar, men med samma låtar som förra gången. Sista låten var 80 (!) minuter lång. Som sagt, det är något av en prövning att se dem men det är det helt klart värt. Sedan dess har de turnerat och håller just nu på att spela in uppföljaren till The Seer. Man får anta att de ger sig ut på vägarna igen efter det.