2011-11-10, Monster Magnet och Black Spiders, på Katalin, Uppsala

Att jag går på en konsert i min hemstad Uppsala tillhör inte vanligheterna. De få gånger det är något jag vill se så brukar det krocka med t.ex. jobb. Katalin har den senaste tiden satsat på ett nostalgi-program och i år har The Waterboys, Public Enemy och Susanne Vega spelat. Ändå är det lite oväntat att ett band som MM dyker upp just där. Förhoppningsvis så kan det blir lite fler renodlade rockkonserter även i framtiden för publik verkar det finnas så att det räcker.

Förbandet Black Spider bjöd på en pinsam blandning rockklichéer. Referenser: Poodles och Mustasch.

Monster Magnets set bestod av skivan Dopes To Infinity från 1995, men de kastade om låtordningen lite så att hitsen skulle hamna sist. Dave Wyndorf verkade inledningsvis både lite överårig och lite seg och rösten höll inte riktigt. Det lät ändå ganska bra. En bit in i setet så började han tända till och leverade mellansnack och publifrieri och även rösten lät bättre. Som extranummer spelade de hitsen från Powertrip och Nomads-låten "Five Years Ahead Of My Time".
Sammantaget en ganska fin spelning. Det var dock omöjligt att inte jämföra med Melvins som jag såg ett par veckor innan. Genremässigt har de ibland klumpats ihop som olika sorters Stoner-rock, men skillnaden är tidvis som natt och dag. Om Melvins är punk så är Monster Magnet new wave och om Melvins är psykedelisk kraut så är Monster Magnet glam-rock. Båda ytterligheterna duger för mig.

2011-10-23 Melvins, på Strand, Stockholm

Dagens Melvins består av Buzz Osbourne (så klart), Dale Crover (så klart) plus Codey Willis och Jared Warren från Big Business. Två trumset ser man sällan, men det fungerar utmärkt och svänger rätt hårt.
De blandar och ger rätt kraftigt från deras långa karriär men det låter ändå homogent och lite enehanda för tyngdpunkten ligger på monotona en-riffslåtar. Bäst blir det när de varvar de snabbare låtarna med långsammare som At The Stake

2011-08-26 Kurt Vile & The Violators och Den Stora Vilan, Strand, Stockholm

 På bilden: Den Stora Vilan

Den Stora Vilan är ett ungt band från Göteborg som spelar svängig proggrock. Alla i bandet är bra instrumentalister utan att förhäva sig. Spelningen var en bra och trevlig överraskning. Det kan man inte riktigt säga om huvudakten Kurt Vile. Hans senaste skiva Smoke Ring For My Halo är en av årets bästa och jag hopppades få se och höra något i hästväg. Men tji fick jag. Ljudet var av sämsta kvalitét, trist att bara höra sång, en gitarr och golvpuka när man ser att det står fler personer på sen och ser ut att spela. Det blev bättre mot slutet men vad hjälpte det. Kurt själv var tämligen surmulen och muttrade om att arrangörerna hellre ville ha disko än konsert. Låtar som på skiva låter spänstiga och fint arrangerade lät denna kväll murriga och enahanda. Herr Vile pratsjöng sig genom repertoaren och många låtar lät väldigt lika varandra. Träligt.

2011-08-11 Way Out West, Slottskogen, Göteborg

Fredag:
De flesta festivaler hade i år ett bättre program än WOW men det blev pga vissa omständigheter ändå Way Out West som blev den enda festivalen som jag besökte. Men höjdpunkter fanns det gott om ändå.
Under fredagen häckade jag bokstavligen vid Linnéscenen och först ut efter lunch var Edward Sharpe & The Magnetic Zeros. Det månghövdade bandet har turnerat med samma låtar i två års tid men verkade inte uttråkade för fem öre. På scen rådde konstant förvirring, det var hela tiden diskussioner om vilken låt de skulle spela och vem som skulle inleda. Det skulle kunna ha varit onödigt rörigt, men det kändes istället som om medlemmarna var karaktärer i en fri teatergrupp och sångaren Edwards monologer band ihop föreställningen och tillförde naivistisk charm á la Di Leva.

Nästa artist på scen Linné var Jenny Wilson & Tensta Gospel Choir och hennes scenshow verkade betydligt mer välregisserad med matchande scenkläder och inövat rörelseschema. Det svängde vansinnigt mycket, men Jenny Wilson kantiga sångstil tillåter inte något onödigt wailande vilket ser till att musiken inte kommer mer än en armlängds avstånd från Talking Heads. Festivalen bästa spelning.
Efter det hoppades jag att Explosions In The Sky skulle leverera en rejäl flygplansmotor men de rörde sig inte en millimeter från marschtakt på virvel och balalajkagitarrer.
Santigold rör sig musikaliskt mellan modernare varianter på Hiphop och amerikanskt indierock. Det blir ganska schizophrent när hon ena stunden låter som Missy Elliot och sedan växlar över till Pixies och Yeah Yeah Yeahs. Samtidigt blir det också väldigt befriande opretentiöst och lekfullt. Alla låtar håller inte samma kvalité men scenshowen är gjord med humor och Santigolds röstproblem gör att man blir lite överseende.
Mellan Linnéspelningarna så drar Fleet Foxes, Robyn och Thåström storpublik men jag ser inte tillräckligt av dem för att bilda mig någon uppfattning om spelningarna
Om jag inte visste bättre så skulle jag tro att Iamamiwhoami var ett av David Lynch alla projekt. Musiken och filmerna som presenteras via deras Youtube-kanal och nu också på Spotify innehåller ett myller av sifferkoder och symboler. På WOW gör de sin första spelning och i många fall är mystiken kring bandet snäppet roligare än musiken, den avancerade scenografin till trots. Mot slutet tar det sig dock rejält. Kvällen avslutades med årets mest överreklamerade festivalsnackis, Prince. Det kunde jag ha varit utan.

Lördag:

Tidigt inledde Twin Shadow med lite småmysig new wave-pop. Att kunna höra ekon av Adrian Borlands musikaliska gärning gav guldkant till ett lite svajjigt låtmaterial. Lördagens startfält var betydligt tråkigare fredagens. Tittade (eller lyssnade mest) på Tallest Man On Earth, The Jayhawks, Noah And The Whale och Säkert. The Jayhawks var stabila och låtmaterialet oklanderligt. Säkert och TMOE var på något sätt också stabila men med intetsägande låtar. Noah och valen var direkt dåliga.
Jag såg Loney Dear för några år sedan och blev allt annat än imponerad. Sedan dess har han producerat några låtar som skulle kunna resultera i en viss omvärdering av honom som artist. Hans wailande var dock urtist och det var i stort sett bara setets sista låt som var godkänd.
Ariel Pink Haunted Graffiti var en underlig upplevelse. Rim och reson var som bortblåst och att beskriva spelningen i ord låter sig icke göras. Detsamma kan även sägas om Kanye Wests framträdande. Mest för att auto-tune balladerna och det uppblåsta egot var kräkframkallande och att de tyngre old school-hitsen svängde ganska bra. I bakgrunden pumpade Fake Blood på med rätt menlös och oegen techno..

2011-08-10  Nymphet Noodlers / Ian Persson Band på Sticky Fingers, Göteborg

På 90-talet var Nymphet Noodlers sveriges mest underskattade rockband. Mig veterligen fick de inte spela på någon av Sveriges större festivaler. Rätta mig gärna om jag har fel, men på Hultsfred fick de iallafall inte spela. Att de genomförde sin återföreningsspelning i Göteborg (trots att de allihopa är från Värmland, något som sångaren gärna påpekar) är fullt naturligt eftersom flertalet idag bor och verkar i Gbg. Jag hör dock någon i publiken säga att "det är jävligt mycket värmlänningar här ikväll". Sedan går det heller inte att bortse från den starka kopplingen till Ebbot och hans Union Carbide Productions.
Bandet utstrålar spelglädje och det låter verkligen snortajt. Man skulle väl kunna anta att de har utvecklat sin musikaliska kompetens med åren i band som The Soundtrack Of Our Life, The White Mooze, The Convolusions, Dundertåget och Hederos & Hellberg, men faktum är att det var lika duktiga och svängiga redan på 90-talet.

Ian Persson band var väl inget för någon som var sugen på 90-talsnostalgi. Gubbig rock med rötterna hos Tom Pettty och Bruce Springsteen. Eller Lundell på engelska.

2011-05-08 Swans / James Blackshaw på Strand, Stockholm

Swans var ett band som ständigt utvecklades under åren 82-97. Som soloartist och i otaliga samarbeten har sångaren Michael Gira varit en artist av oomkullrunkelig integritet. När han så omstartade bandet igen efter 13 år så var jag något skeptisk och även om My Father Will Guide Me Up A Rope To The Sky som släpptes förra året var bra så var den bara ett liten föraning om vad Swans hade att bjuda på. 
Enligt uppgift var Gira lite missnöjd över att de var lite fega när de spelade in låtarna och att de skulle rätta till det misstaget när de uppträder live.
I Stockholm var de som ett sågverk stämt i mollackord kompat av en kör av flygplansmotorer. Så måste det ha låtit för de oinvigda. Band som Neurosis och Godspeed You Black Emperor har influerats av Swans men mästarna själva slog denna kväll efterföljarna på fingrarna när det gäller monoton och plågsam skönhet. Det var också väldigt trevligt att höra en, i ljudbilden, framskjuten bass vilket gav låtarna en puls som jag tyckte saknades på comeback-skivan. 8 låtar på 2 timmar och 40 minuter var dock på gränsen för vad man orkade med.