.JPG)
Det var alltid extra kul när man lyckades få ett utländskt favoritband till Kalmar Nation. Samtidigt var det en nervpärs, hur skulle de tycka om att spela hos oss med vårat sketna PA och skulle bandet dra något folk osv. Det första spörsmålet blev mer och mer ett problem för oss eftersom vi lyckades få större och större band, som hade större krav samtidigt som styrelsen tyckte att ett fungerande PA var en onödig utgift. Under hösten uppstod en del kontroverser pga detta. Vi behövde som tur var inte oroa oss alltför mycket om att det skulle komma folk för det gjorde det oftast även om konkurrensen ökade hela tiden.
Sångaren Dave Sardy som var en etablerad musikproducent (http://en.wikipedia.org/wiki/Dave_Sardy) och hade således stora kunskaper och stora krav. Efter att ha inspekterat våran utrustning så försvann han 10 minuter utan förklaring. Enligt ljudteknikern så var det hans sätt att hantera dåligt humör, och det var jag mycket tacksam för. Dessutom så verkade han använda ironi och/eller humor för att kanalisera osäkerhet och besvikelse för jag tror inte han sa något på hela kvällen innan spelningen som gick att tolka bokstavligt. Konserten var sedan kalasbra och inte bara för att jag hade fått vara med och skriva låtlistan.
Jag intervjuade dem, och vad jag kan minnas sa inte sångaren ett enda allvarligt ord - det var ironi och skämt hela tiden. Lite roligt, men lite jobbigt också.
SvaraRaderaDet här var den första konserten på kalmars jag var på, Jag ringde runt 17 och frågade nån student efter dave sardy som gick med på att gästa mig och Johan Lilja mot att jag köpte en T-shirt, visst. Musik är nog mäktigast när man är 16 år gammal och Barkmarket blev in-ympat rakt in i ryggraden på en musikhungrig tonåring den kvällen. Man var liksom lite på en annan planet i det läget. Helt underbart iaf. Har kvar en plansch inramad hemma på väggen. jupp. Och Skivan är så jävla grym fortfarande.
SvaraRadera