Ibland känns vissa citat mer aktuella än annars. Någon av medlemmarna i Aerosmith lär ha sagt att de i början var musiker som provade knark, men gradvis gick över till knarkare som provade att spela musik. Dan Treacy kan fortfarande skriva låtar, men som scenartist klarar han inte ens att leva upp till hobbynivån. Hans betydligt yngre kompband kämpar för att hålla skeppet flytande och det är stundtals helt omöjligt. Trummisen lämnar scenen i vånda men övertalas att återkomma. Ibland kan man urskilja en textrad från några av TVPs kändare låtar men det är en klen tröst för gamla fans som äntligen skulle få se sin idol. Om jag jämför med tidigare katastrofspelningar som jag bevittnat (som Poesie Noire 1987 och The Pastels 1989) så hade lördagens spelning några förmildrande omständigheter. Oledolyckan himself, Dan Treacy verkade inte lida alltför mycket och en trogen skara fans stöttade honom hela vägen.
Sad Day For Puppets framträdande var betydligt mer rumsrent, men inte mycket roligare.
Klockren analys. En ytterst tragisk upplevelse.
SvaraRadera