2012-04-19 Michael Gira och Christoph Hahn, på Debaser Slussen

 Sist jag såg Gira så spelade han på Södra Teatern inför en andäktig och sittande publik. Debaser slussen ger lite andra förutsättningar. Återkommer till det.
Uppvärmare Christoph Hahn (Swans, The Angels Of Light) påpekade sarkastiskt (eller humoristiskt, svårt att avgöra) att han har varit på roligare begravningar och satte standarden för kvällen. Hans set var i övrigt helt ok.
När sedan kvällens huvudperson gick på scen så var lokalen åtminstone halvfull och stämningen bättre. Gira har en förmåga att fokusera och framträda med sådan pondus och energi att det inte spelar någon roll att han sitter ensam med en akustisk gitarr, det blir satans tungt ändå. Han spelade fler Swans-låtar från comeback-skivan som lätt snudd på magiskt bra som solonummer, men det märktes att hans humör inte var på topp.
Att det satt lappar i entrén om att kameror och mobiler undanbes under uppträdandet hindrade inte publiken från att fotografera konserten igenom och efter några sura blickar så lackade Gira ur och skällde ut publiken efter noter. Musikens ångestladdning blev dock inte lidande av det.

2012-03-15 Karl Bartos, på Katalin Uppsala




Karl Bartos är naturligtvis mest känd som före detta medlem i legendariska Kraftwerk, men har under årens lopp även givit ut lite skivor både under eget namn och som Elektric Music. Vilken del av karriären som har varit mest framgångsrik kan ingen undgå att märka under kvällens föreställning av Live Cinema som han kallar bild- och musikföreställningen. Att titta på två gubbar med laptops är inte så spännande, men bildspelet med passande filmer gav publiken ett hyggligt alternativ. 13 låtar med Kraftwerk och 5 sololåtar avhandlas i raskt tempo, en del långsammare nummer är lite upphottade för att passa ihop med resten. Ok, det var ingen upphetsande konsert men det var ändå kul att höra hela Computer World och nästan hela The Man Machine. Den chansen kommer nog inte igen.

2012-01-27, Mattias Alkberg och Nerverna, på Katalin, Uppsala

Herr Alkberg är en av få artister där jag fokuserar mer på texterna än på musiken. Musikaliskt så föredrar jag honom som medlem i The Bear Quartet än som soloartist. Han har dock gjort många bra låtar varav flera spelades på Katalin denna kväll.

2011-11-10, Monster Magnet och Black Spiders, på Katalin, Uppsala

Att jag går på en konsert i min hemstad Uppsala tillhör inte vanligheterna. De få gånger det är något jag vill se så brukar det krocka med t.ex. jobb. Katalin har den senaste tiden satsat på ett nostalgi-program och i år har The Waterboys, Public Enemy och Susanne Vega spelat. Ändå är det lite oväntat att ett band som MM dyker upp just där. Förhoppningsvis så kan det blir lite fler renodlade rockkonserter även i framtiden för publik verkar det finnas så att det räcker.

Förbandet Black Spider bjöd på en pinsam blandning rockklichéer. Referenser: Poodles och Mustasch.

Monster Magnets set bestod av skivan Dopes To Infinity från 1995, men de kastade om låtordningen lite så att hitsen skulle hamna sist. Dave Wyndorf verkade inledningsvis både lite överårig och lite seg och rösten höll inte riktigt. Det lät ändå ganska bra. En bit in i setet så började han tända till och leverade mellansnack och publifrieri och även rösten lät bättre. Som extranummer spelade de hitsen från Powertrip och Nomads-låten "Five Years Ahead Of My Time".
Sammantaget en ganska fin spelning. Det var dock omöjligt att inte jämföra med Melvins som jag såg ett par veckor innan. Genremässigt har de ibland klumpats ihop som olika sorters Stoner-rock, men skillnaden är tidvis som natt och dag. Om Melvins är punk så är Monster Magnet new wave och om Melvins är psykedelisk kraut så är Monster Magnet glam-rock. Båda ytterligheterna duger för mig.

2011-10-23 Melvins, på Strand, Stockholm

Dagens Melvins består av Buzz Osbourne (så klart), Dale Crover (så klart) plus Codey Willis och Jared Warren från Big Business. Två trumset ser man sällan, men det fungerar utmärkt och svänger rätt hårt.
De blandar och ger rätt kraftigt från deras långa karriär men det låter ändå homogent och lite enehanda för tyngdpunkten ligger på monotona en-riffslåtar. Bäst blir det när de varvar de snabbare låtarna med långsammare som At The Stake

2011-08-26 Kurt Vile & The Violators och Den Stora Vilan, Strand, Stockholm

 På bilden: Den Stora Vilan

Den Stora Vilan är ett ungt band från Göteborg som spelar svängig proggrock. Alla i bandet är bra instrumentalister utan att förhäva sig. Spelningen var en bra och trevlig överraskning. Det kan man inte riktigt säga om huvudakten Kurt Vile. Hans senaste skiva Smoke Ring For My Halo är en av årets bästa och jag hopppades få se och höra något i hästväg. Men tji fick jag. Ljudet var av sämsta kvalitét, trist att bara höra sång, en gitarr och golvpuka när man ser att det står fler personer på sen och ser ut att spela. Det blev bättre mot slutet men vad hjälpte det. Kurt själv var tämligen surmulen och muttrade om att arrangörerna hellre ville ha disko än konsert. Låtar som på skiva låter spänstiga och fint arrangerade lät denna kväll murriga och enahanda. Herr Vile pratsjöng sig genom repertoaren och många låtar lät väldigt lika varandra. Träligt.

2011-08-11 Way Out West, Slottskogen, Göteborg

Fredag:
De flesta festivaler hade i år ett bättre program än WOW men det blev pga vissa omständigheter ändå Way Out West som blev den enda festivalen som jag besökte. Men höjdpunkter fanns det gott om ändå.
Under fredagen häckade jag bokstavligen vid Linnéscenen och först ut efter lunch var Edward Sharpe & The Magnetic Zeros. Det månghövdade bandet har turnerat med samma låtar i två års tid men verkade inte uttråkade för fem öre. På scen rådde konstant förvirring, det var hela tiden diskussioner om vilken låt de skulle spela och vem som skulle inleda. Det skulle kunna ha varit onödigt rörigt, men det kändes istället som om medlemmarna var karaktärer i en fri teatergrupp och sångaren Edwards monologer band ihop föreställningen och tillförde naivistisk charm á la Di Leva.

Nästa artist på scen Linné var Jenny Wilson & Tensta Gospel Choir och hennes scenshow verkade betydligt mer välregisserad med matchande scenkläder och inövat rörelseschema. Det svängde vansinnigt mycket, men Jenny Wilson kantiga sångstil tillåter inte något onödigt wailande vilket ser till att musiken inte kommer mer än en armlängds avstånd från Talking Heads. Festivalen bästa spelning.
Efter det hoppades jag att Explosions In The Sky skulle leverera en rejäl flygplansmotor men de rörde sig inte en millimeter från marschtakt på virvel och balalajkagitarrer.
Santigold rör sig musikaliskt mellan modernare varianter på Hiphop och amerikanskt indierock. Det blir ganska schizophrent när hon ena stunden låter som Missy Elliot och sedan växlar över till Pixies och Yeah Yeah Yeahs. Samtidigt blir det också väldigt befriande opretentiöst och lekfullt. Alla låtar håller inte samma kvalité men scenshowen är gjord med humor och Santigolds röstproblem gör att man blir lite överseende.
Mellan Linnéspelningarna så drar Fleet Foxes, Robyn och Thåström storpublik men jag ser inte tillräckligt av dem för att bilda mig någon uppfattning om spelningarna
Om jag inte visste bättre så skulle jag tro att Iamamiwhoami var ett av David Lynch alla projekt. Musiken och filmerna som presenteras via deras Youtube-kanal och nu också på Spotify innehåller ett myller av sifferkoder och symboler. På WOW gör de sin första spelning och i många fall är mystiken kring bandet snäppet roligare än musiken, den avancerade scenografin till trots. Mot slutet tar det sig dock rejält. Kvällen avslutades med årets mest överreklamerade festivalsnackis, Prince. Det kunde jag ha varit utan.

Lördag:

Tidigt inledde Twin Shadow med lite småmysig new wave-pop. Att kunna höra ekon av Adrian Borlands musikaliska gärning gav guldkant till ett lite svajjigt låtmaterial. Lördagens startfält var betydligt tråkigare fredagens. Tittade (eller lyssnade mest) på Tallest Man On Earth, The Jayhawks, Noah And The Whale och Säkert. The Jayhawks var stabila och låtmaterialet oklanderligt. Säkert och TMOE var på något sätt också stabila men med intetsägande låtar. Noah och valen var direkt dåliga.
Jag såg Loney Dear för några år sedan och blev allt annat än imponerad. Sedan dess har han producerat några låtar som skulle kunna resultera i en viss omvärdering av honom som artist. Hans wailande var dock urtist och det var i stort sett bara setets sista låt som var godkänd.
Ariel Pink Haunted Graffiti var en underlig upplevelse. Rim och reson var som bortblåst och att beskriva spelningen i ord låter sig icke göras. Detsamma kan även sägas om Kanye Wests framträdande. Mest för att auto-tune balladerna och det uppblåsta egot var kräkframkallande och att de tyngre old school-hitsen svängde ganska bra. I bakgrunden pumpade Fake Blood på med rätt menlös och oegen techno..