2008-04-30 Boris / Growing / This Will Destroy You på Kägelbanan, Stockholm

En mycket udda trio band på min ära. This Will Destroy You spelar en standardiserad instrumental postrock, inte speciellt olik Explosions In The Sky och ett par dussin andra band. Helt ok men inte speciellt originellt. Growing spelade också instrumental musik men var lite mer experimentella. De två medlemmarna hade 200 effektpedaler var och försökte med hjälp av diverse delay och andra effekter få igång något slags groove. De verkade inte höra varandra bra utan lyckades vara helt ur takt nästan hela spelningen, vilket fick till följd att det blev mer plågsamt än svängigt. Japanska Boris var en syn för gudar. Sångaren hade hår likt en lejonman och spelade 2-halsad bas. Trummisens podium var 3 meter högt och trummisen, även han i lejonman, jonglerade friskt med trumpinnarna. De två gitarristerna var desto coolare. Musikalist rörde sig obehärskat mellan Garagerock, Boogierock och Drone Metal. Den sistnämnda genren är deras mest framgångsrika i mina ögon (och öron) och de har bl.a. gjort skivor med Sunn (((0 och Merzbow. Tyvärr blev lite väl mycket bösrock, men avslutningsvis dronades det friskt.

2008-04-09 Oceansize på Debaser Medis, Stockholm

Engelska Oceansize stod för vårens absoluta höjdpunkt. Som förband till Coheed & Cambria fick de chansen att spela inför en tämligen stor publik på Medis. Det var inte inte helt idealiskt eftersom merpartern av publiken gav blanka fasen i dem och ljudet var av förbandskvalité. De lyckades iallafall göra mig och gäng till saliga. Aldrig har jag var med om att ett band som bara fick spela ca 8 låtar lyckas pricka alla mina favoritlåtar. Progressive hårdrock blir inte finare än så.

2008-04-07 Low / The Helio Sequence på Södra Teatern, Stockholm

Jag var något besviken på Low´s skiva Drums & Guns som kom efter den magnifika The Great Destroyer. D & G hade ett avskalat sound i jämförelse och det hade jag inget emot men låtmaterialet var svagare. Trots att de flesta nya sångerna nästan var befriade från gitarrer så verkade gitarristen och sångaren Alan Sparhawk närmast besatt av sin gitarr. Han kramade fram gitarrslingorna ur gitarren och verkade nästan ha svårt att behärska sig. Han erkände i slutet av konserten att han led något av bristen på jazztobak vilket kunde förklara hans något desperata uttryck.

Förbandet The Helio Sequence bestod av en trummis och en gitarrist/sångare och där slutade likheterna med The White Stripes. De lät snarare som Death Cab For Cutie minus Ben Gibbards melodikänsla.

2008-03-21 Ideal på Musikens Hus, Uppsala

Skivbolaget Ideal firade 10 med att anordna spelningar på ett par ställen i Sverige, bl.a. Uppsala. De akter vi såg var Mattias Petersson, The Skull Defekts, Audionom och Wolf Eyes. Mattias Petersson hade jag inte hört förut men jag blev desto mer imponerad över hans framträdande. Hans musik brukar kallas alltifrån elektroakustisk till electronica. Mig kvittar det lika vad man kallar det för, för det var fascinerande lyssning. The Skull Defekts spelade delvis elektronisk noiserock. Det är lite svårt att veta vad killarna vid datorerna egentligen gjorde för den dåliga ljudmixen gjorde att det enda man hörde var slagverk och trummor. De hade säkert kunna tillföra en gnutta dynamik till det 30 minuter långa stycke de framförde. Bandet Audionom led också av kasst ljud men där räddades de till viss del av det visuella framförandet på duken bakom bandet. Låtarna lätt en anings halvfärdiga. Nu när jag har hört dessa låtar på skiva så vet jag hur det kunde ha låtit om de hade fått ett ordentligt soundcheck. Wolf Eyes däremot ägnade mycket tid åt att ställa in ljudet och när de väl kom igång så var jag trött och den evighetslånga låt de inledde med lät misstänkt likt soundchecket, så vi sade tack och adjö.

2007-12-01 The National / Hayden på Berns, Stockholm

Nästan exakt två år tidigare spelade The National på Kalmar Nation i Uppsala. Sedan dess så hade en betydligt större publik upptäckt bandet och senaste skivan Boxer hamnade på många årsbästalistor. När spelningen inleddes på Berns märktes det att de inte riktigt hade vant sig vid tanken på att de numera var ett stort band. Så långt ifrån Oasis som man kan komma. Publikens jubel fick dem att växa under hela spelningens gång utan de verkade bli styva i korken. Kanske finns där en äkta ödmjukhet. Spelningen var iallafall riktigt bra och förartisten Hayden var helt ok om än inte lika engagerande som The National.

2006-10-14 The Search / Mist Of Babylon på Katalin, Uppsala

Båda banden är från Uppsala och har funnits i minst 10 år, trots det så var det första gången jag såg något av dem. MOB spelar yxig gothmetal av den tråkigare sorten. Alla låtar byggde på osvängigt gitarr-tuggande och till och med Depeche-covern All The Things She Said lät replokalsmetal. The Search spelade atmosfärisk popmusik som också fick en att fundera på 80-talsreferenser (t.ex. Kitchens Of Distinction) men hade talang nog att göra både bra låtar och snygga arrangemang.

2007-10-10 Future Of The Left på Debaser, Stockholm

När Wales-bandet McLusky lade av så bildades Future Of The Left och de låter som en blandning av NoMeansNo och Shellac. De turnérade som förband till ett amerikanskt trallpunkband som heter Against Me. Det är egentligen optimalt för en småbarnsföräldrer att gå på konsert och bara se förbandet för då hinner man hem till Uppsala innan klockan 23. Innan FOTL spelade ett annat band men gjorde verkligen inget intryck på undertecknad. FOTL var desto bättre. Efter en något trevande och strulig inledning så fick de igång sin rytmiska ångvält. Tyvärr var det högst 10 pers som var där för att se FOTL och Against Me-publiken brydde sig inte.