2008-04-07 Low / The Helio Sequence på Södra Teatern, Stockholm

Jag var något besviken på Low´s skiva Drums & Guns som kom efter den magnifika The Great Destroyer. D & G hade ett avskalat sound i jämförelse och det hade jag inget emot men låtmaterialet var svagare. Trots att de flesta nya sångerna nästan var befriade från gitarrer så verkade gitarristen och sångaren Alan Sparhawk närmast besatt av sin gitarr. Han kramade fram gitarrslingorna ur gitarren och verkade nästan ha svårt att behärska sig. Han erkände i slutet av konserten att han led något av bristen på jazztobak vilket kunde förklara hans något desperata uttryck.

Förbandet The Helio Sequence bestod av en trummis och en gitarrist/sångare och där slutade likheterna med The White Stripes. De lät snarare som Death Cab For Cutie minus Ben Gibbards melodikänsla.

2008-03-21 Ideal på Musikens Hus, Uppsala

Skivbolaget Ideal firade 10 med att anordna spelningar på ett par ställen i Sverige, bl.a. Uppsala. De akter vi såg var Mattias Petersson, The Skull Defekts, Audionom och Wolf Eyes. Mattias Petersson hade jag inte hört förut men jag blev desto mer imponerad över hans framträdande. Hans musik brukar kallas alltifrån elektroakustisk till electronica. Mig kvittar det lika vad man kallar det för, för det var fascinerande lyssning. The Skull Defekts spelade delvis elektronisk noiserock. Det är lite svårt att veta vad killarna vid datorerna egentligen gjorde för den dåliga ljudmixen gjorde att det enda man hörde var slagverk och trummor. De hade säkert kunna tillföra en gnutta dynamik till det 30 minuter långa stycke de framförde. Bandet Audionom led också av kasst ljud men där räddades de till viss del av det visuella framförandet på duken bakom bandet. Låtarna lätt en anings halvfärdiga. Nu när jag har hört dessa låtar på skiva så vet jag hur det kunde ha låtit om de hade fått ett ordentligt soundcheck. Wolf Eyes däremot ägnade mycket tid åt att ställa in ljudet och när de väl kom igång så var jag trött och den evighetslånga låt de inledde med lät misstänkt likt soundchecket, så vi sade tack och adjö.

2007-12-01 The National / Hayden på Berns, Stockholm

Nästan exakt två år tidigare spelade The National på Kalmar Nation i Uppsala. Sedan dess så hade en betydligt större publik upptäckt bandet och senaste skivan Boxer hamnade på många årsbästalistor. När spelningen inleddes på Berns märktes det att de inte riktigt hade vant sig vid tanken på att de numera var ett stort band. Så långt ifrån Oasis som man kan komma. Publikens jubel fick dem att växa under hela spelningens gång utan de verkade bli styva i korken. Kanske finns där en äkta ödmjukhet. Spelningen var iallafall riktigt bra och förartisten Hayden var helt ok om än inte lika engagerande som The National.

2006-10-14 The Search / Mist Of Babylon på Katalin, Uppsala

Båda banden är från Uppsala och har funnits i minst 10 år, trots det så var det första gången jag såg något av dem. MOB spelar yxig gothmetal av den tråkigare sorten. Alla låtar byggde på osvängigt gitarr-tuggande och till och med Depeche-covern All The Things She Said lät replokalsmetal. The Search spelade atmosfärisk popmusik som också fick en att fundera på 80-talsreferenser (t.ex. Kitchens Of Distinction) men hade talang nog att göra både bra låtar och snygga arrangemang.

2007-10-10 Future Of The Left på Debaser, Stockholm

När Wales-bandet McLusky lade av så bildades Future Of The Left och de låter som en blandning av NoMeansNo och Shellac. De turnérade som förband till ett amerikanskt trallpunkband som heter Against Me. Det är egentligen optimalt för en småbarnsföräldrer att gå på konsert och bara se förbandet för då hinner man hem till Uppsala innan klockan 23. Innan FOTL spelade ett annat band men gjorde verkligen inget intryck på undertecknad. FOTL var desto bättre. Efter en något trevande och strulig inledning så fick de igång sin rytmiska ångvält. Tyvärr var det högst 10 pers som var där för att se FOTL och Against Me-publiken brydde sig inte.

2007-06-29 Accelerator på Frescati, Stockholm

Festivalen flyttade ut i det gröna och utökade till 2 dagar, men vi valde dock att bara gå på fredagen.

Pga strul med insläppet så hann Danielson börja innan vi var inne på området men jag tror att vi missade högst 1-2 låtar. Iklädda något som såg ut som scoutdräkter såg Danielson och kompani precis så egensinniga ut som de låter. Jag är hemskt förtjust i hans låtar och gnälliga sångröst och trots att han undvek sina bästa låtar (alternativt brände av dem när vi satt fast i insläppskön) så var det en perfekt inledning på festivalen. Isis var precis så bra som jag hoppats på och speciellt när de spelade The Other från Oceanic. Perfekt monotonmangel. Precis tvärtom var det med TV On The Radio som var betydligt sämre än jag hoppats på. Det kommer ta åratal innan jag kan lyssna på dem utan att obehagskänslor från sommaren 2007 dyker upp som gubben i lådan. Electrelane som är rätt så bra på skiva lät mycket bättre live. De dissonanta gitarrslingorna skar som knivar och det var minst sagt en behaglig upplevelse. De flesta av mina kompisar tyckte tyvärr tvärtom. Modest Mouse hade rykte om sig att vara väldigt ojämna live De spelade merparten av det hittigare materialet från de senaste skivorna och typ inget från deras tidigare (och bättre) skivor. Det var ganska bra men lite trist. Höjdpunkten var låten Bukowski. Cansei De Sexy var lite små-ok. Likadant med Digitalism som var det enda bandet jag såg på inomhusscenen.

2007-05-10 Built To Spill på Debaser Medis, Stockholm

Gamla hjältar är ju alltid gamla Hjältar men gamla hjältar kan också var Gamla hjältar. Jag hade i många år längtat efter att se BTS live. Så det var ett enkelt beslut att köpa biljett till skäggmätartävlingen på Medis. Skivan Perfect From Now On tillhör mina favoriter men tyvärr kändes det inte riktigt som BTS levde upp till de förväntningar som dessa låtar bär på sina axlar. De verkade vara mycket mer glada över att spela nya låtar och det var i dessa som energin sprudlade som mest. Visst lät även de äldre låtarna OK men det slog inte direkt gnistror.

2006-07-06 Accelerator på Münchenbryggeriet, Stockholm

2006 var ett ganska bedrövligt konsertår för min del. Inställda konserter, ryggskott och andra sjukdomar osv. Som tur var kunde man alltid lita på att ett gäng schyssta band kom till Münchenbryggeriet i Juli.

Spinto Band spelade klämmig popmusik i XTCs och Ray Wonders anda och lyckades underhålla ett tag. Lite ihåligt dock. Samma sak med The Jai-Alai Savant som hade en schysst Mr T-liknande sångare med bra tryck i pipan. De blandade hygglig garagerock med dub-reggae. Vashti Bunyan hade efter mer än 30 års frånvaro gjort comeback och viskade fram sköra folkpoplåtar. Bitvis gåshudsframkallande.

En annan veteran, dock inte lika gammal, var David Berman som övertygande med sitt band Silver Jews och bjöd på hitkavalkad. Otroligt hypade Hot Chip verkade glada men det hjälpte inte upp deras lalliga Ibizaparty på scen. Arctic Monkeys däremot verkade mycket koncentrerade och proffsiga och var på sätt en glad överraskning. Tyvärr hade de inga bra låtar bagaget. Sent om sider så spelade efterlängtade Islands på Fylkingescenen men jag fick ingen bra vibbar av deras spelning. Vet inte riktigt vad de höll på med. Men så var jag själv rätt så trött vid det laget.

2005-12-08 The National / Film School på Kalmar Nation, Uppsala

The National var relativt okända i Sverige 2005 trots att deras senaste skiva Alligator hade fått en del lyriska recensioner i webmedia. Att de drog fullt hus på Kalmar var kanske inte så förvånande men bandet själva verkade mycket överraskade över det mottagande de fick av publiken. Många verkade kunna texterna och sångaren såg stundtals mycket rörd ut. Spelningen tillhör en av de bästa jag har sett på nationen.

2005-12-07 Broken Social Scene / Most Serene Republic på Kägelbanan, Stockholm

Broken Social Scene har några likheter med Animal Collective. Båda spelar flummig indie men AC är mer 60-talspsykedeliska medan BSS känns mer rotade i 90-talets indierock.

En annan skillnad är att när Animal Collective sågade av grenen de satt på genom att skippa melodierna till förmån för bröt så återvände BSS till popmelodin efter ett par minuters instrumental och introvert flumrock. Det var i dessa stunder som de var som starkast.

Förbandet passade musikaliskt men kunde inte riktigt mäta sig med huvudbandet.

2005-11-15 Animal Collective / Nix Nolte på Södra Teatern, Stockholm

Förbandet Nix Nolte kändes som ett udda och ganska så malplacerat förband. Balkanfolkrock är inte direkt något man förknippar med Animal Collective. De var dock uthärdliga.

Jag hade fastnat för Animal Collective i och med deras softa Sung Tongs och efter det så släppte de deras hittils poppigaste skiva Feels. Spelningen började med Banshee Beat från den sistnämnda men sakta och säkert så visade de att det roligaste de vet är att flippa ut och hojta sig igenom improvisationer. Det blev lite tjatigt i längden och jag blev inte alltför ledsen över att behöva slinka iväg mitt i extranummret för att hinna med sista bussen hem till Uppsala.

Jag hade definitivt uppskattat om de hade skippat flummet i förmån för deras bättre poplåtar.