2011-08-11 Way Out West, Slottskogen, Göteborg

Fredag:
De flesta festivaler hade i år ett bättre program än WOW men det blev pga vissa omständigheter ändå Way Out West som blev den enda festivalen som jag besökte. Men höjdpunkter fanns det gott om ändå.
Under fredagen häckade jag bokstavligen vid Linnéscenen och först ut efter lunch var Edward Sharpe & The Magnetic Zeros. Det månghövdade bandet har turnerat med samma låtar i två års tid men verkade inte uttråkade för fem öre. På scen rådde konstant förvirring, det var hela tiden diskussioner om vilken låt de skulle spela och vem som skulle inleda. Det skulle kunna ha varit onödigt rörigt, men det kändes istället som om medlemmarna var karaktärer i en fri teatergrupp och sångaren Edwards monologer band ihop föreställningen och tillförde naivistisk charm á la Di Leva.

Nästa artist på scen Linné var Jenny Wilson & Tensta Gospel Choir och hennes scenshow verkade betydligt mer välregisserad med matchande scenkläder och inövat rörelseschema. Det svängde vansinnigt mycket, men Jenny Wilson kantiga sångstil tillåter inte något onödigt wailande vilket ser till att musiken inte kommer mer än en armlängds avstånd från Talking Heads. Festivalen bästa spelning.
Efter det hoppades jag att Explosions In The Sky skulle leverera en rejäl flygplansmotor men de rörde sig inte en millimeter från marschtakt på virvel och balalajkagitarrer.
Santigold rör sig musikaliskt mellan modernare varianter på Hiphop och amerikanskt indierock. Det blir ganska schizophrent när hon ena stunden låter som Missy Elliot och sedan växlar över till Pixies och Yeah Yeah Yeahs. Samtidigt blir det också väldigt befriande opretentiöst och lekfullt. Alla låtar håller inte samma kvalité men scenshowen är gjord med humor och Santigolds röstproblem gör att man blir lite överseende.
Mellan Linnéspelningarna så drar Fleet Foxes, Robyn och Thåström storpublik men jag ser inte tillräckligt av dem för att bilda mig någon uppfattning om spelningarna
Om jag inte visste bättre så skulle jag tro att Iamamiwhoami var ett av David Lynch alla projekt. Musiken och filmerna som presenteras via deras Youtube-kanal och nu också på Spotify innehåller ett myller av sifferkoder och symboler. På WOW gör de sin första spelning och i många fall är mystiken kring bandet snäppet roligare än musiken, den avancerade scenografin till trots. Mot slutet tar det sig dock rejält. Kvällen avslutades med årets mest överreklamerade festivalsnackis, Prince. Det kunde jag ha varit utan.

Lördag:

Tidigt inledde Twin Shadow med lite småmysig new wave-pop. Att kunna höra ekon av Adrian Borlands musikaliska gärning gav guldkant till ett lite svajjigt låtmaterial. Lördagens startfält var betydligt tråkigare fredagens. Tittade (eller lyssnade mest) på Tallest Man On Earth, The Jayhawks, Noah And The Whale och Säkert. The Jayhawks var stabila och låtmaterialet oklanderligt. Säkert och TMOE var på något sätt också stabila men med intetsägande låtar. Noah och valen var direkt dåliga.
Jag såg Loney Dear för några år sedan och blev allt annat än imponerad. Sedan dess har han producerat några låtar som skulle kunna resultera i en viss omvärdering av honom som artist. Hans wailande var dock urtist och det var i stort sett bara setets sista låt som var godkänd.
Ariel Pink Haunted Graffiti var en underlig upplevelse. Rim och reson var som bortblåst och att beskriva spelningen i ord låter sig icke göras. Detsamma kan även sägas om Kanye Wests framträdande. Mest för att auto-tune balladerna och det uppblåsta egot var kräkframkallande och att de tyngre old school-hitsen svängde ganska bra. I bakgrunden pumpade Fake Blood på med rätt menlös och oegen techno..

2011-08-10  Nymphet Noodlers / Ian Persson Band på Sticky Fingers, Göteborg

På 90-talet var Nymphet Noodlers sveriges mest underskattade rockband. Mig veterligen fick de inte spela på någon av Sveriges större festivaler. Rätta mig gärna om jag har fel, men på Hultsfred fick de iallafall inte spela. Att de genomförde sin återföreningsspelning i Göteborg (trots att de allihopa är från Värmland, något som sångaren gärna påpekar) är fullt naturligt eftersom flertalet idag bor och verkar i Gbg. Jag hör dock någon i publiken säga att "det är jävligt mycket värmlänningar här ikväll". Sedan går det heller inte att bortse från den starka kopplingen till Ebbot och hans Union Carbide Productions.
Bandet utstrålar spelglädje och det låter verkligen snortajt. Man skulle väl kunna anta att de har utvecklat sin musikaliska kompetens med åren i band som The Soundtrack Of Our Life, The White Mooze, The Convolusions, Dundertåget och Hederos & Hellberg, men faktum är att det var lika duktiga och svängiga redan på 90-talet.

Ian Persson band var väl inget för någon som var sugen på 90-talsnostalgi. Gubbig rock med rötterna hos Tom Pettty och Bruce Springsteen. Eller Lundell på engelska.

2011-05-08 Swans / James Blackshaw på Strand, Stockholm

Swans var ett band som ständigt utvecklades under åren 82-97. Som soloartist och i otaliga samarbeten har sångaren Michael Gira varit en artist av oomkullrunkelig integritet. När han så omstartade bandet igen efter 13 år så var jag något skeptisk och även om My Father Will Guide Me Up A Rope To The Sky som släpptes förra året var bra så var den bara ett liten föraning om vad Swans hade att bjuda på. 
Enligt uppgift var Gira lite missnöjd över att de var lite fega när de spelade in låtarna och att de skulle rätta till det misstaget när de uppträder live.
I Stockholm var de som ett sågverk stämt i mollackord kompat av en kör av flygplansmotorer. Så måste det ha låtit för de oinvigda. Band som Neurosis och Godspeed You Black Emperor har influerats av Swans men mästarna själva slog denna kväll efterföljarna på fingrarna när det gäller monoton och plågsam skönhet. Det var också väldigt trevligt att höra en, i ljudbilden, framskjuten bass vilket gav låtarna en puls som jag tyckte saknades på comeback-skivan. 8 låtar på 2 timmar och 40 minuter var dock på gränsen för vad man orkade med.

2010-11-06 Midaircondo / Little Children / Ass på UKK, Uppsala

På biljetten stod det bara Little Children och Midaircondo, men eftersom 3/4 av Little Children även uppträder som ASS (Andreas Söderström Solo) så blev det en liten extrakonsert.

De spelade ett ganska jazzigt set och det svängde mer än det brukar på skivorna. Sedan kom sångaren Linus Lutti in på scen och akten bytte namn.

Lutti är en mycket mjuk sångare men tar ändå upp utrymmet i ljudbilden pga pondus och självklara melodier.

Tidigare har jag nog tänk på Midaircondo som elektronica, men efter att ha sett dem på scen så vet jag att de är ljudkonstnärer. Istället för att använda sig av på förhand samplade ljud så använder de sina röster och ett stort antal akustiska instrument. De processar sedan ljuden på diverse sätt genom delay-effekter och andra tekniska prylar förvränger dem. De kan inte lata sig på scen utan de jobbar väldigt hårt från första tonen till den sista. Alla tre spelningarna var mycket bra.

2010-10-09 Television Personalities / Sad Days For Puppies på Strand, Stockholm

Ibland känns vissa citat mer aktuella än annars. Någon av medlemmarna i Aerosmith lär ha sagt att de i början var musiker som provade knark, men gradvis gick över till knarkare som provade att spela musik. Dan Treacy kan fortfarande skriva låtar, men som scenartist klarar han inte ens att leva upp till hobbynivån. Hans betydligt yngre kompband kämpar för att hålla skeppet flytande och det är stundtals helt omöjligt. Trummisen lämnar scenen i vånda men övertalas att återkomma. Ibland kan man urskilja en textrad från några av TVPs kändare låtar men det är en klen tröst för gamla fans som äntligen skulle få se sin idol. Om jag jämför med tidigare katastrofspelningar som jag bevittnat (som Poesie Noire 1987 och The Pastels 1989) så hade lördagens spelning några förmildrande omständigheter. Oledolyckan himself, Dan Treacy verkade inte lida alltför mycket och en trogen skara fans stöttade honom hela vägen.

Sad Day For Puppets framträdande var betydligt mer rumsrent, men inte mycket roligare.

2010-09-23 Blonde Redhead / Porcelain Raft på Debaser Medis, Stockholm

Blonde Redhead har alltid känts som en udda fågel. På deras första 4 skivor blandade de kantig gnisselrock med fransk sextiotals-pop vilket de slutligen fastslog med en Gainsbourg-cover 1998. Runt 2002 bytte de skivbolag från alternativrocksbolaget Touch & Go till engelska 4AD och soundet blev mjukare och gitarren sköts bakåt i ljudbilden. Under pågående turné så spelar de endast material från de tre senaste skivorna och mest naturligtvis från senaste synthpoppiga Penny Sparkle och på scen så svänger det mycket mer än på skiva. Ljudet är perfekt och varje låt känns som en fullkomligt perfekt konstnärlig skapelse och jag kommer på mig själv med att hoppas på att de inte ska spela några gamla låtar.

Enmansbandet Porcelain Rafts musikaliska ambition verkade vara mycket hög men lät mest som F.R. David med Panda Bear-komp.

2010-08-14 Way Out West - Göteborg

Lördag: Skyndade mig in till stan för att se onödigt uppskrivna The Drums. Har inte varit imponerad av det jag har hört hittills och de var t.o.m. ännu sämre live.

Mumford & Sons gjorde desto bättre intryck, västarna till trots. De är otroligt drivna scenmusikanter som gör allt rätt. Helt ok med andra ord. Innan de hade spelat färdigt smet vi iväg och kollade in Girls. Först lät det väldigt intetsägande och de levde inte upp till lovorden vi läst och hört, men det tog sig efterhand. Inget revolutionerande, men helt ok. Detsamma kan ju sägas om Pavements spelning. Jag såg dem 4 ggr mellan 1992 och 1998 men aldrig har jag sett dem så glada och avspända som i år. Låtlistan var också något i hästväg. Trots detta så kändes det lite för tryggt för att vara Lo-Fi och så kände man sig återigen lite äldre. The Chemical Brothers har förmågan att väcka gamla och gistna kroppar till liv. Ansamlingen framför scenen var enorm men jag kunde inte riktigt ryckas med i euforin. Efter LCD Soundsystems kalasspelning dagen innan med trummor och bas och hela fadderullan så kändes kemibrödernas playbackshow lite dammig. Visst var det snygga bilder i bakgrunden, men det kändes bitvis som om det lika gärna kunde ha varit Blue Man Group på scen.

Om klubbupplägget säger jag bara: Grrrrrrr