Lördag: Skyndade mig in till stan för att se onödigt uppskrivna The Drums. Har inte varit imponerad av det jag har hört hittills och de var t.o.m. ännu sämre live.
Mumford & Sons gjorde desto bättre intryck, västarna till trots. De är otroligt drivna scenmusikanter som gör allt rätt. Helt ok med andra ord. Innan de hade spelat färdigt smet vi iväg och kollade in Girls. Först lät det väldigt intetsägande och de levde inte upp till lovorden vi läst och hört, men det tog sig efterhand. Inget revolutionerande, men helt ok. Detsamma kan ju sägas om Pavements spelning. Jag såg dem 4 ggr mellan 1992 och 1998 men aldrig har jag sett dem så glada och avspända som i år. Låtlistan var också något i hästväg. Trots detta så kändes det lite för tryggt för att vara Lo-Fi och så kände man sig återigen lite äldre. The Chemical Brothers har förmågan att väcka gamla och gistna kroppar till liv. Ansamlingen framför scenen var enorm men jag kunde inte riktigt ryckas med i euforin. Efter LCD Soundsystems kalasspelning dagen innan med trummor och bas och hela fadderullan så kändes kemibrödernas playbackshow lite dammig. Visst var det snygga bilder i bakgrunden, men det kändes bitvis som om det lika gärna kunde ha varit Blue Man Group på scen.
Om klubbupplägget säger jag bara: Grrrrrrr
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar