Jag var något besviken på Low´s skiva Drums & Guns som kom efter den magnifika The Great Destroyer. D & G hade ett avskalat sound i jämförelse och det hade jag inget emot men låtmaterialet var svagare. Trots att de flesta nya sångerna nästan var befriade från gitarrer så verkade gitarristen och sångaren Alan Sparhawk närmast besatt av sin gitarr. Han kramade fram gitarrslingorna ur gitarren och verkade nästan ha svårt att behärska sig. Han erkände i slutet av konserten att han led något av bristen på jazztobak vilket kunde förklara hans något desperata uttryck.
Förbandet The Helio Sequence bestod av en trummis och en gitarrist/sångare och där slutade likheterna med The White Stripes. De lät snarare som Death Cab For Cutie minus Ben Gibbards melodikänsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar