Om Cloud Nothings inte hade dykt upp 20 år för sent så hade de antagligen flyttat till Chapel Hill och ridit på alternativrocksvågen tillsammans med Small 23 och Superchunk. Ca 20 % av deras låtar har en viss potential som bygger på ångest och dissonans, resten är ordinär collegerock. De inleder med sina bästa låtar som dock snart tar slut. När de sedan avslutar med 15 minuter (det var säkert kortare) rundgång och oväsen så sjönk konsertbetyget från 3 till 2 på en femgradig skala.
The Soft Moon har ett förföriskt attraktivt sound på skiva som andas 1981, post-punk och new wave. Jag hoppades att de skulle låta betydligt tuffare live och samtidigt accentuera det melankoliska för att få fram lite nyansskillnader. Tyvärr så gjorde de tvärtom och allt blev en statisk och mekanisk transportsträcka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar