2012-08-9/10/11 Way Out West, Slottskogen, Göteborg

Torsdag: Mjukstartar årets festival med en halvdan spelning med ointressanta Oberhofer. Thurston Moore turnerar med ett nytt band efter (det förmodade) splittringen av Sonic Youth, och det låter som man kan förvänta sig. Han lyckas som vanligt se både blasé ut och som om varje framkramad dissonans gällde livet. Mark Lanegan har en rejäl potential. Han har en röst som är perfekt för dramatiskt svårmod och ett bra kompband klädd i svart. Men för att övertyga en torsdagseftermiddag utomhus så får det inte finnas några svackor i låtmaterialet. På Pustervik klockan 23 hade det säkert passat som handen i handsken. Ett återförenat Refused gav många chansen att i "efterhand" se ett av Sveriges största namn inom hardcore. När det begav sig på 90-talet så var de ett ganska ojämnt liveband. I början av konserten gick de på ren vilja men ljudet var uselt och publiken började tunnas ut ganska snabbt i de bakre leden. Mot slutet blev ljudet bättre och även bandet.

En gång för länge sedan gjorde jag misstaget att se Hot Chip och nu gjorde jag om det igen. Dumt.

Fredag: The War On Drugs lyckas med att både vara jovialiskt och gnälligt. Och urtråkigt. Anna Von Hausswolffs orgeldramatik var perfekt i regnet och hon övertygade ordentligt. Bara partiet i mitten med folkrock var lite mindre bra. Billy Bragg serverades precis som jag vill ha honom, ensam på scen, arg och fruktansvärt rolig. Hans politiska engagemang har inte avtagit med åren och varför skulle den det när välfärdssamhället sakta åker ned i högerns köttkvarn. Skönt att höra en artist med vettiga åsikter ägna så tid mycket åt att prata istället för att spela. 

Dagens återföreningskonsert bjöd The Afghan Whigs på. De var oerhört tajta och även om de en gång räknades som ett av 90-talets bästa liveband så undrar jag om de inte har blivit snäppet bättre. Wilco gjorde en ok spelning även om kom lite i skymundan av de tidigare kanonkonserterna. Feist var nog bara trist.

Nere på Pustervik spelade sedan giganterna Swans. Lite mer en ett år tidigare så turnérade de i Europa med en 3 timmar lång show som bjöd på stenhård ångvältsmangel varvat med lugnare men lika ångestdrypande nummer. Den här spelningen var betydligt kortare, ca en timme, men var desto mer koncentrerad. Effekten var nära på sinnesutvidgande.

Lördag: Kontrasten till nattens spelning med Swans var total när Jonathan Richman dansade, sjöng och bjöd publiken på sitt gladaste jag. Det var inte så tokigt men det blir lite mycket i längden. The Field var väldigt trista. Tyvärr var ju även Mogwai det. Ljudet var dåligt och låtvalet strömlinjeformat. Helgens stora begivenhet var naturligtvis Kraftwerk. Vet inte riktigt vad jag ska börja med, allt var egentligen bra med deras spelning. Ljudet var fantastisk. Kristallklart men basen kändes ändå som en knytnäve i magen. Låtvalet var bra och de lade låtar som hörde ihop tillsammans. Tyvärr ett ovanligt knep. 3D-showen var kanske inte revolutionerande men det gav spelningen en extra dimension.