2012-06-09 Unsane och Big Business, Debaser Slussen, Stockholm

Big Business är ett ganska ordinärt stonerband och bitvis svänger det på ganska rejält men de är även lite för enahanda. 

Unsane är ett band som inom noiserocken har en ohotad ställning som hårdare än hårdast. Deras skivutgivning numera är ganska sporadisk och håller väl inte riktigt samma klass som skivorna från storhetsåren på 90-talet. Att spelningens låtlista innehöll mest gammalt material är kanske inte så mycket att säga om men tråkigt nog så spelade de nästan exakt samma låtar som sist jag såg dem 1998.

2012-05-09 Cursive och Bored Man Overboard, Debaser Slussen, Stockholm

 Cursive

Cursive började karriären i posthardcoregenren, men i och med att ena gitarristen/sångaren/låtskrivaren Steve Pedersen lämnade bandet i samband med en splittring + återbildning av bandet blev bandets musik mer melodiöst och varierad. Energin är fortfarande en viktig beståndsdel i musiken men på Debaser så tände det inte riktigt till förrän mot slutet.

Inledande Bored Man Overboard var inte helt oävna, lät lite som om de blandade The National med shoegazebandet Slowdive.

 Bored Man Overboard

2012-04-19 Michael Gira och Christoph Hahn, på Debaser Slussen

 Sist jag såg Gira så spelade han på Södra Teatern inför en andäktig och sittande publik. Debaser slussen ger lite andra förutsättningar. Återkommer till det.
Uppvärmare Christoph Hahn (Swans, The Angels Of Light) påpekade sarkastiskt (eller humoristiskt, svårt att avgöra) att han har varit på roligare begravningar och satte standarden för kvällen. Hans set var i övrigt helt ok.
När sedan kvällens huvudperson gick på scen så var lokalen åtminstone halvfull och stämningen bättre. Gira har en förmåga att fokusera och framträda med sådan pondus och energi att det inte spelar någon roll att han sitter ensam med en akustisk gitarr, det blir satans tungt ändå. Han spelade fler Swans-låtar från comeback-skivan som lätt snudd på magiskt bra som solonummer, men det märktes att hans humör inte var på topp.
Att det satt lappar i entrén om att kameror och mobiler undanbes under uppträdandet hindrade inte publiken från att fotografera konserten igenom och efter några sura blickar så lackade Gira ur och skällde ut publiken efter noter. Musikens ångestladdning blev dock inte lidande av det.

2012-03-15 Karl Bartos, på Katalin Uppsala




Karl Bartos är naturligtvis mest känd som före detta medlem i legendariska Kraftwerk, men har under årens lopp även givit ut lite skivor både under eget namn och som Elektric Music. Vilken del av karriären som har varit mest framgångsrik kan ingen undgå att märka under kvällens föreställning av Live Cinema som han kallar bild- och musikföreställningen. Att titta på två gubbar med laptops är inte så spännande, men bildspelet med passande filmer gav publiken ett hyggligt alternativ. 13 låtar med Kraftwerk och 5 sololåtar avhandlas i raskt tempo, en del långsammare nummer är lite upphottade för att passa ihop med resten. Ok, det var ingen upphetsande konsert men det var ändå kul att höra hela Computer World och nästan hela The Man Machine. Den chansen kommer nog inte igen.

2012-01-27, Mattias Alkberg och Nerverna, på Katalin, Uppsala

Herr Alkberg är en av få artister där jag fokuserar mer på texterna än på musiken. Musikaliskt så föredrar jag honom som medlem i The Bear Quartet än som soloartist. Han har dock gjort många bra låtar varav flera spelades på Katalin denna kväll.

2011-11-10, Monster Magnet och Black Spiders, på Katalin, Uppsala

Att jag går på en konsert i min hemstad Uppsala tillhör inte vanligheterna. De få gånger det är något jag vill se så brukar det krocka med t.ex. jobb. Katalin har den senaste tiden satsat på ett nostalgi-program och i år har The Waterboys, Public Enemy och Susanne Vega spelat. Ändå är det lite oväntat att ett band som MM dyker upp just där. Förhoppningsvis så kan det blir lite fler renodlade rockkonserter även i framtiden för publik verkar det finnas så att det räcker.

Förbandet Black Spider bjöd på en pinsam blandning rockklichéer. Referenser: Poodles och Mustasch.

Monster Magnets set bestod av skivan Dopes To Infinity från 1995, men de kastade om låtordningen lite så att hitsen skulle hamna sist. Dave Wyndorf verkade inledningsvis både lite överårig och lite seg och rösten höll inte riktigt. Det lät ändå ganska bra. En bit in i setet så började han tända till och leverade mellansnack och publifrieri och även rösten lät bättre. Som extranummer spelade de hitsen från Powertrip och Nomads-låten "Five Years Ahead Of My Time".
Sammantaget en ganska fin spelning. Det var dock omöjligt att inte jämföra med Melvins som jag såg ett par veckor innan. Genremässigt har de ibland klumpats ihop som olika sorters Stoner-rock, men skillnaden är tidvis som natt och dag. Om Melvins är punk så är Monster Magnet new wave och om Melvins är psykedelisk kraut så är Monster Magnet glam-rock. Båda ytterligheterna duger för mig.

2011-10-23 Melvins, på Strand, Stockholm

Dagens Melvins består av Buzz Osbourne (så klart), Dale Crover (så klart) plus Codey Willis och Jared Warren från Big Business. Två trumset ser man sällan, men det fungerar utmärkt och svänger rätt hårt.
De blandar och ger rätt kraftigt från deras långa karriär men det låter ändå homogent och lite enehanda för tyngdpunkten ligger på monotona en-riffslåtar. Bäst blir det när de varvar de snabbare låtarna med långsammare som At The Stake