2011-05-08 Swans / James Blackshaw på Strand, Stockholm

Swans var ett band som ständigt utvecklades under åren 82-97. Som soloartist och i otaliga samarbeten har sångaren Michael Gira varit en artist av oomkullrunkelig integritet. När han så omstartade bandet igen efter 13 år så var jag något skeptisk och även om My Father Will Guide Me Up A Rope To The Sky som släpptes förra året var bra så var den bara ett liten föraning om vad Swans hade att bjuda på. 
Enligt uppgift var Gira lite missnöjd över att de var lite fega när de spelade in låtarna och att de skulle rätta till det misstaget när de uppträder live.
I Stockholm var de som ett sågverk stämt i mollackord kompat av en kör av flygplansmotorer. Så måste det ha låtit för de oinvigda. Band som Neurosis och Godspeed You Black Emperor har influerats av Swans men mästarna själva slog denna kväll efterföljarna på fingrarna när det gäller monoton och plågsam skönhet. Det var också väldigt trevligt att höra en, i ljudbilden, framskjuten bass vilket gav låtarna en puls som jag tyckte saknades på comeback-skivan. 8 låtar på 2 timmar och 40 minuter var dock på gränsen för vad man orkade med.

2010-11-06 Midaircondo / Little Children / Ass på UKK, Uppsala

På biljetten stod det bara Little Children och Midaircondo, men eftersom 3/4 av Little Children även uppträder som ASS (Andreas Söderström Solo) så blev det en liten extrakonsert.

De spelade ett ganska jazzigt set och det svängde mer än det brukar på skivorna. Sedan kom sångaren Linus Lutti in på scen och akten bytte namn.

Lutti är en mycket mjuk sångare men tar ändå upp utrymmet i ljudbilden pga pondus och självklara melodier.

Tidigare har jag nog tänk på Midaircondo som elektronica, men efter att ha sett dem på scen så vet jag att de är ljudkonstnärer. Istället för att använda sig av på förhand samplade ljud så använder de sina röster och ett stort antal akustiska instrument. De processar sedan ljuden på diverse sätt genom delay-effekter och andra tekniska prylar förvränger dem. De kan inte lata sig på scen utan de jobbar väldigt hårt från första tonen till den sista. Alla tre spelningarna var mycket bra.

2010-10-09 Television Personalities / Sad Days For Puppies på Strand, Stockholm

Ibland känns vissa citat mer aktuella än annars. Någon av medlemmarna i Aerosmith lär ha sagt att de i början var musiker som provade knark, men gradvis gick över till knarkare som provade att spela musik. Dan Treacy kan fortfarande skriva låtar, men som scenartist klarar han inte ens att leva upp till hobbynivån. Hans betydligt yngre kompband kämpar för att hålla skeppet flytande och det är stundtals helt omöjligt. Trummisen lämnar scenen i vånda men övertalas att återkomma. Ibland kan man urskilja en textrad från några av TVPs kändare låtar men det är en klen tröst för gamla fans som äntligen skulle få se sin idol. Om jag jämför med tidigare katastrofspelningar som jag bevittnat (som Poesie Noire 1987 och The Pastels 1989) så hade lördagens spelning några förmildrande omständigheter. Oledolyckan himself, Dan Treacy verkade inte lida alltför mycket och en trogen skara fans stöttade honom hela vägen.

Sad Day For Puppets framträdande var betydligt mer rumsrent, men inte mycket roligare.

2010-09-23 Blonde Redhead / Porcelain Raft på Debaser Medis, Stockholm

Blonde Redhead har alltid känts som en udda fågel. På deras första 4 skivor blandade de kantig gnisselrock med fransk sextiotals-pop vilket de slutligen fastslog med en Gainsbourg-cover 1998. Runt 2002 bytte de skivbolag från alternativrocksbolaget Touch & Go till engelska 4AD och soundet blev mjukare och gitarren sköts bakåt i ljudbilden. Under pågående turné så spelar de endast material från de tre senaste skivorna och mest naturligtvis från senaste synthpoppiga Penny Sparkle och på scen så svänger det mycket mer än på skiva. Ljudet är perfekt och varje låt känns som en fullkomligt perfekt konstnärlig skapelse och jag kommer på mig själv med att hoppas på att de inte ska spela några gamla låtar.

Enmansbandet Porcelain Rafts musikaliska ambition verkade vara mycket hög men lät mest som F.R. David med Panda Bear-komp.

2010-08-14 Way Out West - Göteborg

Lördag: Skyndade mig in till stan för att se onödigt uppskrivna The Drums. Har inte varit imponerad av det jag har hört hittills och de var t.o.m. ännu sämre live.

Mumford & Sons gjorde desto bättre intryck, västarna till trots. De är otroligt drivna scenmusikanter som gör allt rätt. Helt ok med andra ord. Innan de hade spelat färdigt smet vi iväg och kollade in Girls. Först lät det väldigt intetsägande och de levde inte upp till lovorden vi läst och hört, men det tog sig efterhand. Inget revolutionerande, men helt ok. Detsamma kan ju sägas om Pavements spelning. Jag såg dem 4 ggr mellan 1992 och 1998 men aldrig har jag sett dem så glada och avspända som i år. Låtlistan var också något i hästväg. Trots detta så kändes det lite för tryggt för att vara Lo-Fi och så kände man sig återigen lite äldre. The Chemical Brothers har förmågan att väcka gamla och gistna kroppar till liv. Ansamlingen framför scenen var enorm men jag kunde inte riktigt ryckas med i euforin. Efter LCD Soundsystems kalasspelning dagen innan med trummor och bas och hela fadderullan så kändes kemibrödernas playbackshow lite dammig. Visst var det snygga bilder i bakgrunden, men det kändes bitvis som om det lika gärna kunde ha varit Blue Man Group på scen.

Om klubbupplägget säger jag bara: Grrrrrrr

2010-08-13 Way Out West - Göteborg

Fredag: Det var väldans trevligt att besöka en festival man inte varit på tidigare, speciellt en stadsfestival med indie-inriktning. WOW rymmer många genrer och stilar men det mesta var hyffsat indie-pk.

Första bandet var Panda Bear och det var en riktig besvikelse. Mässande och repetivt och tämligen enerverande. Paul Weller bjöd på ett slags potpurri av gamla The Jam-dängor och Style Council-låtar (enligt hörsägen) och ja, det var helt ok. Beach House gjorde en jämn och bra spelning varken mer eller mindre. Local Natives hade jag tidigare avfärdat som ett ytterligare Band Of Horses/Fleet Foxes-skäggigt (och tråkigt) band. Låt för låt så blev jag mer och mer välvilligt inställd och ja, det var riktigt bra. The National är ett bra band men de borde kanske skaffa sig en rådgivare som berättar för dem att deras snabbare låtar med krystad hojtsång inte är så bra. Bitvis jättebra, bitvis lite pinsamt. När Iggy och The Stooges brakade loss så hade vi parkerat oss i öltältet närmast stora scenen och de bjöd på bra underhållning som tusan. Rockklassiker för hela slanten. Kvällen avslutades med en smått fantastisk spelning med LCD Soundsystem. Med riktig bas, riktig gitarr och riktiga trummor kan man göra perfekt dansmusik i gränslandet mellan Talking Heads och New Order. Och ja, jag dansade.

Om klubbupplägget säger jag bara: grrrrrr

2010-07-27 Skinny Puppy på Tyrol, Stockholm

Ibland får man känslan att antalet människor som missade Skinny Puppy på deras legendariska, men avbrutna turné 1988, är lika många som hävdar att de var på Woodstock. Inte minst när haussen kring deras Stockholmsspelning i juli var som störst. Jag var bland dem som hade biljett till konserten i Jönköping som skulle ägt rum dagen efter att Nivek Ogre lades in på Malmö (tror jag) Lasarett. På grund av det så blev även jag en smula handsvettig när jag klev in på Tyrol för att se bandets comeback-turne-spelning på Tyrol 2010.

Bandet har alltid haft extravaganta scenshower på sina turnéer och det gjorde att man undrade vad som skulle hända på scenen. Det störde nog själva musikupplevelsen en aning att man väntade på att något som sedan inte hände. Dessutom så störde jag mig på att Nivek var inlindad som en mumifierad Ku-Kux-Klan-medlem. Jag funderade mest på hur satans varmt det måste vara.

De hade uppdaterat de äldre låtarna men tyvärr är de nyare så dåliga att de gärna kunde ha hoppat över dem. När de kom ut för extranummer så hade Nivek slängt av sig kostymen och jag kunde slappna av en smula och antagligen så var det därför som det kändes som om konserten lyfte just då. Eller så var Worlock och Shore Line Poison kvällen bästa låtar.

Love In Vein

Hatekill

Addiction

Dogshit

Deadlines

Politikil

Pedafly

Rodent

Tormentor

Pro-Test

Morpheus Laughing

Ugli

Assimilate

Encore:

Worlock

Shore Lined Poison

Far Too Frail