lördag 28 februari 2009
Throneberry hade lite grann musikaliskt gemensamt med Afghan Whigs men var lite segare och enda minnesvärda låten är Touched från skivan Sangria. Den låten blev höjdpunkten på deras spelning.
Afghan Whigs hade ett rejält knippe kompmusiker med sig, bla Shawn Smith som spelade piano och falsettsjöng i gigantisk skinnkeps. Sångaren Greg Dulli var så där härligt dryg som bara han kan vara. Han stoppade en kille som skulle stagediva och bad de andra musikerna vara tysta medans han i mikrofonen frågade killen vem som var kvällens stjärna och bad honom sedan "get the fuck of my stage". Annars var de förstås briljanta och som vanligt så lyckades de baka in covers i sina egna låtar på ett förnämligt sätt. De jag kommer ihåg var Where Did Our Love Go? av The Supremes, When Doves Cry av Prince och Gimme Shelter av The Rolling Stones som fick stort utrymme som mittparti i deras egna Turn On The Water.
Fireside framstod ofta som ett humörband, det syntes alltid väldigt tydligt när de inte var på hugget eller kände sig bekväma. Kanske berodde det på att deras karriär gick från 0-100 hösten 95-våren 96. Denna kväll var inte en av deras bättre i Uppsala.
Refused tog ett karriärsprång med skivan Songs To Fan The Flames Of Discontent men verkade betydligt mer bekväma på scen. Såg alltid ut som om de hade roligt när de spelade. Låtar som Rather Be Dead och Return To The Closet satt som smäck.
Entombed visade att gammalt var äldst och välte stället med rötter och allt.
torsdag 26 februari 2009
Det var fullkomligt logiskt att dessa två band turnérade tillsammans då Superchunks sångare Mac hade varit i trummis i Seam i början av deras karriär. Men dessa två spelningar var olika som natt och dag. Seam med Soo Young Park i spetsen såg valiumsega ut och broderade sakta fram låtarna och inget i hela världen verkade få dem att skynda sig, inte ens Studions curfew. Så när Superchunk klev på scen så var det typ 35 minuter till att det skulle vara tyst. De såg till skillnad från Seam väldigt stressade ut och spelade i stor hast och det enda de sade mellan låtarna var ett det var bråttom som tusan. De avslutade konserten med strålande verion av Slack Motherfucker.
Fotograf: Sara Reis
3 spelningen på mindre än ett år för Mouth på Kalmar De hade nyligen cd-debuterat och skulle visst till USA för att prova på en karriär. Har inte hört talas om dem sedan dess så man får väl anta att det inte gick på bra. Samma öde gick också Sludge Nation till mötes fast det var nog senare samma år.
Ett färskt band som inte riktigt lät som något annat band i Sverige gjorde 1996. Visst fanns det likheter med Bob Hund men de hade inte samma explosivitet och driv som dem. Fint Tillsammans lät mer som de hade sina rötter i den svenska proggrocken och deras vardagssurrealistiska texter fick mig att associera till Philemon Arthur & The Dung.
Kvällen man aldrig glömmer. Efter en lång bilfärd ner till Linköping tillsammans med Blake Carringtons så blev det en riktigt bra spelning med samma band. Slush Puppies lät mycket som Dinosaur Jr och spelade högt som fanken. Efter spelningarna så hamnade vi mitt i en parodiskt polisrazzia. Poliserna ställde skrattretande frågor och slängde långa blickar på Henke som hade långt hår och skägg. 68, vad hände? Vi hade dock rent mjöl i påsen.
onsdag 25 februari 2009
En annan promotiongratisspelning. Betydligt tråkigare band denna gång.
Det var vanligt att band gjorde reklam för sig på detta sätt vid den tiden. Vi skulle haft Stonecake vid ett tidigare tillfälle men någon dag innan spelningen lyckades sångaren leda ström genom kroppen med en trasig gitarr, så hela turnén blev naturligtvis inställd.
Monster var ett ganska färskt (iallafall på skivfronten) band och fick inleda vårsäsongen på Kalmar. Vi fick skriftliga förmaningar av deras bokningsbolag om att inte beskriva Monster som ett ska-band. Eller att framhålla att någon i bandet hade spelat i Girlsmen. Lite fånigt med tanke på hur mycket Ska det låter om bandets debut-ep.
De visade sig vara ett superbt liveband med en blåssektion som röjde värre än Mano Negra. Monster var helt enkelt hur underhållande som helst.
Fotograf: Sara Reis (på bilden Blake Carringtons-Magnus och hela Small)
Tror att det var på denna spelning de hade besök av ett skivbolag som var intresserade av att ge ut en skiva med King Here After. Deras förra skivbolag konkade. Det nya bolaget ville att ett annat band som de var intresserade av skulle vara förband. De hette Lambretta och de "lyckades" ganska bra senare. King Here After rodde kontraktet i hamn men det nya bolaget konkade också innan deras skiva kom ut. Förunderliga äro herrens vägar.
Låtlista KHA:´
- 01.The astronaut´s lullaby
- 02.Lycanthrope´s weekly therapy treatment chat
- 03.The irresolute
- 04.Lack of inspiration
- 05.Substitute for chance
- 06.Monster in the closet
- 07.Lighthouse keeping song
- 08.Doggy
- 09.Wooden home
- 10.Prometheus unleached
- 11.Dark soon
- 12.Whore
- 13.Kick out the jams
tisdag 24 februari 2009
Enda Stockholmsspelningen under tiden som jag var bandmedlem. Den var oerhört läskig. Det var PopQuiz-kväll på Studion och vi skulle agera underhållning i pausen. I publiken fanns både popquiz-mästaren, som jag ej kommer ihåg namnet på (gjorde tidningen Now & Then) och lite löst popfolk plus några kompisar. Jag var väldigt nervös, benen skakade, och gitarren stämde ur sig samtidigt som ridån gick upp.
söndag 22 februari 2009
Doktor Kosmos hade releasefest för förstlingsverket Socialmedicin på Kalmar Nation. Uppe på övervåningen på nationen hade de först mottagning med fördrink och Ujje spelade proggplattor på vinyl. Uppsalatrion Ronster var förband och lät väldigt mycket som Buffalo Tom vid den här tiden. De var bra. Sedan spelade förstås också Doktor Kosmos och Starlightorkestern.
fredag 20 februari 2009
En konsert som jag har mycket minnen ifrån. Jag vet inte om Do Not Tailgate hade hunnit släppas ännu men det var ett stort pådrag denna kväll. Det var dels en mindre showcase-spelning för Fireside som hade besök från ett större bolag eller management av något slag. Bokningsbolaget Luger och Expressen hade en gigantisk gästlista och alla skulle dricka på Expressens kort, vilket innebar stora problem för personalen i baren. Fireside var verkligen på gång denna höst och stämningen var närmast andäktig, minns speciellt en nervkrypande version av Not In My Palace och mäktiga versioner av Kilotin, Interlace och Left Rustle.
Det var femte gången jag såg Honey Is Cool på ett halvår och det blev bara bättre för varje gång. Vissa låtar ändrade även form under tiden. Ett vers här och en refräng där bytte plats eller ändrades medans låtarna tog den form de fick på debuten Focky Focky No Pay.
Ludo X var ett väldigt ungt band från Danmark som hade vunnit en popbandstävling och fick som pris ge ut en egen skiva. De spelade britpop i samma anda som Blur och Pulp och hade några hyggliga låtar. De gav bara ut en skiva, vad jag vet, men flera av bandmedlemmar har haft framgångsrika musikkarriärer i Danmark, bl.a. som Junior Senior.
De gick hem ganska bra hos publiken på Kalmar.
torsdag 19 februari 2009
Jag spelade med Able och förrutom oss så var det en drös med Eskilstunaband, bl.a. Superswirls. Inte en av våra bättre spelningar Det var iofs svårt för mig att avgöra eftersom jag hade scenskräck så kändes de flesta spelningar obehagliga. Men publiken blev inte direkt vild av upphetsning.
Det var dock kul att se Superswirls någon annanstans än på Kalmar. Dessutom så var det för ovanlighetens skull större stjärnglans i publiken än på scenen.
En festival som dominerades av Amerikansk muskelrock, trip-hop och b-laget inom engelsk brittpop.
Torsdag: Snapcase inledde festivalen i Teaterladan och var riktigt tunga och bra. Kent var helt ok på Pampas. Salt och Starmarket följde upp sina finfina spelningar på Emmaboda med att vara bra även på Hultsfred. Kvällen avslutades med Filter i Teaterladan. De var ganska griniga och stämningen var väl inte på topp.
Fredag: En riktig mellandag. Slötittade lite på Eläkeläiset, Broder Daniel, Sator och Tricky, där den sistnämnde var i sömnigaste laget.
Lördag: Ash var otroligt ösiga och skrammliga Det var innan de gick över till att spela brittpop. Deus var precis som Filter ganska så griniga men de bra ändå. Souls och Honey Is Cool var dock bäst denna dag. The Posies såg jag bara lite på men de verkade också bra. Sämst var Black Grape.
Det blev en något annorlunda festival för mig det här året. Dels så kände jag många medlemmar i banden som spelade pga av att jag hade arrangerat spelningar med dem i Uppsala och dels så ägnade jag mycket tid åt att boka in en del av de andra banden till hösten.
Detta ledde till att jag knappt hann träffa mina kompisar som var på festivalen.
Toppspelningar: Honey Is Cool hade lite otur med förstärkare som gick sönder men det spelade inte så stor roll. Salt gjorde en kanonspelning, antagligen bäst på festivalen. Broder Daniels spelning var en uppsluppen historia. Det regnade en skvätt men på området framför scenen rådde karnivalstämning. Starmarket och Loosegoats visade att de var band som var på gång. Bra post-hardcore och lo-fi-rock.
Bra spelningar: Yvonne spelade sent på kvällen i en blandning av rök och dagg. J Church var ett amerikansk poppunkband som röjde på rätt rejält. Mazarine Street spelade svängig rock. Naked, Ray Wonder var bra, men spelade inför en liten publik. Refused var ok.
Mindre Bra: Red Sleeping Beauty spelade tidigt och spelade lite för slö musik. Flying Saucer Attack spelade sent och eftersom jag inte hade lyssnat så mycket på dem innan så var jag ofokuserad. Sindy Kills Me förstod jag mig aldrig på. Bevis Frond och The Odd Numbers kunde jag nog varit utan.
onsdag 18 februari 2009
En lustig detalj med denna spelning var att från början så var Chameleon Ride inbokade på detta datum. I Chameleon Ride spelade Ian, Ebbot och Björn, tidigare Union Carbide-medlemmar. De skulle senare byta namn till The Soundtrack Of Our Lives. Kort efter avbokningen ringde då Sex Dwarfs och sökte spelning. I detta band spelade Adam, Henrik och Jan som också varit medlemmar i Union Carbide. Det var en ren slump men såg ut som en tanke. I Sex Dwarf sjöng Anders Svensson och de hade inget musikaliskt gemensamt med UCP utan spelade bra indierock typ Pavement. De gjorde en bra spelning och vad jag vet så finns tyvärr inte någon av de låtar de spelade utgivna. De gav senare ut en CD-EP under namnet Sulky. Förbandet Blake Carringtons begick scendebut i officiella sammanhang och gjorde det bra.
tisdag 17 februari 2009
Den här festivalen hade en grym line-up och det berodde på en del lyckliga omständigheter. Yvonne, Blithe och Krock Med En Opel var inbokade och det var på gång att Hardy Nilsson skulle vara huvudnumret. De bakade ur ganska nära inpå och det såg ut att bli en minifestival. Jag chansade och ringde Kent som hade spelat i januari. De släppte sin debut 15/3 mars och hade blivit ett rätt så stort namn sedan dess. Till min förvåning så tackade de ja, men jag fick lova att inte berätta om spelningen för deras bokningsbolag. Veckan innan ringde Hansi och tjatade till sig en spelning för ett nytt band som hette Mouth.
Krock Med En Opel var ett band från Uppsala som spelade klurig rock. Mouth spelade sedan och de visade sig vara en lyckad bokning. De spelade rapp och snärtig indierock i rakt nedstigande led från Pixies. Blithe var en drömbokning, sedan debutskivan så hade de utvecklats till ett av Sveriges bästa band och spelningen var i ungefär den klassen.
När Kent klev på var stämningen i puben nära kokpunkten. Det jag minns bäst är trots allt att Jocke Berg häcklade en kille i publiken för att han applåderade bandet medelst finger-knäppninger och att han bar vita byxor. Lite roligt med tanke på Stadionspelningen 10 år senare. Avslutningsvis spelade Yvonne för en utmattad och redan ganska så nöjd publik.
måndag 16 februari 2009
Nationen hade hembygdsvecka och vi blev ombedda att boka ett band från Kalmar Län som skulle ge hembygdskänslor. Valet föll på Lifven Vänner från Hulstfred som spelade irländsk folkmusik med texter som handlade om hembygden runt Hultsfred och Vena. Udda inslag på en hårt indieprofilerad nation.
Mars var späckad med konserter på Kalmar och höjdpunkterna många. Att få dit Björnkvartetten var länge en dröm och nu gick den i uppfyllelse. Denna turné var de förstärkta med medlemmar från Fireside. Låtlistan dominerades av låtar från Everybody Else. En mycket bra spelning.
Foto: Sara Reis
Tre av medlemmarna i Able var dalmasar, varav två dessutom kom från Borlänge så det här var i princip en homecoming-spelning. Föutsättningarna var perfekta, bra PA, bra ljudtekniker, bra betalt och fri öl. Vi spelade 2 set med disco i pauserna. De flesta blev lite besvikna andra gången vi gick på scen och discot tystnade. Men en liten skara entuiastiska popälskare jublade. Speciellt åt Elvis Costello-covern vi spelade. Det var också populärt när Johans pappa (som var lärare på högskolan) gästade på scen med sitt dragspel i låten Nighfishing. På det hela taget var det en lyckad spelning. Bara det att vi hade fungerande monitorer var superlyxigt. Jag hade oturen att köra och sent på natten irrade vi omkring i timmar och letade efter Dantes mammas hus. Han själv hade druckit glömskedricka och visste inte riktigt.
söndag 15 februari 2009
Tidningen Ultra hade kalas med 4 unga svenska band på scen. Sindy Kills Me var inte riktigt min grej. Singer och Yvonne var ungefär som vanligt. Honey Is Cool var kvällens höjdpunkt. Göteborgsbandet hade skickat in en lysande demo till Kalmar Nation och de var ett band späckat med talang.
Bröderna från Göteborg hade blivit mycket omskrivna och släppt singeln Cadillac sedan första Kalmarspelningen. Det var en mycket emotsedd afton men tyvärr slutade den i moll. Det var smockat med folk och man kunde nästan ta på stämningen. Tyvärr så var det några överförfriskade personer i publiken som kastade en ölflaska upp på scenen och spelningen urartade och kulminerade med att sångaren skickade ut ett mikrofonstativ i publiken. Inte för att skada någon utan pga den upptrissade stämningen och situationen. En flicka i publiken fick den i huvudet och svimmade av. Eftermälet blev inte helt lyckad och många vill nog glömma det hela, framförallt undertecknad. Fram tills dess var det en bra spelning.
Alla foton av Sara Reis
En mycket ambitiös skapelse initierad av Pål. 3 "band" som spelade elektronisk musik avlöste varandra på scen och skapade något slags flow. Först var det Onomatopoeia (Pål Westermark själv och Erik Möller) som var ambienta i grunden men ändå var hyggligt dansanta. Subcouds spelade mer dansant techno och drev upp tempot. Avslutande P.O.O.´s (förkortning för Per Och Olof eller Per Olofs Orkester) musik var mer åt Trancehållet. Det blev en hejdundrande succé och puben var ett som ett galet dansgolv ända till avslutningen vid stängningsdags.
fredag 13 februari 2009
Något så ovanligt som en synthafton på Kalmar. Kiethevez lät mycket som Depeche Mode och hade en bra sångare vilket är lite ovanligt bland svenska synthband. Har för mig att de spelade en cover på en The Cure-låt från skivan Wish. Förbandet var ett enmansband. Kommer inte ihåg riktigt hur Xile lät.
För en gång skull spelade vi inte i Valvet utan i festsalen. Jag tror att Uplands hade en specialvecka med ett liveband varje dag. Men jag kan minnas fel. Lite folk var det iallafall eftersom många var bortresta över helgerna. Vi spelade några låtar som inte blev inspelade på någon demo, bl.a. Modern Times och Dumb.
Uppsalabandet Blake Carringtons debuterade med att spela på nationens personalfest. Pål satt på en stor kudde med en dator eller synth eller båda delarna. Magnus och Henrik spelade gitarr och Erik hade ännu inte börjat spelade bas med bandet utan stod i publiken. De framförde bl.a. låten Boozehag.
Alla foton av Sara Reis