2004-06-17/18/19 Hultsfredsfestivalen

Teaterladan: The Dillinger Escape Plan hade en ny sångare och de hade även sansat sig något musikaliskt. Ljudet var halvtaskigt men bandet var en energikick. Essex Green gör ljuva melodier men kan också vara lite tråkiga. Är man på partyhumör med spring i benen så kan det svårt att stå still och se ett sådant band. Hade det varit på Södra Teatern kunde det ha blivit hur bra som helst.

Atlantis: Phoenix spelade sömngångarpop. 

Pampas: Jag har inte direkt följt Bright Eyes karriär från första parkett men har uppskattat en och annan av hans låtar. Som live-artist så är hans rykte något skamfilat men på Pampas bestod Bright Eyes av ett stort antal habila musiker och Oberst själv verkade vara på hyggligt humör. Rätt så bra spelning blev det. Kris Kristofferson var perfekt att sitta i öltältet och lyssna på. Likaså Jose Gonzalez som drog storpublik.

Hawaii: Det verkar som om jag tillbringade större delen av festivalen i ett öltält, för även PJ Harvey, Pixies och Morrissey såg jag från ett öltält. PJ Harvey gjorde ett ganska så utåtriktat framträdande, väsensskilt från det jag såg på Vattenfestivalen 98. Pixies hade blivit betydligt äldre och tyngre sedan jag såg dem på Roskilde 89, men de verkade mycket mer fokuserade och samspelta. De radade upp sina låtar på ett effektivt och tilltalande sätt. Morrisseys karriär hade efter The Smiths varit en berg och dalband med (i mitt tycke) alltför mycket dal. Hans fans verkar vilja att han fortfarande ska vara bra, så att de sväljer vilken halvdan comebackskiva som helst med hull och hår. Han är en hygglig liveartist och när han plockar fram några The Smithslåtar på slutet så stiger jublet.