2008-07-24/25 Acceleratorfestivalen på Münchenbryggeriet

Festivalen var uppdelad på två dagar för att få med Band Of Horses på programmet. De andra tisdagsbanden fick väl räknas som förband och ett av dem var kvällens stora behållning. Foals visade sig vara ett utomordentligt live-band som framförde sin mix av pop och matterock på ett svängigt och intrikat sätt. Band Of Horses som med tiden blivit mer arena-rock än vad som är hälsosamt genomförde en godkänd spelning.

Onsdagen började lite segt även om El Perro Del Mar var godkänd. Kvällen tog dock fart efter Deerhunters fantastiskt trevliga spelning i Atlantis-salen. Gitarrerna surrade och fräste så fint att jag fick gåshud. Enda smolket i bägaren var en mytomanisk engelsman som nästan lyckades tjata ihjäl min konsertupplevelse. Efteråt ville han "göra upp", men jag lyckades övertyga honom att jag brydde mig mer om att gå och titta på St.Vincent istället, än att bråka med honom.
St.Vincent visade sig vara något av en entertainer som hade många strängar på sin lyra.
Även Wildbird & Peacedrums var en fascinerande scenupplevelse (publikupplevelse borde det kanske heta), men vid den tidpunkten på kvällen var vi lite för glada i hatten för att till fullo uppskatta "public service"-musik. Kvällen stora begivenhet skulle Battles bli, men en timmes försening lade lite sordin på upprymdheten jag kände ett par timmar tidigare. Det var en mycket bra spelning, tröttheten till trots. Bandet verkade nämligen, till skillnad från mig, ha hur mycket energi som helst.

2008-04-30 Boris / Growing / This Will Destroy You på Kägelbanan, Stockholm

En mycket udda trio band på min ära. This Will Destroy You spelar en standardiserad instrumental postrock, inte speciellt olik Explosions In The Sky och ett par dussin andra band. Helt ok men inte speciellt originellt. Growing spelade också instrumental musik men var lite mer experimentella. De två medlemmarna hade 200 effektpedaler var och försökte med hjälp av diverse delay och andra effekter få igång något slags groove. De verkade inte höra varandra bra utan lyckades vara helt ur takt nästan hela spelningen, vilket fick till följd att det blev mer plågsamt än svängigt. Japanska Boris var en syn för gudar. Sångaren hade hår likt en lejonman och spelade 2-halsad bas. Trummisens podium var 3 meter högt och trummisen, även han i lejonman, jonglerade friskt med trumpinnarna. De två gitarristerna var desto coolare. Musikalist rörde sig obehärskat mellan Garagerock, Boogierock och Drone Metal. Den sistnämnda genren är deras mest framgångsrika i mina ögon (och öron) och de har bl.a. gjort skivor med Sunn (((0 och Merzbow. Tyvärr blev lite väl mycket bösrock, men avslutningsvis dronades det friskt.

2008-04-09 Oceansize på Debaser Medis, Stockholm

Engelska Oceansize stod för vårens absoluta höjdpunkt. Som förband till Coheed & Cambria fick de chansen att spela inför en tämligen stor publik på Medis. Det var inte inte helt idealiskt eftersom merpartern av publiken gav blanka fasen i dem och ljudet var av förbandskvalité. De lyckades iallafall göra mig och gäng till saliga. Aldrig har jag var med om att ett band som bara fick spela ca 8 låtar lyckas pricka alla mina favoritlåtar. Progressive hårdrock blir inte finare än så.

2008-04-07 Low / The Helio Sequence på Södra Teatern, Stockholm

Jag var något besviken på Low´s skiva Drums & Guns som kom efter den magnifika The Great Destroyer. D & G hade ett avskalat sound i jämförelse och det hade jag inget emot men låtmaterialet var svagare. Trots att de flesta nya sångerna nästan var befriade från gitarrer så verkade gitarristen och sångaren Alan Sparhawk närmast besatt av sin gitarr. Han kramade fram gitarrslingorna ur gitarren och verkade nästan ha svårt att behärska sig. Han erkände i slutet av konserten att han led något av bristen på jazztobak vilket kunde förklara hans något desperata uttryck.

Förbandet The Helio Sequence bestod av en trummis och en gitarrist/sångare och där slutade likheterna med The White Stripes. De lät snarare som Death Cab For Cutie minus Ben Gibbards melodikänsla.

2008-03-21 Ideal på Musikens Hus, Uppsala

Skivbolaget Ideal firade 10 med att anordna spelningar på ett par ställen i Sverige, bl.a. Uppsala. De akter vi såg var Mattias Petersson, The Skull Defekts, Audionom och Wolf Eyes. Mattias Petersson hade jag inte hört förut men jag blev desto mer imponerad över hans framträdande. Hans musik brukar kallas alltifrån elektroakustisk till electronica. Mig kvittar det lika vad man kallar det för, för det var fascinerande lyssning. The Skull Defekts spelade delvis elektronisk noiserock. Det är lite svårt att veta vad killarna vid datorerna egentligen gjorde för den dåliga ljudmixen gjorde att det enda man hörde var slagverk och trummor. De hade säkert kunna tillföra en gnutta dynamik till det 30 minuter långa stycke de framförde. Bandet Audionom led också av kasst ljud men där räddades de till viss del av det visuella framförandet på duken bakom bandet. Låtarna lätt en anings halvfärdiga. Nu när jag har hört dessa låtar på skiva så vet jag hur det kunde ha låtit om de hade fått ett ordentligt soundcheck. Wolf Eyes däremot ägnade mycket tid åt att ställa in ljudet och när de väl kom igång så var jag trött och den evighetslånga låt de inledde med lät misstänkt likt soundchecket, så vi sade tack och adjö.

2007-12-01 The National / Hayden på Berns, Stockholm

Nästan exakt två år tidigare spelade The National på Kalmar Nation i Uppsala. Sedan dess så hade en betydligt större publik upptäckt bandet och senaste skivan Boxer hamnade på många årsbästalistor. När spelningen inleddes på Berns märktes det att de inte riktigt hade vant sig vid tanken på att de numera var ett stort band. Så långt ifrån Oasis som man kan komma. Publikens jubel fick dem att växa under hela spelningens gång utan de verkade bli styva i korken. Kanske finns där en äkta ödmjukhet. Spelningen var iallafall riktigt bra och förartisten Hayden var helt ok om än inte lika engagerande som The National.

2006-10-14 The Search / Mist Of Babylon på Katalin, Uppsala

Båda banden är från Uppsala och har funnits i minst 10 år, trots det så var det första gången jag såg något av dem. MOB spelar yxig gothmetal av den tråkigare sorten. Alla låtar byggde på osvängigt gitarr-tuggande och till och med Depeche-covern All The Things She Said lät replokalsmetal. The Search spelade atmosfärisk popmusik som också fick en att fundera på 80-talsreferenser (t.ex. Kitchens Of Distinction) men hade talang nog att göra både bra låtar och snygga arrangemang.

2007-10-10 Future Of The Left på Debaser, Stockholm

När Wales-bandet McLusky lade av så bildades Future Of The Left och de låter som en blandning av NoMeansNo och Shellac. De turnérade som förband till ett amerikanskt trallpunkband som heter Against Me. Det är egentligen optimalt för en småbarnsföräldrer att gå på konsert och bara se förbandet för då hinner man hem till Uppsala innan klockan 23. Innan FOTL spelade ett annat band men gjorde verkligen inget intryck på undertecknad. FOTL var desto bättre. Efter en något trevande och strulig inledning så fick de igång sin rytmiska ångvält. Tyvärr var det högst 10 pers som var där för att se FOTL och Against Me-publiken brydde sig inte.

2007-06-29 Accelerator på Frescati, Stockholm

Festivalen flyttade ut i det gröna och utökade till 2 dagar, men vi valde dock att bara gå på fredagen.

Pga strul med insläppet så hann Danielson börja innan vi var inne på området men jag tror att vi missade högst 1-2 låtar. Iklädda något som såg ut som scoutdräkter såg Danielson och kompani precis så egensinniga ut som de låter. Jag är hemskt förtjust i hans låtar och gnälliga sångröst och trots att han undvek sina bästa låtar (alternativt brände av dem när vi satt fast i insläppskön) så var det en perfekt inledning på festivalen. Isis var precis så bra som jag hoppats på och speciellt när de spelade The Other från Oceanic. Perfekt monotonmangel. Precis tvärtom var det med TV On The Radio som var betydligt sämre än jag hoppats på. Det kommer ta åratal innan jag kan lyssna på dem utan att obehagskänslor från sommaren 2007 dyker upp som gubben i lådan. Electrelane som är rätt så bra på skiva lät mycket bättre live. De dissonanta gitarrslingorna skar som knivar och det var minst sagt en behaglig upplevelse. De flesta av mina kompisar tyckte tyvärr tvärtom. Modest Mouse hade rykte om sig att vara väldigt ojämna live De spelade merparten av det hittigare materialet från de senaste skivorna och typ inget från deras tidigare (och bättre) skivor. Det var ganska bra men lite trist. Höjdpunkten var låten Bukowski. Cansei De Sexy var lite små-ok. Likadant med Digitalism som var det enda bandet jag såg på inomhusscenen.

2007-05-10 Built To Spill på Debaser Medis, Stockholm

Gamla hjältar är ju alltid gamla Hjältar men gamla hjältar kan också var Gamla hjältar. Jag hade i många år längtat efter att se BTS live. Så det var ett enkelt beslut att köpa biljett till skäggmätartävlingen på Medis. Skivan Perfect From Now On tillhör mina favoriter men tyvärr kändes det inte riktigt som BTS levde upp till de förväntningar som dessa låtar bär på sina axlar. De verkade vara mycket mer glada över att spela nya låtar och det var i dessa som energin sprudlade som mest. Visst lät även de äldre låtarna OK men det slog inte direkt gnistror.

2006-07-06 Accelerator på Münchenbryggeriet, Stockholm

2006 var ett ganska bedrövligt konsertår för min del. Inställda konserter, ryggskott och andra sjukdomar osv. Som tur var kunde man alltid lita på att ett gäng schyssta band kom till Münchenbryggeriet i Juli.

Spinto Band spelade klämmig popmusik i XTCs och Ray Wonders anda och lyckades underhålla ett tag. Lite ihåligt dock. Samma sak med The Jai-Alai Savant som hade en schysst Mr T-liknande sångare med bra tryck i pipan. De blandade hygglig garagerock med dub-reggae. Vashti Bunyan hade efter mer än 30 års frånvaro gjort comeback och viskade fram sköra folkpoplåtar. Bitvis gåshudsframkallande.

En annan veteran, dock inte lika gammal, var David Berman som övertygande med sitt band Silver Jews och bjöd på hitkavalkad. Otroligt hypade Hot Chip verkade glada men det hjälpte inte upp deras lalliga Ibizaparty på scen. Arctic Monkeys däremot verkade mycket koncentrerade och proffsiga och var på sätt en glad överraskning. Tyvärr hade de inga bra låtar bagaget. Sent om sider så spelade efterlängtade Islands på Fylkingescenen men jag fick ingen bra vibbar av deras spelning. Vet inte riktigt vad de höll på med. Men så var jag själv rätt så trött vid det laget.

2005-12-08 The National / Film School på Kalmar Nation, Uppsala

The National var relativt okända i Sverige 2005 trots att deras senaste skiva Alligator hade fått en del lyriska recensioner i webmedia. Att de drog fullt hus på Kalmar var kanske inte så förvånande men bandet själva verkade mycket överraskade över det mottagande de fick av publiken. Många verkade kunna texterna och sångaren såg stundtals mycket rörd ut. Spelningen tillhör en av de bästa jag har sett på nationen.

2005-12-07 Broken Social Scene / Most Serene Republic på Kägelbanan, Stockholm

Broken Social Scene har några likheter med Animal Collective. Båda spelar flummig indie men AC är mer 60-talspsykedeliska medan BSS känns mer rotade i 90-talets indierock.

En annan skillnad är att när Animal Collective sågade av grenen de satt på genom att skippa melodierna till förmån för bröt så återvände BSS till popmelodin efter ett par minuters instrumental och introvert flumrock. Det var i dessa stunder som de var som starkast.

Förbandet passade musikaliskt men kunde inte riktigt mäta sig med huvudbandet.

2005-11-15 Animal Collective / Nix Nolte på Södra Teatern, Stockholm

Förbandet Nix Nolte kändes som ett udda och ganska så malplacerat förband. Balkanfolkrock är inte direkt något man förknippar med Animal Collective. De var dock uthärdliga.

Jag hade fastnat för Animal Collective i och med deras softa Sung Tongs och efter det så släppte de deras hittils poppigaste skiva Feels. Spelningen började med Banshee Beat från den sistnämnda men sakta och säkert så visade de att det roligaste de vet är att flippa ut och hojta sig igenom improvisationer. Det blev lite tjatigt i längden och jag blev inte alltför ledsen över att behöva slinka iväg mitt i extranummret för att hinna med sista bussen hem till Uppsala.

Jag hade definitivt uppskattat om de hade skippat flummet i förmån för deras bättre poplåtar.

2005-07-?? Accelerator på Münchenbryggeriet.

Den här festivalen var det mycket snack om under försommaren. En del hävdade att festivalen grävde sin egen grav genom att boka gubbar (och en gumma) som Sonic Youth och Teenage Fanclub. Yngre indiepuritaner har ju förstås inget mot "gubbig" musik så länge inte gubbar framför det, eller nej förresten, det som är värst är när gubbar också gillar musiken. För min del kvittade det men är nog för att jag är "gubbe". Några krockar ställde förvisso saken på sin spets. Jag valde Cocorosie framför Teenage Fanclub, vilket var naturligt eftersom TF inte hade gjort någon bra skiva på många år och Cocorosie var ett nytt och fräscht band. De gör intressant musik som är något svår att sätta en musikstämpel på. Bluesig hippiefolk-lo-fi. De gör kul musik men kan vara nästan outhärdligt pretto samtidigt. Magnolia Electric Co spelade bra folkrock på gården medans Secret Machines spelade flummig rock inomhus. De hade minst tio effektpedaler var som användes flitigt. Bra till en början men tjatigt i längden. Joanna Newsom med sin gigantiska harpa var kvällens höjdpunkt. Mina förväntningar var skyhöga och på något sätt lyckades hon överträffa dessa. Genialiskt nog så inledde hon med en ny låt som var över femton minuter lång (Only Skin gavs ut på Ys, 2006). Och hon rodde det i hamn. Joanna verkade otroligt nervös och när hon sedan radade upp favoriter från debut-cd verkade hon mot slutet av spelningen slappna av lite och lyckades t.o.m. le när hon kom in för extranummer. Jenny Wilson spelade på utescenen och lät minst lika bra som på Hultsfred. Nästa krock var Sonic Youth Vs. Devendra Banhart. Där valde jag gubbarna för jag hade bara sett dem på större scener förrut och de gjorde fortfarande bra skivor. Devendra tillhörde också den nya hippiefolkscenen och hade kopplingar till både Joanna Newsom och Cocorosie. Han hade dock visat vissa tendenser att vara på nedgång och det jag läste om hans spelning på Roskilde ökade mina farhågor. Sonic Youth gjorde en helt ok spelning även om avslutning på extranummret Expressway To Yr Skull (med saxofonisten Mats Gustafsson som gäst) var en prövning även för Sonic Youths mest hängivna fans.

Golden Blue

Bull In the Heather

Stones

Pattern recognition

Unmade Bed

Eric's Trip

Rain On Tin

Brother James

New Hamphsire

Paper Cup Exit

Pacific Coast Highway

--

Expressway To Yr Skull

2005-06-16/17/18 Hultsfredsfestivalen

Torsdag: Det blev mest party den här dagen men jag hann med två band iallafall. Helmet var ett gammalt favoritband men de hade släppt en rätt så trist skiva 2004. Tyvärr så blev spelningen lika trist. Klart att de spelade äldre och bättre låtar också men jag stod mest och nojjade över den höga medelåldern på publiken som knappt fyllde teaterladan till hälften. Sist de spelade på Hultsfred var 1997 och då fyllde de utrymmet framför Pampas. David Sandströms första soloskiva är riktigt bra. Sedan började han spela en ganska profillös jeansrock. Så det blev ingen höjdarspelning.

Fredag: Silverbullit drog igång fredagen med dunder och brak på Atlantis. Det var bra men jag styrde stegen mot Teaterladan för att se Jenny Wilson istället. Det blev en mycket bra spelning och hon såg inte ens nervös ut (gjorde alltid det med First Floor Power). Dagen hade ju börjat lysande och den fortsatte i samma stil trots tilltagande regn. Svenska Convoy var en mycket glad överraskning. Otroligt nervig och stilfull indierock. Som sagt, regnet kom och platsen framför stora scenen var lerig och blöt när Nine Inch Nails skulle spela. Har läst att det var Fredrik Strages högsta önskan inför spelningen med NIN. Stämningen var iallafall perfekt för svart industrirock av bästa sort. Tillsammans med Jenny Wilson festivalens höjdpunkt. Senare på natten såg jag Mattias Alkberg och han verkade lika trött som jag kände mig.

Lördag: Tittade lite på en rad band som tyvärr inte var mer än hyggliga. Brendan Benson, Efterklang, My Favorite, Firefox, Tegan & Sara och System Of A Down. Några som däremot höjde sig över mängden var Logh som spelade på Stora Dans. De spelar en ganska laidback och melodiös indierock som är mycket tilltalande. Så avslutades min (hittils) sista Hultsfredsfestival. 

2005-??-?? The Teenage Idols på Debaser, Stockholm

Jag minns knappt den här spelningen men en bestående känsla av störigt och innehållslöst vilar över namnet The Teenage Idols

2005-03-28 The Wedding Present på Debaser, Stockholm

Måste säga att jag var lite skeptisk till att se The Wedding Present år 2005. Det var rätt många år sedan de hade gjort något riktigt bra. Jag blev positivt överraskad. Tror att det var upplägget av låtordningen som gjorde det. Det blev varken en nostalgitripp eller en trist senaste-skivan-låtlista. Var tredje låt var ny eller från Gedges andra band Cinerama, var tredje låt var en gammal låt och var tredje var från de senare skivorna. På så sätt blev det en spännande mix av det mesta som publiken ville höra och bandet slapp höra på tjat om gamla hits medan de harvar genom senaste skivan. De kunde dock ha skippat Kennedy som inte funkar live för fem öre om inte bandet verkar älska varje sekund av låten. Ungefär lika plågsamt som att se Mascis hafsa igenom Freak Scene för femti-elfte gången. 

2005-??-?? Korea Campfire på Agaton, Uppsala

Några av Korea Campfires medlemmar spelade tidigare i ett band som hette Bobsleigh. De spelade ett flertal gånger på Kalmar Nation men gav aldrig ut någon skiva. KC är mindre indie än Bobsleigh utan spelar mer rak lo-fi-rock. De verkade inte helt ihoprepada men det lyckades de vända till sin fördel genom humor. Publiken var tyvärr rätt så liten.

2005-??-?? 454 på Fellini, Uppsala

Hamnade av någon anledning på Fellini (som numera är borta) och fick se Uppsalabandet 454 som tycks ha hållit på sedan urminnes tider. De spelade hyggliga rockrökare.

2004-09-30 Michael Gira på Södra Teatern, Stockholm

Michael Gira är främst känd som sångare i det legendariska bandet Swans, men hans musikaliska karriär slutade ingalunda när Swans splittrades. Med Angels Of Light och diverse soloskivor är han ständigt aktuell. Som skivbolagsägare på Young God Records så har han upptäckt bla. Devendra Banhart och Akron/Family och givit ut skivor med europeiska band som Larsen och Ulan Bator. 

När han går på scenen iförd stor hatt och boots och kostym så hajjar nästan till inför hans uppenbarelse och önskar nästan att jag köpt biljett till en av de bakre raderna. Med akustisk gitarr så kan han smeka fram mjuka folklåtar om han vill, men oftast så stampar han i golvet med bootsen och hamrar ilsket på strängarna. Oavsett vilket han gör så är det intensivt och gjort med stor övertygelse. När han spelade Swans-låten New Mind så blev jag lite orolig för att golvet på teatern skulle rämna men har det hållit hittils så ska det väl också hålla för en amerikansk ångvält.

2004-06-17/18/19 Hultsfredsfestivalen

Teaterladan: The Dillinger Escape Plan hade en ny sångare och de hade även sansat sig något musikaliskt. Ljudet var halvtaskigt men bandet var en energikick. Essex Green gör ljuva melodier men kan också vara lite tråkiga. Är man på partyhumör med spring i benen så kan det svårt att stå still och se ett sådant band. Hade det varit på Södra Teatern kunde det ha blivit hur bra som helst.

Atlantis: Phoenix spelade sömngångarpop. 

Pampas: Jag har inte direkt följt Bright Eyes karriär från första parkett men har uppskattat en och annan av hans låtar. Som live-artist så är hans rykte något skamfilat men på Pampas bestod Bright Eyes av ett stort antal habila musiker och Oberst själv verkade vara på hyggligt humör. Rätt så bra spelning blev det. Kris Kristofferson var perfekt att sitta i öltältet och lyssna på. Likaså Jose Gonzalez som drog storpublik.

Hawaii: Det verkar som om jag tillbringade större delen av festivalen i ett öltält, för även PJ Harvey, Pixies och Morrissey såg jag från ett öltält. PJ Harvey gjorde ett ganska så utåtriktat framträdande, väsensskilt från det jag såg på Vattenfestivalen 98. Pixies hade blivit betydligt äldre och tyngre sedan jag såg dem på Roskilde 89, men de verkade mycket mer fokuserade och samspelta. De radade upp sina låtar på ett effektivt och tilltalande sätt. Morrisseys karriär hade efter The Smiths varit en berg och dalband med (i mitt tycke) alltför mycket dal. Hans fans verkar vilja att han fortfarande ska vara bra, så att de sväljer vilken halvdan comebackskiva som helst med hull och hår. Han är en hygglig liveartist och när han plockar fram några The Smithslåtar på slutet så stiger jublet.

2004-03-20 Einstürzende Neubauten på Fryshuset, Stockholm

Neubauten är ett av alternativscenens smartaste band. Allt de gör känns otroligt genomtänkt och planerat. Musiken är i sanning inget hafsverk och de har, som det verkat, medvetet balanserat på gränsen mellan konstmusik och musik som skulle kunna bli hits, om än i undergroundformat. När de spelar live så är det sällan mer än två snabbare låtar i sträck för att undvika att publiken blir alltför upphetsad. Då plockar de genast fram någon låt som består av viskningar och prassel. Det viktigaste verkar vara att bandet, i alla lägen, har kontroll över situationen.

Setlist: 

Ein leichtes leises Säuseln

Perpetuum Mobile

Dead Friends (Around the Corner)

Redukt

Youme & Meyou

Neun Arme

Die Befindlichkeit des Landes

Ein seltener Vogel

Ozean und Brandung - Paradiesseits

Haus der Lüge - Armenia

Good Morning Everybody

Selbsportrait mit Kater

Ich gehe jetzt

Hex for Stevo Pearce (Some Bizzare) - Grundstück

Wo sind meine Schuhe?

Sabrina

Ende Neu

Live Dave

Alles

2004-02-?? Gustav Kjellvander Art Fair på Kalmar Nation, Uppsala

Det är något med Gustavs musik som inte når fram till mig. Han verkar ju begåvad och så och får ofta bra recensioner men det känns som om det fattas något. 

2004-01-30 First Floor Power på Kalmar Nation, Uppsala

Vid det laget började jag misstänka att några i bandet led av kronisk scenskräck. Men vad gör väl det om man gör brillianta låtar och framför dem nästan lika bra. Låtlistan dominerades av senaste skivan Nerves. 

2003-11-17 Ween på Kägelbanan, Stockholm

På biljetten stod det att det skulle vara "An Evening With Ween". Nu blev det ingen helkväll med bandet men de bjöd på en riktigt lång spelning och en hitkavalkad utan dess like. Många låtar var i tyngre versioner med många fina gitarrsolon från Dean Ween. Solon är inte riktigt min grej men han framförde dem med sån inlevelse och akuratess så det var högst njutbart. 

Gene Ween verkade vara hög som en milstolpe och på bästa humör vilket verkade smitta av sig på resten av bandet. 

2003-10-03 The Bear Quartet / Franke på Kägelbanan, Stockholm

På Accelerator framförde BQ flera av låtarna från den mer experimentella Ny Våg. Den här gången var det dock deras rakare material som fick ligga som grund för deras spelning. Båda spelningarna tillhör de sämre jag har sett med dem. Antagligen hade det varit bättre ifall de hade blandat låtarna lite mellan dessa ytterligheter.

Franke var rejält uppskrivna men de såg ut som The Boppers men lät som ett andra klassens gothrockband från 80-talet. Bedrövligt.

2003-09-?? The Concretes / Tiger Lou på Kalmar Nation, Uppsala

Det var ett tag sedan var på Nationen men The Concretes var jag sugen på att se så det fick bli ett besök. Det började lite trevande och sångerska såg minst sagt obekväm ut. Dessutom i stor Dolly Parton-peruk. Men ju längre spelningen led så släppte osäkerheten och bandet, som säkert var 8 stycken sammanlagt, växte sakta men säkert framför våra ögon. De såg både glada och en aning lättade ut när de klev av scenen.

Tiger Lou var mest en trist kille med gitarr. 

2003-07-03 Accelerator på Münchenbryggeriet, Stockholm

Eftermiddagen började med The Bear Quartet som verkade lite gråa i regnrusket. The Thrills som spelade inomhus fick det att verka som om vädret var bättre än det faktiskt var. Tyvärr hade de inte tillräckligt med bra låtar för att det skulle räcka till en hel spelning. Bonnie "Prince" Billy var ganska rockig vilket funkade bra med de nyare låtarna (ex Joy And Jubilee) men sämre med de äldre. Yo La Tengo var tyvärr ganska trista men det vägdes upp av Mogwais fantastiska spelning som gjorde mången post-rockare hjärteglad. Interpol var så ohyggligt dåliga att jag blev smått förbannad. Visst de kunde framföra sina låtar men de gjorde det utan med någon som helst känsla. De kunde lika gärna kört playback för det hade blivit bättre. The Kills funkade utmärkt att runda av kvällen med. Hårt, nervigt och helt utan självdistans. Och bra.

2003-06-12/13/14 Hultsfredsfestivalen

Torsdag: Solen sken och festen började precis komma igång ordentligt på campingen. Det var inte direkt idealiskt för att gå kolla på en ung farbror med en akustisk gitarr men som tur var så gick jag och såg Badly Drawn Boy. Låtarna från den nyaste överproducerade skivan lät mycket bättre i akustiska versioner och jag fick nog gåshud ett par ggr. The Raveonettes larmade på som om livet hängde på det men låtarna var lite för lika varandra för att det skulle vara bra mer än några låtar. Cursive med cello i sättningen gjorde en mycket bra spelning i Teaterladan. Dave Gahan var ogenerat publikfriande medans Massive Attack var i segaste laget.

Fredag: Cult Of Luna hade jag lite svårt att ta på allvar eftersom de lät alltför mycket som Neurosis. Jag gillar Neurosis men COL hade inte mycket eget. Sparta var väldans bra och var definitivt fredagens höjdpunkt. Emocore med bra melodier. Jag hade sett fram emot att se Radiohead men trängseln blev för mycket, efter ett par låtar stod jag inte ut, utan gick till öltältet och lyssnade därifrån istället. Kan man inte få se ett stadiumrockband i fred, va!

Lördag: Fireside hade blivit rejält mycket tråkigare, vilket de visade med eftertryck på Pampasscenen. Grandaddys spelning hade extremt hög mysfaktor och de bjöd på perfekt pop- och skäggkavalkad. Union Carbide Production gjorde en återföreningsspelning och de olika bassisterna (Wladis, Helm och Skoglund) som hade varit med genom åren bytte av varandra på scenen. Det bevisades att återföreningar kan vara ganska trista och att UCP slår TSOOL med hästlängder.

2003-05-01 The Go-Betweens på Kägelbanan, Stockholm

År 2000 hade The Go-Between gjort comeback, mer än 10 år efter splittringen. De hade lyckats förvånansvärt bra för när det spelade låtar från The Friends Of Rachel Worth så kändes det flera gånger som om det var en gammal klassiker. Kombinationen McLennan-Forster är indiepopens svar på Lennon-McCartney. De kan göra hyggliga soloplattor men det är när de är tillsammans som de flesta mästerverken kommer till. Många av dessa spelades och bandet kom in 3 ggr för extranummer.

Make Her Day
Poison In The Walls
Magic In Here
Surfing Magazines
Right Here
German Farmhouse
Mrs Morgan
Spirit
Old Mexico
Too Much Of One Thing
Bye Bye Pride
121
Caroline And I
Was There Anything I Could Do?
-
Love Is A Sign
The Clock
Spring Rain
-
You Won't Find It Again
Love Goes On!
-
Lee Remick

2003-04-10 Stephen Malkmus på Kägelbanan, Stockholm

Malkmus har alltid pratat sig varm om Träd, Gräs Och Stenar och inte helt oväntat befann sig hela bandet i publiken när han spelade på Kägelbanan. Sedan Pavements splittring så hade SM givit ut ett par skivor som mer och mer lät skäggig sjuttiotalsrock. Så det blev många gitarrsolon med dubbla gitarrer (twin lead guitar). Några i publiken ropade efter Pavementlåtar men fick rejält snäsiga svar från SM.

2003-04-?? Träd Gräs Och Stenar / Cul-De-Sac / Damo Suzuki på Lava, Stockholm

En riktig skäggig kväll. De svenska veteranerna fick inleda och gjorde det brilliant. Även om flera av deras äldre inspelningar känns lite mossiga idag så visade de att låtarna i sig har åldrats med värdighet och lika gärna kunde gjorts idag av något post-rockband. Cul-de Sac är från USA och var lite väl torra och akademiska för att deras konstrock skulle kunna mäta sig med deras svenska förebilder och föregångare. De fick även kompa Damo Suzuki som mest är känd för att ha varit sångare i tyska kraut-bandet Can. Han var en energisk gubbe numera som hojtade sig igenom några improviserade (?) stycken. Fruktansvärt trist och odynamiskt. Hade hellre sett att TGOS hade fått vara kvällens huvudband och fått spela längre än de 30 minuter de fick.

2003-03-05 The Flaming Lips / Brendan Benson på Münchenbryggeriet, Stockholm

Det var med blandade förväntningar som jag tog mig till Bryggeriet denna kväll. The Flaming Lips hade rykte om sig att vara ett sevärt liveband men jag hade också hört diverse liveinspelningar som avslöjade Wayne Coyne som en fruktansvärt svag sångare. P3 live från förra besöket i Sverige var i stort sett olyssningsbart. 

Det skulle visa sig att de var ett sevärt band och falsksången inte dominerade intrycket. I och med att bandet gick på scen och körde igång första låten Raze For The Prize så fylldes scenen av ett tiotal "dansare" i djurkostymer och spellokalen av gigantiska ballonger. Varje låt akompanjerades av en passande film, t.ex. Teletubbies. När de spelade She Dont Use Jelly så fick man se bitar av Beverly Hills-avsnittet som bandet var med i. Wayne Coynes uppenbarelse var som en blandning av DiLeva och Carl-Einar Häckner med kärleksbudskap och teaterblod.

2003-02-17  Sigur Ros / The Album Leaf på Chinateatern, Stockholm

Förbandet The album Leaf hade jag inte riktigt koll på innan spelningen men de gjorde en soft och trevlig spelning. Lite jämntjockt kanske.

Sigur Ros spelning var desto mer utstuderad. På en stor duk bakom bandet visades luddiga filmer för att spä på luddet de presterade med sina instrument. Mest fascinerande var att de lyckades låta precis som på skiva. Jag oroade mig mest för att de inte skulle spela låt nummer 8 från senaste skivan, (  ). Helt i onödan skulle det visa sig för naturligtvis så avslutade den låten hela konserten. Det crescendot gick sannerligen inte av för hackor. Jag hade träningsvärk i händerna dagen efter konserten pga att jag krampaktigt hållit i stolens armstöd under de mest bombastiska partierna.

2002-11-11 The People´s Republic Of No, Uppsala

Jag hade börjat spela med ett nytt band och det här var tydligen våran live-debut. Är inte säker på var det kan ha varit. Antagligen på Grand. Måste fråga mina fd kollegor om detaljer.

2002-09-07 Guided By Voices / The Last Days Of April på Göta Lejon, Stockholm

Det var betydligt mycket mindre folk än på 16 Horsepower en vecka tidigare men det var bara till det bästa. Man kom närmare bandet och slapp trängas. GBV hade mig veterligen inte spelat i Stockholm tidigare och jag hade väntat mig större publik. 

När bandet klev på scenen och rivit av ett par låtar deklarerade Robert Pollard att de skulle spela snabbt och inte köra så mycket mellansnack eftersom de ville hinna med så många låtar som möjligt innan sista bussen gick till Uppsala. Som Uppsalabo så kunde jag uppskatta den omtanken. De var i högform och hann med nästan alla gamla favoriter på den drygt 2 timmar långa konserten men även några udda låtar som t.ex. Liars Tale. De hann dricka en hel del också. Bassisten fick bäras av scenen efter sista extranumret. En kompis, vi kan kalla honom Jos, såg dem dagen efter i Malmö och de var inte riktigt i form den dagen. 

2002-09-02 16 Horsepower / Conway Savage på Göta Lejon, Stockholm

16 Horsepower var numera ett rätt så stort band och drog mycket folk till Göta Lejon som var fullsmockat. Det var en bra spelning med både lugna och tyngre låtar. Men intimiteten från spelningen på Studion var som bortblåst vilket var fullt naturligt pga förutsättningarna. 

2002-07-04 Accelerator på Münchenbryggeriet, Stockholm

Precis som 2001 så inleddes spelandet på stora inomhusscenen av ett instrumentalband. Denna gånga var det kanadensiska Do Make Say Think med medlemmar bl.a. från Broken Social Scene. Deras tassande tangerar ibland gränsen till Jazz. Skön inledning. I mina anteckningar står det att jag såg Bad Cash Quartet och The Plan. Det betyder att jag antagligen att jag befann mig i baren vid den scen där de spelade men jag kan inte ha varit så värst uppmärksam på vad de gjorde. Yeah Yeah Yeahs var rejält hypade det här året och tyvärr så kändes deras musik väldigt innehållslös. Mycket attityd och poserande för lite ull. Med åren har de blivit betydligt bättre så nu skulle jag gärna vilja se dem igen. Det var mycket attityd och poserande när ...And You Will Know Us By The Trail Of Dead spelade men det var uppbackat av låtar av hög klass. Det var lätt festivalens höjdpunkt.  Breach spelade i källaren där ljudet ofta var ganska kasst. Det var gapigt och skrammligt med inte det minsta tungt. Samma problem hade The Icarus Line på samma scen. Doves bjöd på en tunn soppa av popmelodier som inte skulle fastna ens med karlssons klister. Cat Power spelade akustiska och finstämda låtar i moll på utomhusscenen inför en minimal publik. Synd att hon inte spelade lite tidigare för det lät väldigt bra.

2002-06-13/14/15 Hultsfredsfestivalen

Torsdagen var ingen höjdare. En energisk Hamell On Trial var förvisso underhållande ett tag, men recensionen dagen efter i Vimmerby Tidning var roligare. "Han har något som sticker ut som både känns skönt och gör ont". Undrar vad det kan vara?. Entombed var trista och The Chemical Brothers som var en stor positiv överraskning förra gången var denna gång en stor negativ överraskning.

Fredagen: Bob Log 3 var kul i nästan exakt två låtar. Sen hade man skrattat färdigt. Ed Harcourt var lite för pretentiös. Slayer var perfekt att sitta och dricka öl till. Hyggligt ljud och svängiga låtar. Sonic Youth kändes spännande att se på "hemmaplan" men var lite småtråkiga. För varje låt så droppade ungdomarna i publiken av och kvar stod seniorklubben och flinade när Thurston och Lee gned på sina gitarrer. The Black Rebel Motorcycle fyllde halva Folkets Park med rök, men kändes mer som efterapare än nydanare. The Promise Ring spelade emopop istället för emo-core och kändes i fjösigaste laget. Spiritualized var bombastiska men skulle för min skull ha spelat tidigare på kvällen medans jag kunde ha hållit ögonen öppna.

Sonic Youth låtlista:

1.Burning Spear 

2.Bull in the Heather 

3.Drunken Butterfly 

4.Karen Revisited 

5.Rain on Tin 

6.Disconnection Notice 

7.Plastic Sun 

8.Kool Thing 

9.White Kross 

10.The Empty Page 

11.Radical Adults Lick Godhead Style 

12.Sympathy for the Strawberry 

Lördagen: The Cooper Temple Clause bevisade tesen om att engelska rockband var alltför inriktade på utseende och stil än bra musik. Ok men alltför skitnödigt. Förstoppning led även Danko Jones av och spelade otroligt fånig macho-rock. Bob Hund var helt ok även de spelade på största scenen. Det gjorde även New Order som verkade rejält glada i hatten efter att England spöat Danmark i Fotbolls-VM. De tjoade sig igenom en låtlista som var som en våt dröm för Joy Division och New Order-fans. Tjoandet tog dock udden av en spelning som skulle kunna ha varit fantastisk.

New Orders låtlista:

1.Crystal,

2.Transmission, 

3.Regret, 

4.60 Miles An Hour, 

5.Atmosphere, 

6.Brutal,

7.She's Lost Control, 

8.Bizarre Love Triangle, 

9.True Faith, 

10.Temptation,

11.Love Will Tear Us Apart, 

(Encore) 

12.Blue Monday, 

13.World in motion, 

14.Your Silent Face

2002-04-01 Godspeed You Black Emperor! på Södra Teatern, Stockholm

GYBE! tillhör giganterna inom post-rockscenen och jag var väldigt svag för deras musik när det begav sig. Det var mer än en vanlig rockkonsert som vi bevistade. Filmerna på duken bakom det sittande bandet var en lika stor del av upplevelsen som musiken. Den estetik som bandet har hållt sig med ända sedan starten bygger mycket på avskalad men luddig symbolik som för tankarna till radikal vänster och anti-kapitalism. Det fanns inte ett uttalat budskap men spelningen kändes som ett väckelsemöte för medvetna 30-åringar utan partitillhörighet. Musikaliskt så var det stor spännvidd mellan tassande strängplock på både gitarr och stråkinstrument och mullrande crescendon. En mycket stor konsertupplevelse.

2002-03-06 Sven-Ingvars på Tyrol, Stockholm

Pga mitt yrke så fick jag det stora och tveksamma nöjet att bevista en "krogshow" med Sven-Ingvars. Vi fick höra varenda låt som de någonsin har haft en hit med. Oavsett vad man tycker om musiken så är de minst sagt proffsiga. Så det var väl lite underhållande trots allt.

2002-02-23 Tomahawk / Dälek på Nymble, Stockholm

Tomahawk är en supergrupp. Mike Patton (Mr.Bungle, Faith No More), Duane Denison (The Jesus Lizard), Kevin Rutmanis (Cows, Melvins) och John Stanier (Helmet, Battles) är en medlemsuppsättning som förpliktigar. De hade än så länge bara släppt en skiva och det verkade som om Denison var den drivande kraften eftersom den lät mest som The Jesus Lizard. Mike Patton har dock tendensen att ta över en show så live kändes det som ännu ett av hans projekt.

Det var en mycket bra spelning och förrutom alla låtar från skivan så spelade bl.a. en Roxy Music-cover. Dälek ligger på Pattons skivbolag och är en duo som spelar hip-hop som inte låter som hip-hop. Förrutom det vokala så bygger deras musik på gnissel och oljud från samplade gitarrer och det ger en något annorlunda framtoning.

2002-02-19 Billy Bragg på Lydmar Hotell, Stockholm

Billy Bragg har nog en trogen skara fans och dessutom så var det gratis inträde. Det spelade med andra ord inte någon roll att spelningen var oannonserad för Lydmar var fullpackat till bristningsgränsen. Det stod t.o.m. folk utanför fönstret och tittade. Farbror Billy var på väldigt gott humör och pratade mer än han sjöng. Han verkade lite dragen så det blev mycket skämt som anspelade på sex. Låtvalet var blandat så både äldre och nyare fans fick sitt lystmäte. Men som sagt, mellansnacket dominerade tilställningen

2001-10-28 The Fall på Kägelbanan, Stockholm

The Fall var väldigt efterlängtade. Det sägs att det här var första gången de spelade i Sverige, och det är anmärkningsvärt med tanke på att de har turnérat i 30 år. Mark E. Smith är en dokumenterat lynnig person och det verkar vara lite av ett lotteri att se en The Fall-konsert pga detta. Ibland så känner han inte för att stå på scen och kliver av scenen eller så startar en ett slagsmål. Vi hade tur för denna kväll ville han både stå på scen och framföra låtar. De flesta låtarna var från de senaste skivorna men några gamla örhängen fick vi också höra. Bl.a Mr. Pharmacist som verkar vara ett stående inslag på alla deras konserter.

2001-07-05 Accelerator på Münchenbryggeriet, Stockholm




Det var andra året festivalen gick av stapeln. Först ut var Lemko Hall från skåne som spelade instrumental postrock. De var rätt så bra. Loosegoats var som vanligt bra men The Magnetics Fields kändes träiga och trista. The Black Heart Procession hade jag sett fram emot vansinnigt mycket. Tyvärr så var deras spelning lite tråkig den också. Kvällen räddades av att Arab Strap var en positiv överraskning. Mycket tyngre och mörkare än jag hade förväntat mig. Vi tittade sedan på Four Tet. Det var extremt lite folk och kollade på honom, men sittandes på golvet framför scenen så konstaterade vi att flertalet missade något bra. Sedan drog innan spektaklet The Strokes skulle spela. Det visade sig vara ett klokt drag.

2001-06-14/15/16 Hultfredsfestivalen



Torsdagen bjöd på några ok spelningar med Lowgold, Division Of Laura Lee och Starsailor, de sistnämnda var faktiskt lite mer än ok. Bigelf däremot var direkt dåliga. Kvällens överlägset bästa konsert stod Tool för. Ljudet var otroligt, filmerna på duken bakom bandet var mer än sevärda. Kolla in bandets videos på Youtube så förstår ni vad jag menar. Låtvalet var excellent. Jag tror nästan att konserten var lite FÖR bra.

Fredagen började med solsken och Jello Biafra och slutade med lera och Soulfly. Jello Biafra berättade om sina erfarenheter i politiken men kravallerna i Göteborg (som var just denna helg) kom att få stor plats hans framträdande. J. Mascis & The Fog blandade nya låtar med gamla Dinosaur Jr-låtar men jag har väldigt svårt att ge mig hän till pliktskyldigt nostalgi-rockande. Jello dök upp och rev av ett par låtar. Tror att de spelade 2 (!) The Stooges-låtar. I Am Kloot var ok, men inte mer. Fireside gjorde däremot ett vansinnigt bra framträdande i Teaterladan. Mot slutet var de minst 6 gitarrister och i sista låten gick medlemmarna med gäster av scenen en och en tills bara en fanns kvar. Finstämt och nästan magiskt. Tittade några låtar med Hell On Wheels. Queens Of The Stoneage tog gruvlig revansch för 2000 års arrangörsmiss. De hade dessutom hunnit med att slå igenom ganska rejält sen dess. Soulfly lyckades få folk att studsa upp och ner i leran.

Lördagen blev lite sådär. Sneglade på The Nomads jubileumskalas från öltältet. Jello dök upp även där men denna gång blev det en Dead Kennedys-låt. Såg enligt anteckningarna Gloss, Iggy Pop, El Caco och The Hives. Minns dock inget av dessa. Vad jag däremot minns betydligt bättre är The Shins spelning på Stora Dansbanan. Det var en mycket trevlig popfest med ett skivregn som avslutning.

2001-06-09 Fett Me´ Kärlek i Odinslund, Uppsala.

Skolavslutning i lärdomsstaden Uppsala firades med metal och pop vid Domkyrkan. Uppsalabandet Stained Red blandade Nu-Metal med Rap och var inte direkt innovativa och egna. Nine från Linköping hade släppt 2 rätt så bra hardcore-skivor men hade tyvärr gått åt Metalhållet vilket inte var till deras fördel. First Floor Power hade varit tämligen nervösa första gången jag såg och det var inte bättre andra gången. De gjorde ett väldigt förvirrat och tafatt intryck. Jag stod nära mixerbordet och hörde hur ljudteknikerna svor ve och förbannelse över amatörer. Yvonne hade utvecklats till ett stadiumrockband med tiden. De nya låtarna kanske funkade bra live, men jag föredrar nog de tidigare åren med bandet.

2001-02-16 King Here After på födelsedagsfest i Stockholm

Festen anordnades på en sexklubb på Riddarholmen och på köpet följde en mindre uppskattad Dragshow. En av födelsedagsbarnen spelade trummor i King Here After vilket ledde till att kvällens musikunderhållning var just KHA. Sångaren Pär, som för övrigt inte tillhörde dragshowgänget, hade kvällen till ära bestämt sig för att uppträda i klänning. Spelningen var avslappnad och de bjöd på gamla godingar och nya godingar.

2000-10-21 Murder Squad på Fellini, Uppsala

Medlemmar från Dismember och Entombed hade gått ihop och bildat Murder Squad för att spela klassisk Death Metal. Ganska så svängigt faktiskt. Som jag tidigare påpekat så är det kul att se Death Metal spelas och man inser man själv inte skulle klara av en endaste av de ackordföljder som bandet spelar. Det krävs minst två hjärnhalvor för att klara det.

2000-08-29 Mr Bungle på Kägelbanan, Stockholm

Mr Bungle med Mike Patton som jag sett tidigare samma sommar med Fantomas, hade gjort tre skivor som låtit väldigt annorlunda. Det de hade gemensamt var att de var experimentella och innehöll många musikstilar ihopblandade till en grummlig soppa. Det var första intrycket, men med tiden så blev soppan klarare och mycket mer välsmakande. De var inte krångliga enabart för sakens skull utan det fanns också en tanke och ett musikaliskt hantverk bakom.

På konserten spelade de låtar från alla tre skivor plus några udda coverlåtar. En kanonspelning.

2000-08-25 Kapoor på Skandiascenen, Uppsala

Uppsalabandet Kapoor hade spelat in en skiva som byggde på en historia. Nu hade de satt upp en föreställning med diverse dansare och projektioner och musiken och texterna skulle föra handlingen framåt. Jazzsångaren Claes Jansson var inblandad också. Och det funkade hyggligt. Det var kul att någon vågar sig på ett annorlunda projekt.

2000-07-14/15 Arvikafestivalen

Det var första och eventuellt sista gången jag var på Arvika. Vi hade inte direkt vädrets makter på vår sida men tack vare snälla människor (en polares chef med fru) kunde vi genomföra helgen hyffsat torrskoda. Eftersom Fields Of The Nephilim ställde in så blev fredagen lite rumphuggen. Vi såg ett träligt hårdrocksband som hette We, Doktor Kosmos som lyckades få publiken att sjunga allsång och sist men inte minst Laibach. De sistnämnda var så in i helvete dåliga så man blev förbannad. Jag hoppas att de fick betala för att spela.
Lördagen blev betydligt roligare. Dagens första band Fantomas infriade de höga förväntningarna med råge. Mike Patton och trummisen Dave Lombardo stod vända mot varandra för att lättare kunna sammarbeta. De vansinniga låtarn på skivan lät ännu mer vansinniga när man såg bandmedlemmarna försöka spela låtarna live. Buzz hår hjälpte också till. Karl Bartos var lite kul men inte mycket mer. När han spelade gamla Kraftwerk-dängor stod han mest och småmyste för sig själv. Moby gjorde en greatest hits-show. Allra sist på kvällen spelade Einstürzende Neubauten på stora scenen. Efter två dagars partajande så brukar jag vara ganska så trött och denna lördagsnatt var inget undantag. Men det vara bara att bita ihop och njuta av Neubauten. De har en förmåga att bygga upp stämningar och sedan plocka ner dem igen. De kommer antagligen aldrig göra som Moby och rada upp sina mest kända låtar. Men och andra sidan så är de ett fantastiskt liveband som kan krama musten ur publiken med sina dramatiska låtar.

2000-06-15/16/17 Hultsfredsfestivalen

Jag blir lätt nedslagen när kollar vilka band som jag såg det här året och vad de presterade. Något band var ok, men resten vet i sjutton. Dessutom så missade jag inte något av vikt. Möjligen Badly Drawn Boy och Log.

Torsdag: Dipper är ett helt ok band som stundtals kan vara riktigt medryckande. Men helst ska man se dem på en liten liten scen för att det ska funka. Deftones som åtminstone gjort en bra skiva med låtar som det är rätt bra tryck i, var otroligt sega och lättflyktiga. Det var så mycket effekter på sång och gitarrer så ljudet knappt orkade fram till publiken. Eller så blåste det helt enkelt bort nere vid Hulingen. Såg ett band som hette Kittie som också spelade någon slags Nu-Metal. De var lite riviga men låtarna var inte av högsta klass.

Fredag: The Bear Quartet ville tydligen protestera mot dom stora orättvisorna i världen så deras synthkille Calle fick heta The Bear Quartet den här dagen. Många rynkade pannor och frågetecken blev det. Så många att det skymde musiken som han framförde. Den var antagligen bättre än man tyckte just då. Ladybug Transistor var ytterst tråkiga men lite gulliga. The Tremolo Beer Gut kommer jag inte ens ihåg. Queen Adreena däremot var riktigt ok. Påminde lite om Daisy Chainsaw (om någon minns dem?). Kunde bero på att några av medlemmarna i Queen Adreena hade spelat i det bandet. Fast det visste jag inte då. Sist på kvällen såg jag metalbandet Wolf. Nja.

Lördag: Nasum från Örebro spelade rolig Grind-punk på Stora Dansbanan. Kändes konstigt nog helt rätt kl.14:30 på eftermiddagen. Tittade på The Animalhouse för att sångaren hade varit med i Ride. Det var helt bortkastad tid för menlösare band hade inte skådats sedan fredagen. Raised Fist och Bellatrix var inte så bra de heller. Kvällen stora begivenhet skulle bli Queens Of The Stoneage. Någon tog det intelligenta beslutet att låta dem spela på Stora Scenen istället för på Pampas, dessutom 1,5 timme före utsatt tid. Vilket gjorde att merparten av de som ville se dem fick nöja sig med en hiphopsnubbe på Pampas istället. Många förvånade kan man tänka. Turligt nog så råkade jag vara en av få som faktiskt såg QOTS och det var inte så muntert det heller. Det kan väl ha varit ca 150 pers framför scenen. Spelningen var dock OK. Men vilken tabbe av festivalarrangörerna!

2000-06-10 The Soundtrack Of Our Lives i Odinslund, Uppsala

Jag måste erkänna att jag inte är något stort fan av TSOOL. Deras musik är helt ok, ibland riktigt bra, men oftast bara tråkig. Ingen gång jag har sett dem uppträda har de varit speciellt överväldigande heller. De påstås ju vara ett sånt bra live-band, men jag inte sett något bevis för det. I Odinslund anordnades spelningar pga skolavslutningen. Nuförtiden håller de till på Fyrishov istället.

2000-05-18 Robin Proper-Sheppard på Östgöta Nation, Uppsala

Den här kvällen fick jag anledning att besöka Ög vilket inte tillhörde vanligheterna. Det var ett gäng med band som spelade bl.a. något som hette Portello tror jag. Jag var iallafall där för att se Robin Proper-Sheppard som på nittiotalet spelade i The God Machine och numera höll till i bandet Sophia. Han spelade ensam med gitarr och verkade inte vara på topphumör. Humöret blev dock bättre varefter ölen slank ner. Han spelade bara Sophia-låtar och mot slutet så skulle han ge sig i kast med The River Song. Den låten har ett långt intro innan sången kom. Robin satt blundande i djup koncentration och vad han inte visste var att en något överförfriskad utbytesstudent hade tagit sig på på scenen och satt sig bakom trummorna. Precis när han skulle börja sjunga så drar studenten igång ett trumsolo. Vi höll andan i väntan på vad som skulle hända. Mot alla odds så ber Robin studenten att kompa honom. i resten av låten. Det lät naturligtvis för jävligt men det var att föredra framför bråk.

2000-04-29 Motorpsycho på Kägelbanan, Stockholm

Hade höga förväntningar pga att de hade minst 4 skivor på raken av högsta klass. Det blev en ganska lång spelning men ganska få låtar. Det var extremt mycket solon som höll på i evighet. Man kunde gå på toan och sedan till baren och köpa öl och komma tillbaka till samma solo. Några låtar var covers. Tonights The Night av Neil Young och en MC5-låt. Bra låtar vanligtvis och Motorpsycho gjorde dem bra men på bekostnad av deras egna låtar. Skulle jag göra en topp 30-lista över deras bästa låtar så var det bara två som de spelade och det var låtar från plats 27-30. Konserten var en vändpunkt i deras karriär då det mesta de gav ut efteråt var av lägre klass. Kollade låtlistor från resten av turnén och dessa visade sig vara en orgie i favoritlåtar.

2000-03-31 Talon på Fredmans, Uppsala

Hade en arbetskamrat som spelade bas i Talon som var ett hårdrocksband. Och som alla andra hårdrockare så gillade de Iron Maiden. Tror att det blev 2-3 stycken Maiden-covers.

2000-01-?? Forcefeed på Fellini, Uppsala

Ett nytt millenuim och en ny hårdrockskväll på Fellini.

1999-11-05 Yvonne på Grand, Uppsala

Inget som helst minne av den här spelningen.

1999-10-30 Pavement / First Floor Power på Klubben, Fryshuset, Stockholm



First Floor Power hade inte hört ett ljud av innan denna kväll. När de började spela så satt jag vid ett bord utom synhåll från scenen. Min första tanke var "Fy Farao vad det där bandet låter nervösa". Jag led verkligen, det var som ljudet av ett nervsammanbrott. Men efter 2-3 låtar började de låta säkrare och mindre nervösa, och då började man höra hur pass bra de var. Så jag gick ifrån bordet och började kolla in bandet och när de var klara så var jag ett övertygat fan.
Riktigt lika motigt hade inte Pavement det men inledningen var lite seg men de tog sig också rejält allt eftersom.

1999-10-15 Kapoor / Sheriffos på Trädgårdscafét, Uppsala.

Hittade ett spelställe till i Uppsala. Det revs dock inte så långt senare. Kapoor hade gjort en temaskiva som hette Gods & Monsters och många av dessa låtar framfördes denna kväll. Sherrifos var lite småroliga. Lät lite som Man Or Astroman om jag inte minns fel.

1999-10-09 Water Smells på Fellini, Uppsala

Uppsalaband som spelade poppig Emo-core. Hyggligt.

1999-10-02 Lee Marvelous på Flogstapuben, Uppsala

Det visade sig att det fanns en hyffsad scen i Flogsta och där spelade några gamla bekantingar från King Here After med det nya bandet Lee Marvelous. Antar att namnet är menat som en hyllning till Lee Marvin. De spelade lugn folkrock och sångaren lät lite som Steve Kilbey.

1999-06-17/18/19 Hultsfredsfestivalen

Torsdag: Enligt min anteckningar så var det första bandet jag såg Electric Frankenstein men jag minns inte hur de lät eller såg ut. Monster Magnet däremot gjorde intryck. Det är alltid roligt se medelålders män i skinbrallor försöka vara så rock´n´roll de bara orkar. Och om man ska göra något så tufft som att falla handlöst backlänges så är det bäst att göra som Dave Wyndorf, dvs ta en snabb titt över axeln så att det inte finns något hårt som man kan slå sig på. Sedan tog jag en snabb titt på Sick Of It All innan det bar iväg till campingen för att förfesta innan kvällens riktiga begivenheter. 23:15 spelade Placebo på Pampasscenen och de var riktigt bra. En del kallar dem för gothpop men det är inget annat än elakt förtal. Gick sedan en sväng förbi stora scenen där Hole spelade men de var mest träliga. Kvällens sista spelning för min del var Mogwai i Teaterladan. Det var inte mycket folk och bandet såg inte så farligt engagerade ut men det var kvällens höjdpunkt. Vackert och brutalt om vart annat. När de avslutningsvis förde oväsen i 10 minuter eller mer så hade dock mina öron fått nog.

Fredag: Breach inledde dagen och hade utökat bandet rejält sedan sist jag såg dem. Med två trummisar (en lånad från Fireside) så lät de maffigare än vanligt. En ny gitarrist (från Him Kerosene) hade de också. Resten av eftermiddagen och kvällen var vigd åt rock med The Nomads, Marilyn Manson och Entombed. Men ingen av dem var särskilt bra. Däremot var The Chemical Brothers en stor glad överraskning. De bjöd på väldigt synthiga tongångar och som gammalt fan av Front 242 och Kraftwerk så var det glädjande och vi passade på att dansa en skvätt.

Lördag: Försökte stampa takten till Meshuggah i teaterladan men det var som vanligt helt omöjligt. Bra spelning. Man Or Astroman var ganska så bra. Mer röj och mindre surf än det jag hört på skiva. S.P.O.C.K. och S.O.D. hade kunnat vara utan.

1999-06-04 Shellac / The Ex på Studion, Stockholm

När man har höga förväntningar på ett band så kan det ibland vara plågsamt att behöva se ett förband, speciellt om det visar sig vara ett dåligt sådant. The Ex hade jag aldrig hört tidigare så redan innan de började så hoppades jag på att de skulle spela så kort som möjligt. De visades sig vara väldigt bra och istället så önskade jag att de inte skulle sluta. De lät som en blandning av NomeansNo och A Witness. Shellac gjorde också en närmast perfekt spelning och de inledde med några äldre låtar. Jag tror att det var The Guy Who Invented Fire och Wingwalker. En kanonkväll!

1999-06-03/05/06 Fyrisfestivalen, Uppsala

Som ledsagare hade den stora förmånen att tillbringa större delen av veckoslutet på Fyrisfestivalen. På tordagen fick se Jan Johansen uppträda tillsammans med coverbandet Sverige Är Fantasktiskt med bl.a. Hooked On A Feeling på repertoaren. Även Crosstalk spelade den kvällen. Lördagen avnjöt jag i Christer Sandelin och Tommy Ekmans sällskap och fick höra låtar från hela deras karriär. Sedan blev det boogierock med Red Hot Max innan kvällen kröntes av Jerry Williams. Det är något visst att stå bredvid 50-plussiga damer med mascaran rinnande nerför kinderna, skrikandes "Jag Älskar Dig Jerry!". Söndagen blev lite lugnare men Owe Thörnquist fick jag iallafall se.

1999-05-12 Mother Superior på Kalmar Nation, Uppsala

MS spelade pårökt Stooges-rock. Jag stod och spelade flipper när de spelade och rätt som det var utbröt tumult i puben och bandets basist jagade någon ur publiken ut ur huset med basen i högsta hugg. Kändes som en scen ur boken Please Kill Me.

1999-04-29 Truxa / Picabo på Kalmar Nation, Uppsala

Mitt senaste band var Truxa och var en trio med gitarr, bas, trummaskin och sång. Vi försökte att lira ihop oss genom att lira covers och när vi uppträdde för första och sista gången så var det enbart sådana låtar som framfördes. På repertoaren fanns dels ett gäng new wave-låtar av Magazine, XTC, Fad Gadge Gary Numan, och dels alternativ noise-rock av bl.a. Unsane, Hammerhead, Bitch Magnet och The God Machine. Picabo lirade fortfarande trixig indie med den äran.

1999-04-23 Sahara Hotnights / The All Janet på Kalmar Nation, Uppsala

På Speech Records, som jag tror var en underetikett till A West Side Fabrication, huserade bl.a. The All Janet och Sahara Hotnights. De sistnämnda hade börjat bli lite småkända och gråtande dalmasar stod utanför dörren och ville komma in. De påminde en hel del om PJ Harvey i början och nog kunde man ana början på en framgångsrik karriär redan då.

1999-04-09 Rocket 99 / Labrador på Kalmar Nation, Uppsala

Rocket 99 bestod av musiker från Singer och Nymphet Noodlers som hade spelat många gånger på nationen. Musikaliskt levde de tyvärr inte upp till de förväntningar som fanns pga deras tidigare band. Labrador var från Nässjö och var nykomlingar på nationsscenen. De lät som en blandning Fireside och Brick. Ljudet var lite skumt på deras spelning men bandet levererade.

1999-03-25 Dipsomaniacs på Kalmar Nation, Uppsala

Bandet var från Norge. De var allt annat än imponerande, men man blev ölsugen av att lyssna på dem.

1999-03-22 Mark Eitzel / Arctic Fox / Karlsson Unified på Kalmar Nation, Uppsala

Mark hade gjort sig legendarisk med sitt American Music Club men hade även gjort skivor under eget namn. Som liveartist så var han milt sagt karismatisk och pratade säkert lika mycket som spelade. Lite som en amerikansk Billy Bragg. Han hade med sig två kompmusiker på trummor och keyboard som också var underhållande att se. Kommer inte ihåg så mycket av förbanden men har för mig att de var bra. I efterhand så förmörkas dock intrycket av spelningen en aning av de saker man hörde om hur Mark Eitzel var privat när han inte stod på scenen.

1999-03-12 Yellow Fever på Kalmar Nation, Uppsala

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva deras musik men i mitt minne så var det kråsskjortor oc blås och lite sydamerikanskt stuk. Kanske åt Kid Creole & The Coconutshållet. Svängde hyffsat för stunden.

1999-03-05 Langhorns / The Pharaos på Kalmar Nation, Uppsala

Efter 2,5 månad utan en enda konsert så lyckades jag masa iväg på till Kalmar Nation som hade surfafton. I Langhorns spelade gitarristen i The Sinners och han spelade surfgitarr så snabbt att man inte inte se hans högerhand. I slutet av höger underarm såg man bara något suddigt som skulle kunna vara en hand. Har inte sett något liknande sedan David Gedge i The Wedding Present storhetsdagar.

1998-12-19 Entombed / Meshuggah / F.K.Ü på Grand, Uppsala

Nu var det dax för metal-gala på ungdomsgården Grand. F.K.Ü var från Uppsala och lirade klämmig metal och om någon undrar vad namnet betyder så står det för Freddy Krügers Underwear. Meshuggah stod för kvällens bästa spelning och spelade en cover Uppsalabandet Whimzy och deras låt Shark Attack. Entombed var helt ok även om jag inte är något större fan av deras sångare Petrov.

1998-11-28 Kapoor, på Fellini, Uppsala

Bandet hette tidigare Karma Kain och spelade tung grungerock men hade med namnbytet börjat spela lite mer progressiv rock.

1998-10-21 Spitfire, på Fredmans, Uppsala

Spitfire var från Ryssland och spelade ska-rock. Underhållande men lite torftigt. De var väldigt publikfriande och spelade Abba-covers. Dåligt med publik även på denna spelning.

1998-10-16 Vomitory, Fellini, Uppsala

Karlstadsbandet Vomitory spelade Death Metal och som regel är de flesta Death Metalband oftast roligare att lyssna på när man får tillfälle att studera hur de spelar. Bra spelning men lite folk.

1998-10-09 The Who Sell Out på Fredmans, Uppsala
1998-10-09 The Kristet Utseende på Fellini, Uppsala

Den här kvällen lyckades jag se två band på två ställen. Först lirade Girre och co i The Who Sell out på Fredmans. Sedan lyckades vi hamna på Fellini där The Kristet Utseende spelade. Man kan ju undra varför? Det var en av de sämsta konserter jag har sett, åtminstone den sämsta i Uppsala iallafall.

1998-10-03 Rockfesten, Missionskyrkan, Uppsala

På Missionskyrkan hade man i flera år anordnat en ganska så Rockfest med åtminstone ett par bra band varje år. 1998 var första gången jag hade möjlighet att gå och det var först och främst för att se Fireside och Breach. Bandet Incubator bestod av ett gäng grabbar som var högst 13 år. De härmade några rockriff och poserade ganska så bra. Mat Åt Far var Uppsalas största hiphop-band och var också det band som hade störst publik. Forcefeed var också lokala förmågor och spelade Faith No More-influerad metal. Breach hade bara en gitarrist av någon anledning men de lät nästan lika bra för det. Fireside hade släppt samlingen Hello Kids (vilket var en passande titel med tanke på kvällens publik) och låten Beatiful Island, Ugly Natives från den var kvällens höjdpunkt. Mycket vackert. Tyvärr var det inte så mycket folk när de spelade, antar att Bolibompa hade börjat.

1998-09-23 The Bear Quartet på Kalmar Nation, Uppsala

Sista gången jag såg BQ på Kalmar. Det hade utökat bandet med Björn Olsson och folk från Blissful. Personality Crisis är kanske inte min favoritBQ-skiva men jag gillar Mom And Dad vars refräng är direkt stulen från Cocteau Twins låt Evangeline.

1998-09-19 Able på Max och Marie, Uppsala

Det är lite skrämmande men jag tror faktiskt att det här var sista gången jag var ute på Kulturnatten (undrar om det säger mer om Kulturnatten än om mig). Först var jag på den famösa Ecce Homo-visningen i domkyrkan sedan slank jag ner på den kortlivade vegorestaurangen Max och Marie och tittade på mitt gamla band Able. Det var en finstämd spelning ett band som mer och mer rörde sig åt country och folkhållet.

1998-09-11 Yvonne på Fredmans, Uppsala

Yvonne hade bytt ut några medlemmar och folk från Singer och Naked. Kanske var det en bidragande faktor till deras mera rockiga sound, vad vet jag. Det kändes lite som Kalmar Nations-revival på Fredmans.

1998-08-10/11 Vattenfestivalen, Stockholm



10/8: Det var kul att äntligen få se PJ Harvey, men det var inte enbart kul att se PJ Harvey. Hon hade släppt sin dittils svagaste platta och verkade vara inne i en svår period. Det funkade inte perfekt i solljuset vid Riddarfjärden. Men ibland hettade det till. Om Supernaturals brydde jag mig icke. Portisheads spelning är en av de bästa jag någonsin sett. Det scenljuset var otroligt snyggt och passade bra till musiken som lät som ett oroväckande soundtrack till en oroväckande film. Låten Over är lika tung som en zeppelinare av bly.

11/8: Den här kvällen hade ett rockigare tema. The Posies gjorde en hyffsad spelning men de kändes lite små i förhållande till scenen. Backyard Babies spelade rövrock till alla glada rövrockares stora lycka. Sonic Youth får väl betraktas som ett av sjuttiotalisternas stora kultband. De gjorde en inte alltför publifriande spelning där det mesta av låtlistan var hämtat från senaste skivan A Thousand Leaves. Bra men lite tråkigt.

1.Anagrama
2.Sunday
3.Female Mechanic Now on Duty
4.Karen Koltrane
5.French Tickler
6.Wildflower Soul Hoarfrost
7.The Ineffable Me
8.Shadow of a Doubt
9.Death Valley 69

Affischer!

Har fått tillåtelse att använda några bilder på affischer från http://www.sweconpos.com/hem.htm.
Ett stort tack till Thomas Jonsson.

Kolla in http://mrzaineskonsertarkiv.blogspot.com/2009/01/1987-06-06-u2-pretenders-big-audio.html

http://mrzaineskonsertarkiv.blogspot.com/2009/01/1989-01-14-cassandra-complex-p.html

http://mrzaineskonsertarkiv.blogspot.com/2009/03/1997-11-25-helmet-pa-electric-garden.html

och

http://mrzaineskonsertarkiv.blogspot.com/2009/03/1998-05-26-soulfly-limp-bizkit-cold-pa.html

1998-06-11/12/13 Hultsfredsfestivalen

Torsdag: Hela festivalens bästa spelning klarades av redan på torsdag kväll kl.19. 16 Horsepower drog på rejält och var betydligt rockigare och ösigare än på Studion året innan. Makalöst bra. NOFX var inte minnesvärda direkt, likaså tyska synthbandet And One och Dead Moon. De senare hade en gimmick som måste vara en av de tråkigare. De hade ett levande ljus på scen. Sug på den! Norska Gluecifer var rätt så bra på Stora Dans. Misfits kan dock vara bland det sämsta som jag någonsin har sett. Tyvärr var Luna också en ganska stor besvikelse. Träigt och sömnigt.

Fredag: Nytt personligt rekord! På fredagen var Misery Loves Co från Uppsala det enda band jag såg.

Lördag: Av förklarliga skäl så var lördagen ganska seg. Kollade lite på Paradise Lost som var halv-ok. Likadant med Euroboys från Norge. Black Sabbath var betydligt bättre än väntat och det var riktigt roligt att höra gamla hits från tiden då jag föddes. Grand Tone Music funkade inte vid den tiden på dygnet, inte utan en rejäl fåtölj och en termos kaffe iallafall. Avslutningsvis så tittade på Brick på Stora Dans, och de var bra som så många gånger förr.

1998-05-26 Soulfly / Limp Bizkit / Cold på Nova, Stockholm

Foto från http://www.sweconpos.com/hem.htm

Det är är nog enda gången jag har varit på en renodlad Metalkonsert, ok det var inte precis Iron Maiden på Stadion och man kunde säkert gå på den här konserten även om man hade fobi för nitar och läder. Cold var ett hyffsat Grungemetalband som dock hade en kort karriär. Ok spelning. Limp Bizkit hade blivit ganska omtalade i hårdrockskretsar och det både i positiva och negativa ordalag. Spelningen var extremt schizofren och de verkade inte riktigt veta vilket ben de skulle stå på och de spelade flera covers på allt från Ministry till Slayer, blandat med rap och metal. Lite underhållande men tramsigt. Soulfly hade ju Max Cavalera i sin line-up och efter sin tid i Sepultura så hade han redan en stadig publik. De spelade sambathrash och en och annan Sepulturalåt dök upp på slutet. Allt till publikens jubel.

1998-05-02 Ward J Little på Kalmar Nation, Uppsala

Fotograf: Sara Reis

Återbesök av Umeås Emil Ödling. Finstämt och trevligt.

1998-05-22 The Pusjkins / Backfish på Kalmar Nation, Uppsala

Ok spelning med två ok band.

Fotograf: Sara Reis