1991-08-09/10 Hultsfredsfestivalen

 Det var året som den brittiska popscenen invaderade Hultsfred och det skulle hålla i sig några år tills hårdrocken tog över.

Fredag: The Lemonheads kickstartade festivalen med en riktigt bra spelning i Teaterladan. 91 fanns det fortfarande ett stråk av punk i deras musik, vilket i högsta grad även gällde för efterföljande All som också var bra, trots basisten Alvarez vansinnigt tråkiga spelstil. James hade slagit igenom stort med svullen arenapop. Helt ok men det kändes lite genant med 1000 pers som var tvungna att sätta sig ner när de spelade Sit Down. Umebandet Blithe spelade gitarrindie och funkade som perfekt uppvärmning inför Ride. De sistnämnda hade släppt två bra pop-plattor med massiva gitarrmattor och det blev stort tryck framför Saharascenen. Undertecknad lyckades bli nedtrampad och det kunde ha slutat illa om jag inte hade satt naglarna i en persons underben för att påkalla uppmärksamhet. Synd på en mycket bra spelning. Poverty Stinks spelade sedan charmpop i Teaterladan. Väldans trevligt.

Lördag: The Blue Aeroplanes var också underhållande pga att de hade en galen dansare som såg ut som en uppspeedad Ian Curtis. Musiken var dock lättglömd. Boghandle spelade tunggrunge för en liten men mycket entusiastisk publik på Stora Dans. The Shades Of Orange och Di Leva var väl som de brukade, varken mer eller mindre. För första gången försakade jag Union Carbide för ett annat band och det var nästen som om jag var otrogen. Pale Saints började skakigt men det tog sig med tiden och avslutningen var av hög klass. Jag fick dock se Ebbot ändå eftersom han hoppade in och gästade på Whipped Creams spelning. Han sjöng på deras cover på The Beatles Come Together och höll även på att snubbla omring på diverse sladdar. Cremonese kommenterade Ebbots inhopp med att citera ett italienskt ordspråk som på ett ungefär lydde, "om man lägger barnen i ens säng så får man också räkna med att de också kissar i den".