1988-08-12/13 Hultsfredsfestivalen

Efter den ekonomiskt mindre lyckade festivalen 1987 så stod mycket på spel för Rockparty detta år. Med ett brett och varierat program så lyckades man över förväntan och resten är som alla vet historia.

I år fanns det en alternativscen (under mer ordnade former än under tidigare år) som bjöd på poesi, teater, musik och en livs levande fakir. Höjdpunkterna var Bruno K. Öijer, Lukas Moodysson och Teater Sputnik med Galago. Fakiren Ali Ben Hassan såg jag också men det var mest bara jobbigt.

Dag 1: inleddes med Squareheads på lilla (och nya) Tältscenen och de var helt ok. Danska The Tide var en glad överraskning med sin Television-liknande rock. Har inte under alla år lyckats hitta någon skiva med dem. Whipped Cream & Other Delights gjorde sin debutspelning och det var ganska bra. Herr Cremonese berättade flera år senare för undertecknad att Whipped Cream inte fanns när de bokades utan att medlemmarna skrapades i ihop av bekantskapskretsen och åkte till Hultsfred i stort sett orepade. Det var antagligen därför som vissa bandmedlemmar såg mer än lovligt villrådiga ut på scenen.

Nitzer Ebb lyckades nästan välta Teaterladan med sin stenhårda och pumpande synthmusik. Många blåmärken efter den spelningen kan jag lova. Soul Patrol som precis släppt sin debutsingel "Stay On The Ground" bjöd på en närmast psykedelisk gitarrmangelshow på tältscenen. Tältet var ett par storlekar för litet för Soul Patrol så vi var tvungna att krypa in under tältduken bakom mixerbordet för att överhuvudtaget ta oss in. Screaming Blue Messiahs gjorde en mer än godkänd spelning i Teaterladan. Hultsfred/Vena-bandet The Catholic Disaster stod för kvällens Goth -och nakenchock. Sångaren med sin dova Andrew Eldritch-liknande röst slet av sig tröjan och kastade ut den i publiken men fick lika snabbt tillbaks den.

Big Country gungade loss på stora scenen men kvällen avslutades för min del i Teaterladan där Bruno K. Öijer agerade uppvärmare för göteborgarna Stonefunkers. Jag var där för att se Bruno, till skillnad från flertalet av åskådarna som skanderade "Döda Bruno, döda bruno" för att han skulle sluta. Men Bruno fortsatte envist.

Dag 2: Lördagen började med sveriges första indiepopband Happy Dead Men som gladde en liten men nöjd publik. Kurt Olsson och Damorkestern gjorde succé på stora scenen och lockade även publik med pensionärsrabatt. All That Jazz var övertygande liksom DiLeva som denna sommar blev megastor med "Vem Ska Jag Tro På?". Dagens chock blev dock Sators spelning, som tack vare hitten med Lili och Susies "Oh Mama", lockade dubbelt så mycket folk än Teaterladan var ämnad för. Uppvärmande poet Roland Vila fick läsa sina dikter medans personal bar skadade människor över scenen. Detta fortsatte medans Sator spelade och det var konstigt att spelningen inte ställdes in. Mot slutet när Ebbot Lundberg gästade och sjöng "Ring My Bell" så var teaterladan knappt halvfull.

Lokala synthtrion Submission var ok liksom Blue Crow Men (med Björn Clarin fd sångare i Sator Codex) som gjorde en rolig version av Simon & Garfunkels "Sounds Of Silence".

Kvällens utropstecken var Hunter & Collectors från Australien som gjorde en kanonspelning på Stora Scenen. Innan kvällens sista spelning med Blue For Two i Teaterladan satt vi och tog det lugnt till tonerna av Joe Strummer som bl.a. bjöd på några Clash-nummer. Denna kväll uppträdde Blue For Two som duo med enbart piano och sång och de gjorde det verkligen förträffligt. Förrutom lite annorlunda versioner av sina låtar blev det också några låtar av Tom Lehrer och en bejublad "The Freaks" av Wadlings gamla band Cortex. En värdig avslutning på en mycket lyckad festival.